Lösenord

onsdag, juni 07, 2017

Videoblogg: Hur psykologprogrammet förändrat mig + lite korsordsinfo


Åsikter? Tankar? Känner ni igen er? Ge mig er respons!

27 kommentarer :

  1. Intressant! Jag känner redan igen mig efter första terminen på psykologprogrammet och kan relatera till mycket!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och tänk dig att det bara kommer bli mer och starkare för varje termin?! Så wow!

      Radera
  2. Intressant och mysig video! Jag kan känna igen mycket av det som du nämner kring självreflektion från min egen utbildning, socialpsykologi, men tror inte att jag alltid är lika positiv kring det som du är? Tycker liksom det är ganska jobbigt att vara *reflekterande* ibland, och avundas människor som verkar leva sitt liv bekymmerslöst och oreflekterande... För att reflektera är ju verkligen en styrka, men samtidigt kan det också bli lite betungande i vissa situationer liksom. Känner du igen den känslan?

    Och åh, korsord är det mysigaste! Idag regnar det ute så jag har tillbringat förmiddagen med att lösa kryss och baka tomatbröd. Så gosigt <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm.. Så har jag aldrig sett på det. Jag har, som du nämner, alltid sett mitt reflekterande som en tillgång. Men det kanske också är för att det aldrig stört mig, aldrig avbrutit en process och aldrig fått mig att känna mig bekymrad? Snarare tvärtom, att reflektera får mig att känna som att tillvaron är MINDRE bekymrande.. Så jag känner inte igen mig alls, eftersom "slutresultatet" av reflektionen alltid får mig inse något som jag blir berikad av att veta.. Eller, har du något exempel? :)

      MEN GOS! Tomatbröd? Är det bara bröd med tomater/körsbärstomater i eller dylikt? Låter SÅ intressant! Varför fick jag ingen bild? ;)

      Radera
  3. Jag gillar det du säger om att du inte ska tycka synd om dina patienter. När jag gick till en sjukgymnast förra året så upplevde jag att hon tyckte synd om mig pga min utmattning. Varje gång jag hade träffat henne så kände jag mig lite låg och kom fram till att det berodde på att hon hela tiden tyckte synd om mig och påvisade saker som jag inte kan göra istället för att lyfta fram de saker som jag klarar av. Det var inte hennes jobb att tycka synd om mig utan bara att försöka förstå hur jag har det och sedan ge mig övningar som var anpassade efter mig. Så jag hejar på dig i ditt sätt att tänka! Jag pratade om detta med Viktoria i våras när hon gick konsultationskursen och berättat att jag inte tycker att vårdpersonal ska blanda in sina egna känslor över huvud taget. Hon sa att de pratat om det och att det beror lite på, eller nåt sånt. Minns inte riktigt. Men jag vet i alla fall vad jag tycker i frågan. Sedan förstår jag att människor är olika och alla inte tycker samma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch.. Jag är så rädd för att något sådant ska hända, för jag tänker själv att det måste vara så betungande för alla klienter/patienter att bära den sympatin på sina axlar... Som att de inte har nog att stå i redan? Och det faktum att inte bara behöva kämpa sig igenom sitt eget, men att också bli nedvärderade som underlägsna av andra, vilken oerhört tärande situation.. :/

      Men jag kan nog hålla med om Viktoria om att VISSA känslor kan vara berikande i processen. Empati UTAN att det blir sympati är essentiellt för att komma på anpassade övningar för en viss klient. Och förståelse för personens situation för att kunna veta när man ska peppa eller när man ska backa i en persons utveckling. Eller bara omtänksamhet - att visa att man bryr sig (UTAN att tycka synd om!) för att ge personen stöd.. :)

      Radera
  4. Många kloka tankar, så tack för en intressant video! Och korsord - de är verkligen en bonus i tillvaron. Jag är absolut beroende. Har inte testat Aftonbladets korsordstidning, ska kanske göra ett försök? Hittills uppskattar jag mest DN:s kryss i helgerna med stigande svårighetsgrad från fredag till söndag.
    Bisous!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen orsak, teruko! Jag bidrar så gärna med mina tankar och känslor. Och korsord, du har så rätt. De är en sådan underbar sysselsättning. Jag gillar DNs kryss också, men har fastnat helt för Aftonbladets korsord, så nu är de tradition! :D

      Radera
    2. Apropå video: Vad hände med inspelningen när du intervjuade Loïc?

