Min första dag på BHV

Min första dag på BHV började lite såhär: Jag klädde mig i svart och tajt klädsel, lätt sminkad och kände mig nervös ut i fingertopparna. Lyckligtvis hade jag turen att få sovmorgon, och började inte förrän 9.15 på min första dag. Därför hade jag tid att verkligen bygga upp den här ivern som bultade i takt med klockan.

Jag beslutade mig för att promenera till jobbet, och kom underfund med att det tar cirka en kvart längre tid att gå till BHV än att gå till BUP. Ändå helt okej. Dessutom får en se dessa vackra vyer på vägen.

Här jobbar jag nu! Nyköpings Lasarett, entré 5, högsta våningen. Där finns en korridor för cirka 10 anställda, från flera olika vårdprofessioner. Det finns tre apotekare, två vårdhygienister, två administratörer och så vi tre psykologer (två till dess att Malin börjar). Men vi alla tio arbetar med olika saker, så vi har egentligen inte med varandras business att göra. Lite skönt, tycker jag, att dela korridor med personer som inte alltid har med varandra att göra.

Så här ser mitt kontor ut! Lite kalt till en början, men jag såg fram emot att få dit alla mina inredningsdetaljer och göra det till mitt. Nåja. Liten rundtur!

Liten soffgrupp.

L-format skrivbord med välkomstblomma, hurts och utsikt från sjätte våningen. #intemissnöjd

Utsikt från fönstret och ut mot korridoren (och en vinkande BHV-psykolog i spegeln!).

Byrå som skall fyllas med relevant litteratur samt utgång till väntrum och korridor.

Jag började dagen lite snällt med möte med min ena kollega, Ann-Sofie. Hon har kontoret bredvid mig och har hittills - sedan hon började i januari - arbetat själv. Hon har sett så fram emot att få kollegor på plats, och välkomnade mig varmt med lindtchoklad och massor av nyttig introduktion.

Vid 10.30 kom min chef, Elisabeth, som vanligtvis är stationerad i Eskilstuna. Det betyder att jag, Ann-Sofie och Malin egentligen kommer styra Nyköping lite "på egen hand", då chefen sedvanligen inte är på plats. Med chefen så hade jag en lång introduktion kring mål och uppdrag, grundtänkande avseende Barnhälsovården och grundläggande rutiner. Jag skall få en egen arbetstelefon och busskort via jobbet.

Vid lunchtid for chefen tillbaka till Eskilstuna (1½ timmes resväg med bil/buss) och jag och Ann-Sofie åt lunch på vår fina uteterass. Där har vi en utsikt som sträcker sig över nästan hela Nyköping....

Sedan hade jag lyckan att Emil kom på besök!!! Han lyckades slita sig från jobbet och åkte och lämnade alla mina böcker och prycklar från BUP-kontoret, så att jag kunde inreda mitt nya kontor. Kolla så fint det blev!

Än finns det lite kvar att göra, men jag började placera ut mina ting och fyllde bokhyllan med pärmar.

Speciellt trevlig blev soffgruppen med lite filtar, duk på bordet och timglas. 

När Emil varit och kikat på allt och jag kysst honom adjö, så hade jag mitt sista möte för dagen med Ann-Sofie. Vi skulle gå igenom de senast inkomna remisserna, och jag skulle få läsa om mina kommande besök. Ann-Sofie har nämligen redan varit duktig och bokat in två besök om dagen till mig från och med fredag. Känns lagom att börja med!

Det visade sig vara en bra blandning, och som första ärenden fick jag: 1) en gravid enbarnsmamma som är nedstämd och orolig hur hon skall klara av ett andra barn, 2) en familj där barnet får starka vredesutbrott och vägrar lyssna på sina föräldrar, 3) ett par som inte vet hur de ska berätta för sina barn om att de skall skiljas och 4) en utvecklingsbedömning på ett litet barn som inte lyckas få till språket som hen skall.

Parallellt med detta skall jag även ha 2 konsultationsgrupper i månaden - det betyder att en grupp BVC-sköterskor kommer till mig, och att jag skall hjälpa dem resonera och tänka i olika patientärenden och hjälpa dem vidare. Lite som en mentor.

Vid denna tidpunkt var klockan 14, och jag kände mig redan HELT SLUT. Jag gäspade stort och sade till Ann-Sofie att "du får ursäkta mig, men jag är helt utmattad! Fastän jag inte gjort ett enda dyft idag!"...  Hon förstod fullständigt. Och det är väl så, men starka känslor, förväntningar, nya intryck, nya ansikten, mycket information och mycket iver.

Så redan 15.30 stämplade jag ut, mötte Emil och Fredde på gymmet och orkade verkligen ing-en-ting (försökte mitt bästa men hade verkligen ingen kraft och typ småfuskade genom alla övningar). Inte nog med det, så hade jag, Emil, Fredde och Andreas bestämt träff på ät för att testa deras nya meny, och fira min första dag!

Emil tog nyheten pizza med vildsvinsgyros, vitlökssås och picklad rödlök.

Själv testade jag deras nya flatbread, med tryffelcrème (yes!), hyvlad svamp, körsbärstomater och parmesan.

Andreas testade halloumiburgaren med karamelliserad shiitake-svamp, och Fredde körde på min gamla favorit: oxfilépizzan.

Turligt nog var alla lite sugna på varandras maträtter, så vi smakade runt av allt. Det visade sig att oxfilépizzan fortfarande var det godaste på bordet, följt av flatbread, vildsvinspizzan och tyvärr var halloumiburgaren en besvikelse. Smakade alldeles för lite halloumi, och smaken av såsen och svampen tog över.

Men de hade ju även gjort om efterrättsmenyn! Efter att ha velat ett bra tag mellan knäckig äppelpaj med varm kolasås och cookie dough med vaniljglass, kola- och chokladsås, så valde vi det sistnämnde. Jag och Emil, samt Fredde och Andreas, delade på en varsin.

Väldigt liten, men väldigt god!! (Emils kakdeg är dock fortfarande den bästa som finns!).

Det var vansinnigt trevligt att sitta och käka, smaka av varandras rätter, snacka skit och få berätta om nya jobbet. Så pass trevligt att vi bestämde oss för att träffas på fredag igen, för häng, snacks och spel!

Jag och Emil promenerade hem (tack och lov är det fortfarande varmt nog för det... detta är ju min favoritårstid - precis innan höstens kyla dragit in, och jag fruktar redan vintern som kommer hindra mig från att kunna promenera som jag önskar...). Hemma hann vi enbart med ett serieavsnitt innan vi däckade, redan vid 21.30.