Lösenord

fredag, juni 30, 2017

Menlös promenad, glassmiddag och hur regn kan lösa konflikter

Onsdagsmorgonen bjöd på en lättare frukost, då dagarna innan hade varit en övergödning i stil med Hans och Greta i pepparkakshuset. Vi hade inga planer för dagen då vi såg på prognosen att det skulle regna i princip hela dagen, så vi tog oss ut med paraplyet i väskan och gick för att se vad dagen skulle erbjuda.


Vi tog ännu en sväng förbi katakomberna för att se om kön var kortare denna regnhotfulla dag - men icke. Istället fick jag en snilleblixt och skulle dra iväg Emil till Le Marais, där jag visste att de hade två matställen jag velat testa ett bra tag. Däremot kände vi oss snuvade på en korrekt väderprognos, i och med att regnet aldrig verkade falla...


Fast ännu mer snuvade blev vi när ena stället jag ville testa hade flyttat (aha?) och det andra var oförutsägbart stängt (jahapp). Så istället hade vi gått en menlös promenad och magarna började kurra. Vi försökte snabbt leta rätt på ett ställe som serverade gedigen mat till lämpliga priser. Till slut fann vi ett italienskt ställe i närheten av Louvren.


Vi slog oss ned och kramades, tog selfies och beställde in mat. Emil var sugen på lasagne, och jag var tvärsäker på att man aldrig kan gå fel med en margherita (jag hade rätt, som vanligt).  Dessutom, när våra rätter kom ut så tjöt jag nästan till, eftersom jag tyckte portionsskillnaden mellan min och Emils rätt var skrattretande.


..... Och det bästa av allt är ju att vi hjälps åt. Att vara i par och beställa olika rätter och få äta av både och. Det är det bästa. Vidare, så var margheritan god - men råvarorna var inte av den bästa kvaliteten och jag hade önskat fluffigare kanter. Men mängden ost på pizzan.. A++!


Lagom till att vi avslutat middagen så hamnade vi i en konflikt som inte alls var avsedd, och Emil blev upprörd över hur han tycker att jag utelämnar detaljer när jag förklarar eller berättar om saker ibland.

I vilket fall slutade det med att vi gick från restaurangen med Emil som avståndstagande från mig. Där vi vanligtvis alltid går och håller handen och pussas, så gick vi nu en halvmeter ifrån varandra på gatan i tysthet. Agget låg mellan oss som en tung hinna. Plötsligt började det smådroppa från himlen - regnet kom! - och i ett försök till försoning tog jag upp paraplyet från väskan och försökte räcka honom det. Han gick ju trots allt i bara t-shirt och shorts.

Han avfärdade paraplyet och sade monotont: "Ta det du", varpå jag lade tillbaka paraplyet i väskan och drog på mig luvan på min hoodie. Som av en slump tilltog regnet plötsligt, och dropparna blev bara större och tyngre. Regnet började slå mot marken där vi gick, sida vid sida, fortfarande tysta. Plötsligt hör jag en röst från sidan, denna gång ynkligt och med stoltheten besegrad. "Okej.... Jag ångrar mig. Jag kan ta paraplyet nu." varpå jag brister ut i ett skratt och vi kramar om varandra.

Jag bara undrade när han skulle vika sig och inte låta stoltheten göra honom helt dyblöt. Så går vi där, skrattandes, och tackar regnet för att det bröt upp den passiva aggressiviteten som höll konflikten vid liv, och Emil för att han hellre är torr än stolt.


När vi kom hem fortsatte regnet droppa, och vi bestämde oss för att äta glass till middag. 


Sade jag glass? Jag menade massvis med glass.


Medan vi åt tittade vi på flera filmer, och avslutade kvällen med lite Kalle och Chokladfabriken (guldbiljetterna, flickor, jag fick en sådan nostalgitripp!!!) och smaskade två nya Milkasorter.