      Radera
    3. Det finns ingen video.. ;)
      Men intervju med Loïc är gjord för några veckor sedan, nyligen översatt och ska publicera någon gång i dagarna framöver.

      Radera
  5. Spännande tankar, det gav mig en del att fundera på. Jag gillar din inställning till psykisk ohälsa. Vad är dina tankar om diagnoser som ADHD, Asperger etc? Jag stöter dagligen på neuropsykiatriska funktionshinder i mitt arbete. Jag ser många problem med att sätta dessa diagnoser och tycker ofta (givetvis inte alltid) att personer som fått en diagnos inte får något stöd samt att det finns dem som "överanalyserar" sin diagnos (vilket såklart blir lätt när stödet från psykiatrin uteblir). Jag har också en teori om att det sätts lite för många diagnoser lite för ofta som ett sätt att "slippa" ta tag i "vanliga" problem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, jag har så många många tankar! Jag skrev ju mitt examensarbete om ADHD, så där har jag en hel del tankar.. Lite för många för att skriva här dock.. Men summan av kardemumman: Det som är hemskt är att de flesta missuppfattar ADHD/autism som att barnen är "jobbiga".. Och det tycker jag är förfärligt. Barnen är inte jobbiga. Det är vi som sätter in dem i en mall de inte passar in i, och kallar de sedan jobbiga för att de inte kan klämmas in där vi vill ha dem.

      Och jag vet inte huruvida det ställs för mycket diagnoser eller huruvida diagnoskriterierna börjar bli lite för tvetydiga för att inte vem som helst ska KUNNA diagnostiseras.. Gud, du borde verkligen läsa min examensuppsats, där står ALLT om detta! :O

      Radera
    2. Emelie Wonka, jag minns att du nämnde något för ett tag sen om någon/vi skulle vara intresserade av att läsa ditt examensarbete & jag vill bara säga att jag skulle vara intresserad av att läsa det, både för att läsa vad du arbetat med under en lång tid men mest pga ämnet & hur du svarat i just denna kommentar (håller verkligen med om att SÅ många verkar tycka att en endast är jobbig, & en förtjänar inte att ens existera bland andra "normala" människor ungefär men de förstår inte alls hur mycket vi får anstränga oss för att ens försöka låtsas passa in i ER normala värld (nu blev detta lite till en överdrift men allt är ändå lika sant)). Jag har inte just ADHD utan en annan diagnos (som jag kommenterat om innan & som du nog kan lista ut) men tycker ändå att det vore jätteintressant att få läsa ditt arbete just för att du verkar ha en bra syn på mycket. :)

      Radera
    3. ABSOLUT! Du ska absolut absolut få läsa den så fort den är godkänd och publicerad. Då skickar jag ut den till alla er som vill läsa <3 Rapporten har verkligen blivit en ögonöppnare för mig kring alla som har ADHD/ADHD-relaterade syndrom och jag hoppas fler kunde se vad jag ser, och förstå er situation <333

      Radera
  6. Spännande att höra om psykologprogrammet. Jag kan skriva under på det där med att fly. Men jobbiga känslor är ju jobbiga hehe.
    Själv löser jag bara lätta kryss, typ knep o knåp hehe. Tre kritor är alldeles för svårt för mig. Men jag löser iofs bara på somrarna så tränar inte så mycket som du ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pah, kryss handlar inte om att träna eller vara duktig, utan att ha en stressfri stund och få skriva lite bokstäver i rutor. Hehe, så jag tycker knep&knåp och lätta kryss är mer än värt!

