Lösenord

torsdag, augusti 10, 2017

En (till synes) nära döden-upplevelse och LCHF-burgare

På tisdagen vaknade jag upp av alarmet strax efter åtta, men var så ovan att ha alarm att jag nästan totalignorerade det av ren vana. Men sedan kastade jag mig upp ur sängen vid insikten om att... Jag skulle ju ta bussen till Nederländerna idag! Bussen som totalt tar 7,5 timme. Och jag som älskar att äta buss - snacka om att jag var peppad!

Jag tog min ryggsäck, fullproppad med svenska korsord, franska korsord, min laptop, mobiltelefonen nedladdad med alla tänkbara podcasts och förberett allt pillerill en kan tänkas vilja hålla på med under 7 timmar. Snacks i olika söta former. Och efter en resa med métron stod jag framför rätt buss.


Bussresan började bra, och under första timmen satt jag enbart och sms:ade med Emil. Jag märkte att jag började gäspa mer och mer, och fick en aning huvudvärk (varpå jag direkt tog en alvedon), men att sedan illamående lades till. "Lite åksjuka", tänkte jag, men tänkte inte mer på det. Jag blir sällan åksjuk, så jag tänkte mig väl att det går över som det vanligtvis gör.

Då gjorde min kropp någonting jag aldrig varit med om tidigare. Helt plötsligt kände jag hur min kropp blev tung och det blev trögare att röra armarna. Jag började svettas, blötsvettas, över armar, ansikte och rygg, fastän jag frös på samma gång. Det började svartna för ögonen och svida bakom dem - ni vet, som det gör när man får blodtrycksfall - och synen kom och gick. Helt plötsligt kunde jag inte röra armarna mer. Jag sjönk djupare och djupare ned i sätet, helt ofrivilligt, hörde hur mobilen pep i handen av Emils sms men kunde inte lyfta den för att varken se vad det stod eller svara. Jag kände hur illamåendet steg och jag kände hur halsen fylldes för att vilja spy, men jag kunde varken böja mig fram eller öppna munnen. Jag bara låg där - helt maktlös, som ett offer i min egen kropp. Synen flackade fortfarande och jag var så rädd.

Och det gjorde så ont. Det gjorde så ont i hela kroppen. Jag kommer ihåg hur det gjorde ont och jag var så rädd att jag ville skrika på hjälp, för jag trodde att "Nu dör jag. Min kropp stänger av dig. Nu dör jag". Jag försökte skrika men min mun öppnade sig inte. Mina ögon tårades men jag kunde inte torka dem.

Helt plötsligt stannar busschauffören vid ett mack, och långsamt återfår jag synen och rörelseförmågan. Mitt ryggstöd är helt blött av svett. Det första jag gör är att ostadigt vackla ut ur bussen, sätta mig på huk på asfalten, sms:a Emil och gråta. Det var en timme sedan mitt senaste sms, och alltså en timme jag kämpat för att få min egen kropp att röra sig. Jag gråter av lättnad över att jag inte dog, och lättnaden över att det är över.

Sedan frågar jag Emil vad han tror att det kan vara, och så googlar jag.


Svårt fall av åksjuka - jag tackar ja. Det mest svåra fallet jag någonsin varit med om. Förvirring, ja. Blodtrycksfall, ja. Extrem dödsångest.... den lägger jag till själv.

Bussen fortsatte igen efter en kvart, och då hade jag återhämtat mig lite. Fortfarande satt illamåendet och huvudvärken som kom i vågor, vilket gjorde att jag spydde upp min frukost och sedan inte ens kunde tänka tanken på mat under de nästkommande fem timmarna. Allt jag ville var att bussresan skulle ta slut.


Men det blev aldrig så farligt som första episoden, och allt i jämförelse kändes som en ren frälsning. Jag har aldrig varit så rädd för min hälsa i hela mitt liv.

Efter 7,5 timmar stod Marieke redo och väntade, men bussen var försenad. För att kika på var vi var i relation till varandra, så tjuvkikade vi på snap. Marieke är den med ett spöke på huvudet, jag är den lila klänning som kommer söderifrån och lyssnar på musik (hur roligt att snap kunde avläsa att jag hade ett musikprogram aktivt på mobilen och förmedlade detta i bilden?). Sedan stalkade jag Emil lite också. Jag såg att han var i stan (med massa shoppingkassar? Hur vet snap om att han shoppat? Är något kopplat till hans bankkort/swisch??) med en vän.


I alla fall - hur obehaglig är inte den funktionen? Men så användbar! mvh stalkern. 

