En (till synes) nära döden-upplevelse och LCHF-burgare

På tisdagen vaknade jag upp av alarmet strax efter åtta, men var så ovan att ha alarm att jag nästan totalignorerade det av ren vana. Men sedan kastade jag mig upp ur sängen vid insikten om att... Jag skulle ju ta bussen till Nederländerna idag! Bussen som totalt tar 7,5 timme. Och jag som älskar att äta buss - snacka om att jag var peppad!

Jag tog min ryggsäck, fullproppad med svenska korsord, franska korsord, min laptop, mobiltelefonen nedladdad med alla tänkbara podcasts och förberett allt pillerill en kan tänkas vilja hålla på med under 7 timmar. Snacks i olika söta former. Och efter en resa med métron stod jag framför rätt buss.

Bussresan började bra, och under första timmen satt jag enbart och sms:ade med Emil. Jag märkte att jag började gäspa mer och mer, och fick en aning huvudvärk (varpå jag direkt tog en alvedon), men att sedan illamående lades till. "Lite åksjuka", tänkte jag, men tänkte inte mer på det. Jag blir sällan åksjuk, så jag tänkte mig väl att det går över som det vanligtvis gör.

Då gjorde min kropp någonting jag aldrig varit med om tidigare. Helt plötsligt kände jag hur min kropp blev tung och det blev trögare att röra armarna. Jag började svettas, blötsvettas, över armar, ansikte och rygg, fastän jag frös på samma gång. Det började svartna för ögonen och svida bakom dem - ni vet, som det gör när man får blodtrycksfall - och synen kom och gick. Helt plötsligt kunde jag inte röra armarna mer. Jag sjönk djupare och djupare ned i sätet, helt ofrivilligt, hörde hur mobilen pep i handen av Emils sms men kunde inte lyfta den för att varken se vad det stod eller svara. Jag kände hur illamåendet steg och jag kände hur halsen fylldes för att vilja spy, men jag kunde varken böja mig fram eller öppna munnen. Jag bara låg där - helt maktlös, som ett offer i min egen kropp. Synen flackade fortfarande och jag var så rädd.

Och det gjorde så ont. Det gjorde så ont i hela kroppen. Jag kommer ihåg hur det gjorde ont och jag var så rädd att jag ville skrika på hjälp, för jag trodde att "Nu dör jag. Min kropp stänger av dig. Nu dör jag". Jag försökte skrika men min mun öppnade sig inte. Mina ögon tårades men jag kunde inte torka dem.

Helt plötsligt stannar busschauffören vid ett mack, och långsamt återfår jag synen och rörelseförmågan. Mitt ryggstöd är helt blött av svett. Det första jag gör är att ostadigt vackla ut ur bussen, sätta mig på huk på asfalten, sms:a Emil och gråta. Det var en timme sedan mitt senaste sms, och alltså en timme jag kämpat för att få min egen kropp att röra sig. Jag gråter av lättnad över att jag inte dog, och lättnaden över att det är över.

Sedan frågar jag Emil vad han tror att det kan vara, och så googlar jag.

Svårt fall av åksjuka - jag tackar ja. Det mest svåra fallet jag någonsin varit med om. Förvirring, ja. Blodtrycksfall, ja. Extrem dödsångest.... den lägger jag till själv.

Bussen fortsatte igen efter en kvart, och då hade jag återhämtat mig lite. Fortfarande satt illamåendet och huvudvärken som kom i vågor, vilket gjorde att jag spydde upp min frukost och sedan inte ens kunde tänka tanken på mat under de nästkommande fem timmarna. Allt jag ville var att bussresan skulle ta slut.

Men det blev aldrig så farligt som första episoden, och allt i jämförelse kändes som en ren frälsning. Jag har aldrig varit så rädd för min hälsa i hela mitt liv.

Efter 7,5 timmar stod Marieke redo och väntade, men bussen var försenad. För att kika på var vi var i relation till varandra, så tjuvkikade vi på snap. Marieke är den med ett spöke på huvudet, jag är den lila klänning som kommer söderifrån och lyssnar på musik (hur roligt att snap kunde avläsa att jag hade ett musikprogram aktivt på mobilen och förmedlade detta i bilden?). Sedan stalkade jag Emil lite också. Jag såg att han var i stan (med massa shoppingkassar? Hur vet snap om att han shoppat? Är något kopplat till hans bankkort/swisch??) med en vän.

I alla fall - hur obehaglig är inte den funktionen? Men så användbar! mvh stalkern. 

Klockan närmade sig nu 19 och jag hade inte ätit på hela dagen (nåja, hade spytt upp det lilla jag fått äta). Jag var vrålhungrig, men bara tanken på mat gjorde mig gravt illamående. Jag vägrade äta något jag hade med mig, för jag visste att det bara skulle komma upp igen. Det enda jag kunde tänka på var riktigt salta chips. När jag skämtsamt skrev det till Marieke i ett sms så var det första hon gjorde att springa och köpa en burk av mina favoritchips.

Bussen stannade, en timme försenad, vid busshållplatsen. Jag hade inte rört varken laptop, korsord eller lyssnat på någon podcast under hela resan - bara stirrat känslokallt ut genom fönstret och önskat att det skulle ta slut.

Men där stod hon, Marieke, och jag kramade om henne så hårt. Så hårt som en kramar en vän som en inte sett på ett helt år. Min bästa vän. Vi tog första bästa tåg (obs! inte buss!) mot hennes hem och jag slukade chipsen på fem röda. Godaste jag ätit på jag-vet-inte-hur. Och hon tyckte sådär härligt synd om mig, precis som en bästa vän ska i en situation som denna. 

Så tog vi promenaden hem till henne, och hon visade upp sin nya lägenhet. I denna lilla söta byggnad bor hon!

Och hon bor så stort! Här är hennes vardagsrum, och hon har även ett superfräscht badrum, kök och sovrum. Snacka om att jag var avis.

Så började vi laga middag. Hon hade redan förberett massor, så det var bara för oss att avsluta det sista. Vi stekte burgare med cheddar, skivade tomat och rödlök och slet av salladsblad.

Sedan slog vi oss ned och åt, och nu hade min aptit kommit tillbaka, ska jag säga! Eftersom Marieke lever enligt LCHF så åt vi burgarna med salladsblad som ersättning för bröd. Riktigt krispigt och gott, och vi åt två stora burgare utan problem. Så gott!

Mariekes burgare var mycket snyggare än min, så jag tog närbild på den. 

Både under och efter middagen satt vi och skvallrade och pratade om allt. Relationer - både kärleksrelationer och vänskapsrelationer, sexuella relationer, saftiga historier om vad som hänt senast och spekulering kring hur vissa par egentligen håller ihop, trots att de inte alls verkar må så bra ihop. Fast mest sex faktiskt. Sådant är roligast att diskutera med sin bästa vän.

Under denna tid hann vi dricka tre koppar te var, och se två romantiska komedier. Och pillade samtidigt på mobilerna non-stop. Kvalitetstid med en person som varit min bästa vän i 11 år. Henne jag kan tala med utan att behöva fördjupa eller förklara - som förstår direkt. Underbara Marieke.

Vi somnade gott någonstans mellan 1-2, och jag ser så fram emot att denna nya dag ska börja, med #browniebak, häng och ännu mer samtal.