      Radera
  7. Åh vad jag tyckte om att höra dina tankar kring detta! Kände igen mig väldigt mycket i några saker du tog upp. Jag har tex definitivt en tendens att dels bli irriterad och dels dra mig undan när jag känner jobbiga känslor i en relation vilket ofta leder till ett dåligt resultat i längden. Jag skulle nog må bra av att göra lite mer som du i de situationerna, dvs stanna upp och fundera på vad jag egentligen behöver och hur jag ska bete mig för att få det. Sedan tycker jag precis som du väldigt mycket om det där som jag tror kallas expansion (?) inom ACT, dvs att identifiera känslan, försöka beskriva den och sedan tillåta den att vara där. Framförallt det där sista med att ge efter och bara låta känslan fylla mig har varit SÅ BRA för mig. Den där perioden jag har nämnt för dig en gång när jag hade ett jobb jag verkligen vantrivdes på, den tog jag mig igenom just genom att sluta göra motstånd mot vantrivseln utan bara slappna av och låta den finnas där. Det är så otroligt skönt att slippa slåss mot sina känslor.
    Tack för denna videoblogg, Emelie! Jag känner att jag skulle kunna sitta och prata bort en hel kväll med dig om det här för jag tycker att det är så spännande med tankar, känslor och psykologi. Och jag är helt övertygad om att du kommer bli en väldigt kompetent och omtyckt psykolog.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir! Jag såg fram emot att göra denna, eftersom du frågat ett par gånger om det nu (och jag haft annat i vägen/varit lat/inte haft inspiration nog), och nu blev det äntligen av. Och så kul det var!

      Men precis som du säger - att istället stanna upp och agera i ENLIGHET med vad man vill istället för vad den spontana känslan säger - det är något jag kommit på nyligen som också gett mig OERHÖRT mycket i gengäld. Är så lycklig för den insikten faktiskt.

      Inom ACT verkar det som att du beskriver defusion? Att defusionera sig från känslan - distansera sig från den och inte se den som en DEL av sig själv, utan bara något som finns i en. :)

      Och att du lyckades acceptera den - WOW! Det är det absolut svåraste inom ACT, och något jag ofta fortfarande har svårt med. Men det är en oerhörd tillgång och jag blev riktigt imponerad över att du beskriver dig göra det. Heja dig, Fredrika!

      Och vilka ord.. *rodnar* Tack, Fredrika!.. Jag hoppas faktiskt vi får en sådan kväll någon gång i framtiden, när dessa ämnen kan diskuteras genomgående mellan oss två.

      Radera
  8. Tack för en så klok och "tankeväckande" video Emelie! <3 Är det något som jag tycker är otroligt viktigt här i livet är självreflektion. För mig är det en stor del i processen att utvecklas som person, att medvetandegöra sig själv och sin omgivning. Tycker det är så klokt det du säger om att kunna stanna upp och få tid att tänka, reflektera och värdera och det är något som jag verkligen håller med om och önskar att jag kunde göra oftare. Och gråten! Herregud, att få gråta! Det är så befriande att få öppna upp alla kanaler och bli av med det gamla för att kunna ta in det nya. För mig är det att "rensa ur" för att sedan kunna ta ett djupt andetag och börja om på nytt med lite klarare tankar. Däremot är jag fruktansvärt dålig på att gråta inför andra personer. Jag är väl en sådan person som har svårt att uttrycka mig och mina känslor för andra personer då det på något sätt blir att "släppa ner min gard" och visa mig sårbar. Det är väl snarare att jag behöver inte att det inte är något fel eller negativt med att få vara skör emellan åt. Men som sagt, genom självreflektion öppnas nya möjligheter till förståelse av sig själv och därmed har en närmre till de verktyg som ibland kan behövas för att ta oss framåt.

    Svammel, svammel men summan av kardemumman: Du är så klok och kommer bli en toppen psykolog! :) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för dina tankar! Ja, jag håller verkligen med dig om att självreflektion och gråt är essentiellt. Jag brukar också ha svårt att gråta offentligt, eller för andra, men när min mor gick bort vid 15 års ålder var jag liksom tvungen att släppa det. Jag grät så mycket att det liksom inte gick att hålla det när jag var ensam, och genom exponering så släppte jag det obehaget rätt snabbt. Hemskt sätt att lära sig på, men väldigt nyttigt i nuläget!

      Men du har rätt i att det är svårt att våga visa sig sårbar.. Finns det någon du kan göra det för, överhuvudtaget?

