Felskickade sms och huttrande (men mysig!) pique-nique

I fredags under arbetstid kikade jag ut genom arbetsfönstret och såg det strålande vädret. Det var helt magiskt! Jag kände bara "PIQUE-NIQUE". Jag måste få ha pique-nique. Jag tog upp mobilen och började skriva direkt.

.... Sen insåg jag vem jag skrivit till. FREDDE, Emils bästa vän.

Jag kände hur paniken spred sig en millisekund i kroppen innan skrattet bubblade upp. Försökte snabbt rädda situationen.

Tack och lov har vi så bra kontakt med varandra, så att vi kunde skratta åt det rätt direkt. Fredde kunde till och med spela med!

Men han förstod också att det var menat till Emil. Så när vi båda hade slutat möttes vi upp, sade "tjarå!" till Fredde som skulle möta upp Fanny, och jag och Emil slog oss ned på vallarna för pique-nique. 

Vi hade gjort det enkelt för oss; chiabatta med smör, taco-cream cheese (förvånansvärt god!), kalla köttbullar, gräddost (betyg: mjä), mannafrutti, röda vindruvor och banan samt en liten fruktsallad på banan, kiwi och päron.

Vi försökte oss på en selfie men blev bländade rätt rejält.

"Nä alltså det här blev ju inge bra bild???"

"Fast fin är du! Ge mig en kyss!!!"

Vi mumsade i oss all mat och sedan märkte vi hur blåsten tilltog i takt med att solen inte värmde lika starkt. Vi kröp ned under vår stora filt och kramades, ihopsnurrade som två kringlor, mitt huvud inknusslat i hans halsgrop, benen varvade över hans och hans armar om min överkropp.

Det blev kyligare och kyligare och vi försökte krypa allt närmare varandra, skrattade och pussades, drog skämt om "här ligger vi huttrandes under en filt och fryser på pique-nique". Det var ändå himla mysigt, och så kärleksfull kvalitetstid. "Jag vill att det ska vara såhär för alltid", sade han. "Vadå? Frysandes under en filt?" frågade jag skrattandes. "Nej, med dig. Jag vill alltid att det ska vara med dig." 

Efter ett tag fick vi nog och packade ihop, och så tog vi bilen hem (för våra shorts höll inte måttet i blåsten). 

 Märks det att jag är vansinnigt kär?