Klockan närmade sig nu 19 och jag hade inte ätit på hela dagen (nåja, hade spytt upp det lilla jag fått äta). Jag var vrålhungrig, men bara tanken på mat gjorde mig gravt illamående. Jag vägrade äta något jag hade med mig, för jag visste att det bara skulle komma upp igen. Det enda jag kunde tänka på var riktigt salta chips. När jag skämtsamt skrev det till Marieke i ett sms så var det första hon gjorde att springa och köpa en burk av mina favoritchips.

Bussen stannade, en timme försenad, vid busshållplatsen. Jag hade inte rört varken laptop, korsord eller lyssnat på någon podcast under hela resan - bara stirrat känslokallt ut genom fönstret och önskat att det skulle ta slut.
Men där stod hon, Marieke, och jag kramade om henne så hårt. Så hårt som en kramar en vän som en inte sett på ett helt år. Min bästa vän. Vi tog första bästa tåg (obs! inte buss!) mot hennes hem och jag slukade chipsen på fem röda. Godaste jag ätit på jag-vet-inte-hur. Och hon tyckte sådär härligt synd om mig, precis som en bästa vän ska i en situation som denna. 


Så tog vi promenaden hem till henne, och hon visade upp sin nya lägenhet. I denna lilla söta byggnad bor hon!


Och hon bor så stort! Här är hennes vardagsrum, och hon har även ett superfräscht badrum, kök och sovrum. Snacka om att jag var avis.


Så började vi laga middag. Hon hade redan förberett massor, så det var bara för oss att avsluta det sista. Vi stekte burgare med cheddar, skivade tomat och rödlök och slet av salladsblad.


Sedan slog vi oss ned och åt, och nu hade min aptit kommit tillbaka, ska jag säga! Eftersom Marieke lever enligt LCHF så åt vi burgarna med salladsblad som ersättning för bröd. Riktigt krispigt och gott, och vi åt två stora burgare utan problem. Så gott!


Mariekes burgare var mycket snyggare än min, så jag tog närbild på den. 


Både under och efter middagen satt vi och skvallrade och pratade om allt. Relationer - både kärleksrelationer och vänskapsrelationer, sexuella relationer, saftiga historier om vad som hänt senast och spekulering kring hur vissa par egentligen håller ihop, trots att de inte alls verkar må så bra ihop. Fast mest sex faktiskt. Sådant är roligast att diskutera med sin bästa vän.

Under denna tid hann vi dricka tre koppar te var, och se två romantiska komedier. Och pillade samtidigt på mobilerna non-stop. Kvalitetstid med en person som varit min bästa vän i 11 år. Henne jag kan tala med utan att behöva fördjupa eller förklara - som förstår direkt. Underbara Marieke.

Vi somnade gott någonstans mellan 1-2, och jag ser så fram emot att denna nya dag ska börja, med #browniebak, häng och ännu mer samtal.

24 kommentarer :

  1. Emelie, det var ingen rolig bussresa för dig! Jag vet precis hur du kände. En gång var jag på en båtutflykt på Santorini i Grekland. Vi skulle åka ut till en vulkanö och på vägen ut till ön så blev jag så himla sjösjuk. Jag trodde allvarligt att jag skulle dö!!! Jag var sedan livrädd för att åka tillbaka till fastlandet igen för jag ville verkligen inte utsätta mig för samma sak igen men de tog en annan väg tillbaka och vattnet var lugnare så jag klarade mig på hemvägen. Bra att du laddat upp med åksjuketabletter till din hemresa. Mysig kväll ni verkar haft när du väl kom fram till M.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det var det verkligen inte. Jag har också varit sjösjuk en gång, och det var en hemsk upplevelse - inte så farlig som denna, men jag minns fortfarande hur obeskrivligt illamående och yr jag var. Usch, rörelsesjuka är vidrigt!
      Tack och lov hjälpte åksjuketabletterna på vägen hem! <3

      Radera
  2. Så gräsligt!!! Har ett eget liknande minne från när jag var i din ålder och som jag hittills tolkat som orsakat av matförgiftning, men det var kanske åksjuka?!? (Hade åkt bil genom hela Tyskland, gick på restaurang i väntan på färjan, började må illa och kallsvettas, gick på toaletten, föll ihop på golvet halvt medvetslös, min fästman (då = ej B :) undrande vart jag tagit vägen, personalen fick bryta sig in på toan, bar ut mig och lade mig på en bänk i köket !!! , där jag långsamt kvicknade till. Det var HEMSKT!)
    Hoppas verkligen återresan blir helt annorlunda för dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter lite som det! Kan mycket väl varit så. Jag hade ingen aning om att åksjuka kunde yttra sig på detta extrema sätt, men en lär sig något nytt varje dag..