      Och du är så fin, tack igen Cilla! <3

      Radera
    2. Ja, ur det onda brukar det komma något gott, om en nu kan kalla det så för just den situationen. Men det viktiga är väl framför allt att hitta strategier som är "konstruktiva" och hjälper en istället för att stjälpa. <3

      Jag måste väl erkänna, tragiskt nog, att jag inte har det trots att jag har ett fantastiskt nätverk av personer och familj runt om mig. Men jag tror och vet att det finns flera faktorer sedan barndomsben som har gett mig "skinn på näsan" och en "jag-klarar-mig-själv"attityd som inte har varit så lätt fasad att bryta och byta. Men jag tror att medvetenhet är ett första steg i utvecklingen och för att kunna påbörja och genomgång av en förändring och jag är helt säker på att även jag kommer lära mig att exponera mig för min omgivning. <3

      Radera
    3. Ja, det är verkligen en process - och det är inte lätt! Jag har också enorma problem med att be om hjälp. Hela min uppväxt har jag behövt klara mig själv och göra saker själv, och det gör att jag inte riktigt litar på att någon annan kan lösa mina problem. Jag vill ta åt mig allt själv, för att undvika risken att bli sviken och sårad, och lämnad utan hjälp när jag behöver den. Därför har jag bestämt mig för att inte behöva den heller. Emil och jag har pratat en hel del om detta, och att det kan göra det svårt för oss ibland när jag inte ber honom om stöd...

      Men som sagt.. Det gäller väl att acceptera att JO, man behöver visst andra ibland. Och även om man inte gör det är det okej att de hjälper till. Och att gråta inte gör att man inte kan ta sig igenom det - det är bara ett steg innan man börjat utvecklingen framåt i lösandet av sin problematik.. Eller.. Vad vet jag <3

      Radera
  9. Det är klokt att inte tycka synd om patienten. Samtidigt tänker jag också att det är viktigt att förutom "knuffa åt rätt riktning" visa patienten att vi tycker att "Du har haft det väldigt jobbigt i livet. Du måste vara väldigt stark för att du klarade allt det här och sitter nu med mig".
    Visa historier som patienter berättar i terapin kan vara väldigt sorgliga och jag kan tänka mig att det är svårt att inte tycka synd om de personer, särskild om livet har varit väldigt orättvis mot dem. Jag tänker även att om man är duktig psykolog och märker att "oj, nu beter jag mig som att jag tycker synd om den personen" kan man utforska det med patienten och säga att man har sådana känslor och tankar och utforska dem med patienten, alltså t.ex. fråga om det är vanligt att människor bemöter hen på det sätt eller vad personen själv tänker om sitt historia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut! Det du säger är jätteviktigt - att ha en öppen dialog och samtala om de känslor och tankar som uppstår i terapirummet, och inte bara utanför. Helt klockrent!

      Radera
  10. En vääldigt bra och tankeväckande video Emelie! Jag jobbar ju inte med psykisk ohälsa på det sättet men jobbar med människor som fått stroke, varit med om olyckor, traumatiska hjärnskador, ryggmärgskador osv. Och jag fick mig en tankeställare. Det är ju såå många utav dom som får depressioner, ångest och oro av många olika anledningar. Livet förändras plötsligt och det är så lätt som personal att komma in i det där "tycka synd om-tänket". Samtidigt som vi rehabilitera dem, så ställs det även krav på patienterna att dem ska ha den motivationen till att uppnå sina individuella mål. Man behöver pusha Samtidigt som man lyssnar på hur dagsformen är. Väldigt intressant, jobbigt och aningen frustrerande ibland när man känner med dem men samtidigt ska stå på andra sidan och vara konkret.

    Det är spännande hur alla är så olika vid olika situationer. När jag mår dåligt så här jag alltid velat fly ifrån situationen samtidigt som jag bara vill lösa den på en aekund för att slippa klumpen i magen. När jag och min sambo inte är överens och det blir ett bråk så går vi båda undan. Ibland några timmar, ibland en eller två dagar utan att vi pratar med varandra för att båda behöver andrum och tänka. För att sedan kunna prata om det i lugn och ro. Ibland låtsats vi som att inget har hänt (asdumt!) Och ibland s0 tar vi allt från början och reder ut det. Man hittar väll sina egna sätt antar jag. Hade vi börjat diskutera något och båda är så uppe i varv så blir det ändå bara värre än att låta det va för ett tag.

    Jösses va mycket det blev nu..
    Kram till fantastiska dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen! Du sätter ord på något som är så viktigt här, Petra! Jag håller med dig till hundra procent, och utifrån denna kommentar tänker jag att du är otroligt skicklig på den medmänskliga biten av ditt arbete.. :')

      Jätteintressant hur du beskriver ditt och din sambos tillvägagångssätt. Men allt som funkar, det är ju bra sätt! Jag tycker det är toppen att ni kunnat hitta något som passar just er - själv MÅSTE jag prata om det direkt för att annars kan jag inte slappna av. Men först tänker jag..

      ÄLSKAR DINA LÅNGA KOMMENTARER! Stor kram, vännen! <3

      Radera
  11. HAHAHA "om man gör fel så får man kludda över det så alla ser, man får fan stå för det" om att använda bläckpenna i korsord! Så himla rätt! Håller med fullständigt. ;) Dagens skratt.

    Men nu till det allvarliga ;) Så himla bra inlägg det här! Snälla snälla snälla fler såna här inlägg! Så tänkvärt och intressant.

    Om att försöka komma fram till vad känslan har för färg och form och var i kroppen den sitter - ska definitivt testa detta. Kan tänka mig att det passar bra i känslor av övergivenhet, nedstämdhet, oro, kanske skulle vara givande att prova med positiva känslor också? Men har svårt att tänka mig om det funkar vid panikångest? Jag får panikattacker och det är så akut känsla som tränger undan allt rationellt tänkande. Världen blir suddig och det enda som finns i mig är panik och överlevnadstänk (aka flykt).

    Vilket leder mig in på det du sa om att inte fly från känslan, utan istället stanna kvar i den, våga känna den och ta reda på vad den betyder. Många gånger behöver jag tid för självreflektion innan jag kan ta itu med en konflikt (inre konflikt eller konflikt med en annan person). Jag måste hinna tänka efter varför jag egentligen är arg så jag inte gör något förhastat som jag senare ångrar. Det berättade ju du att du också gör ibland, t.ex. tar en paus för dig själv innan du är redo att ta upp saken med personen det gäller.

    Panikångest kanske iofs inte är en känsla på det sättet... Min första tanke är aldrig "undrar vilken färg den här känslan har". Min första tanke är "NU DÖR JAG, MÅSTE FLY".

    Också mycket tänkvärt det där med att inte tycka synd om patienterna, utan istället lyfta fram att man har makten att förändra sitt mående och sin livssituation och att det går att komma förbi och framåt. Jag funderar mycket på hur det kommer sig att vissa kommer förbi och framåt från sin depression/ätstörning/vilken psykisk sjukdom/problematik det än är, medan andra står kvar på samma plats och stampar år efter år... Och hur kan man hjälpa dem som aldrig kommer framåt?

    Jag brukar för övrigt tillåta mig själv att tycka synd om mig själv ibland, under kontrollerade former. Alltså aktivt tycka synd om mig själv under en mycket begränsad tid, typ fem minuter eller en dag, vad stunden än kräver. Det är ju faktiskt jävligt SYND att viss typ av skit finns, att sjukdomar och elände finns, att man blir illa behandlad... MEN jag vet att om man tycker synd om sig själv jämt och ständigt så kommer man ingenstans här i livet. Fokus måste vara att man är kapabel till förändring. Och styrkan, viljan, modet och motivationen måste komma inifrån. Kanske är det det som saknas hos de som aldrig kommer vidare? Och alla de som daltar med och tycker synd om personen hjälper till att upprätthålla det dåliga måendet.

    Jättelång kommentar nu och har bara skrivit ner mina tankar utan att tänka igenom så jättenoga... Men som sagt, fortsätt gärna dela med dig av dina tankar kring psykologi och psykisk ohälsa, jag tycker det är givande!

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)