      Men fy, vilken upplevelse!

      Radera
    2. Måste göra ett litet tillägg: jag skrev bänk i köket, men det var alltså en köksö, ett stort "bord" i mitten av rummet, för tillredning av maten. Lite udda ställe att placera en sjuk person på...

      Radera
    3. Haha, men samtidigt, ligger man på en köksö så får man verkligen allt fokus på sig. Som en sjukhusbår! Väldigt dramatiskt och filmiskt, måste jag säga ;)

      Radera
  3. Men usch vilken mardrömsresa! Jag har så mycket medkänsla inombords att jag nästan sprängs. Illamående och kräkningar är det värsta som finns. Men vad konstigt att du blev så dålig nu när du inte brukar bli det?
    Pratar ni engelska med varandra du och Marieke? Tycker du inte att det kan vara svårt att prata om tex känslor på ett främmande språk? Jag tycker ofta att jag har svårt att förklara exakt hur jag menar på ett annat språk. Det är synd, för det blir som en liten barriär mellan mig och den andra personen, som att jag inte kan komma riktigt nära.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min mest empatiske bloggläsare <33
      Och ja, det är så underligt. Jag har liksom aldrig blivit så åksjuk förut? Det var helt nytt, men också lär mig att min kropp verkligen inte alltid är förutsägbar. Vilket kan vara bra att ha i åtanke!

      Ja, vi pratar engelska, men eftersom vi båda pratar det flytande är det faktiskt inga som helst problem att förmedla det vi vill. Jag har till och med lättare att förmedla det på engelska till henne, än på svenska till många andra. Men hon förstår mig också på ett annat sätt än andra, och det tror jag spelar in. Så, i detta fall tror jag det mest handlar om klockren personkemi!

      Radera
  4. Åh, stackare - det låter som en riktigt vidrig resa! Skönt att du kom underfund med vad det var och att det blev bättre efter ett tag, i alla fall.

    För övrigt vore det superkul om du ville skriva ett inlägg om hur du och Marieke träffades och blev vänner (om du inte redan har gjort det?)! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oooh, intressant! Det kan jag nog få in lite smidigt i ett inlägg framöver :D

      Radera
  5. Men hua!!! Låter ju typ som en panikångestattack!? Har du haft det någon gång? Hemskt att se fram emot bussturen så mkt så blev det ba pannkaka :((( Men skönt att det iaf fick ett lyckligt avslut med bästa vän osv! och fint att va bästa vänner sådär trots distans, talas ni vid varje dag?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan det ha varit det??? Gud, har inte ens tänkt tanken! Kan ha varit att åksjukan provocerade fram en panikångestattack, för när jag trodde att jag skulle dö var det inte nådigt, alltså...

      Och nej, vi talas vid väldigt sällan/väldigt ofta i perioder, så det är så så olika! Men när vi väl talar är det alltid som vanligt, du vet... (mvh klyschan)

      Radera
    2. Jaa, alltså jag hade en del panikångest förr och låter typ som det utefter din beskrivning. kan ju kanske va så att kraftig åksjuka och det hänger ihop/triggar som du säger!

      Ah fattar!

      Haha, asså angående ketchup, tänker att det är för rinnigt för tub mest därför jag blev förvånad! hur var konsistensen??

      Radera
    3. Wow. Väldigt ögonöppnande..! Tack :OOO

      Alltså, är ketchup verkligen rinnigt? Den där var liksom som senap i konsistensen. Och sådana som man har på flaska måste man ju liksom TRYCKA för att det ska komma ut? Så som riktigt rinnsås tänker jag väl inte att det är.. :O

      Radera
  6. PS: tomatketchup på tub?????!!!!!! aldrig sett!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast sååå konstigt är det väl inte om det finns både senap, kaviar och majonnäs på tub, SAMT tomatpuré ????

      Radera
  7. Alltså, tycker verkligen att 1) resan verkar ha varit så himla hemsk (!!!) och 2) att Marieke verkar vara en så fin vän. Hur lärde du känna henne?

    Tycker precis som andra som kommentarat att det verkar så himla konstigt att åksjukan bara uppstod sådär huxflux, om du inte lidit så mycket av det innan?? Usch och fy, planerar du att åka buss på hemresan också, eller har detta avskräckt dig helt? Kram på dig iaf!

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1) bekräftar!!!!!!
      2) Åh, det ska jag skriva om i ett inlägg framöver, håll ut! :D

      Tack för dina stöttande kramar - jag beslutade att ta bussen hem igen också, både för att 1) jag redan betalat 2) en tågbiljett kostar 1200 kronor enkel resa 3) jag måste upp i sadeln direkt så jag inte blir rädd för att åka buss.

      Och med tre åksjukepiller i systemet så spann min kropp som smort i bussen! :D

      Radera
  8. Stackars, stackars dig! När jag var liten var jag väldigt åksjuk och spydde alltid när jag åkte med bil mer än 50 km ( min farmor bodde typ 60 km från oss... ingen bra combo...). Nu blir jag bara sällan åksjuk när jag flyger och sitter inte brevid fönstret. Dock har jag aldrig haft en så jobbig åksjuka som du! Kanske uppstod den för att du smsade med Emil? Jag har nästan ingen åksjuka nu, kan t.ex. läsa när jag åker bil, men något som jag verkligen inte klarar av är just att skriva på mobilen när jag åker. Jag klarar av 5 minuter av smsandet och sen märker jag försöka tecken av illamåendet. Så kanske berodde åksjukan på att du smsade med Emil?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uff... Då har du erfarenhet av åksjuka, olyckligtvis..

      Alltså, det KAN ju ha varit en bidragande faktor att pilla på mobilen men jag har ALLTID kunnat göra det innan utan problem, så jag tror det snarare bara var en liten liten del i det hela. Jag har ju liksom aldrig varit åksjuk förr och kunnat både läsa/surfa/chatta, allt, under en bussresa..
      Men jag ska hålla utkik framöver, och kanske kan det vara en triggande faktor.. :O

      Radera
  9. Jag har haft både åksjuka och panikattack och symtomen kan likna varandra. Men att kroppen låser sig och att man får dödsångest låter mer som panikångest i mina öron. Men självklart kan åksjuka också vara olidligt obehagligt! Jag kan inte veta om du hade enbart åksjuka eller enbart panikattack, eller kanske en kombination. Men om du hade panikattack skulle det ju inte vara konstigt, iom att du genomgår stora livsförändringar vilket kan vara utlösande faktor till panikattack. Panikattack kan vem som helst få typ en eller några gånger i sitt liv. Eller så kan man ha panikångestsyndrom som jag och få många panikattacker under flera års tid.

    Hoppas nu för Guds skull att jag inte framstår som en besserwisser haha, för det är inte min mening. Vet att du är psykolog och kan mycket om det här! Vill bara dela mina egna tankar och erfarenheter. Låter som en extremt jobbig bussresa hur som helst och så bra att åksjuketabletterna hjälpte på vägen hem! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. ALLTSÅ vad glad jag är att du är en av mina bloggläsare! Du lär mig alltid så mycket nytt <33
      Och ju mer ni säger det, och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det ni säger verkar stämma. Det är liksom alla kriterium (och jag som läst om det så mycket, osv osv, att jag inte märkte det??).

      Och jag är bara så glad att du delar med dig, Malin, sluta aldrig med det! Samtidigt hoppas jag att du hittat bra strategier att hantera ditt panikångestsyndrom... Har du det? <33

      Radera
    2. Fokuserar främst på att undvika flyktbeteende och utsätta mig själv för situationer där jag ofta får panikångest. Men också anpassa livet till viss del, för det är inte nådigt att få panikångest så ofta som jag får, det sliter oerhört på en. Är hela tiden uppmärksam och frågar mig själv om det är flyktbeteende jag sysslar med eller om det är en okej anpassning där jag får vila från panikångesten. Försöker också tänka rationellt. "Man kan inte dö av panikångest. Min dödsångest är ett symtom på ett sjukdomstillstånd och INTE en reaktion på verklig fara." "Jag är yr just nu. Det beror på att jag andas för små andetag och INTE att något farligt håller på att hända. Om jag andas djupt och långsamt kommer yrseln att avta." Obs! Det rationella tänkandet måste ske INNAN panikattackens topp/mitt för då är det för sent.

      Jag har haft panikångest i över tio år. Attackerna varierar i antal och intensitet beroende på hur det står till med livet i övrigt. Jag kan inte påstå att det har blivit bättre tyvärr, trots ihärdigt arbete. MEN det är på ett sätt lättare att hantera nu eftersom jag har KUNSKAP om vad panikångest är för något. Kunskap är makt... verkligen!

      Radera
    3. Låter som textbook-bra beteende <3333 Resonerar som en sann psykolog!

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)