Men sen... Sen kom konflikten upp igen, och blåstes upp till en jättestor arg ballong.
Vi försökte resonera om det, men i stundens hetta var det nära att Emil gick ut i Paris-natten, helt själv. Vi har aldrig varit i en sådan situation när han eller jag försöker lämna, och därför visste jag inte om han ville att jag skulle hindra honom, eller låta honom gå. Medan han stod och argt slet på sig shorts och t-shirt så satt jag på sängen, naken, tittandes på honom med tårarna rinnande nedför kinderna och frågade: "vill du verkligen gå?"..

"Nej" svarade han.

"Stanna då, är du snäll. Jag skulle önska att du stannar..." fortsatte jag, och försökte att trycka undan impulsen att börja hulkgråta.

Han stannade. Jag tror inte vi hann prata igenom konflikten ordentligt innan vi båda somnade - för klockan var långt över 2 på natten, så jag minns inte så mycket - men jag somnade åtminstone i samma säng som honom. Vi får prata med om det idag, istället.


I vilket fall som helst så känns det som att det är en konflikt vi kan lära oss av och lägga bakom oss. Jag sitter i skräddarställning bredvid honom i sängen där han fortfarande snoozar, och han har handen på mitt ben och klämmer mig försiktigt på knäet. Konflikter, alltså. Hemska, men lärorika.

22 kommentarer :

  1. Hoppas att konflikten reder ut sig! Du får hålla oss uppdaterade <3

    SvaraRadera
  2. Usch ja, du har verkligen rätt i att konflikter är lärorika men samtidigt så förbannat jobbiga. Tror även att man kan reagera på så många olika sätt i en liknande situation, beroende på vad man har för tidigare erfarenheter av konflikthantering. Kan själv, precis som Emil, ofta känna att jag vill "fly" när jag blir för frustrerad och ledsen, för att det i stunden känns som den enklaste utvägen. Ibland kan det nog vara bra att försöka pausa lite och fortsätta samtalet lite senare - det är så himla svårt att få till en bra diskussion i affekt... Jag hoppas hur som helst att ni har fått chans att prata igenom det igen och att det känns lite lättare för er båda. Du får gärna höra av dig till mig via mail om du vill prata av dig mer, Emelie. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja.. Men det är en så otrolig balansgång - när man verkligen behöver tid isär och när man egentligen bara behöver bekräftelse och närhet.... Svårt att veta - speciellt när man är rätt ny på det här med att ha konflikter..

      Och tack, Emma! Det känns mycket bättre, idag har vi verkligen tagit tid att prata och umgås. Tack för erbjudandet, det känns bra att veta att jag kan maila om jag skulle behöva det.. <3 Kram!!! <33

      Radera
    2. Åh, vad skönt att höra!! Erbjudandet kvarstår såklart. Kram!

      Radera
  3. Konflikter är otäcka :( men oundvikliga.. det sköna med stabilt förhållande är att man i slutändan tar sig igenom dom och att det blir bra 😊💕 hoppas på att ni snart pussas återigen!
    Tyckte för övrigt att pizzan såg himlans god ut! 😋

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, kloka du. Tack, Nina, det gör vi redan! Ibland måste man bara acceptera vissa saker - exempelvis varandras olikheter. Och det är som sagt en process.. och jo, pizzan var riktigt god!

      Radera
  4. Blir imponerad av att du berättar om denna sida av samvaron också. Svårt att kommentera dock utan att veta mer exakt vad det rör sig om. Kan ändå förstå bådas era känslor- vet inte om jag skulle palla med att få vårt







    ¨¨¨¨liv beskrivet utifrån t ex B:s aspekt i en offentlig blogg, som även om den är ärlig till slut måste färgas av att
    det till syvene och sist är en blogg, där du vill få fram en viss version.



    Jag är kanske helt fel ute? Försöker bara förstå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du syftar till att konflikten handlar om bloggen, så är du fel ute. :) Men bra försök. Hoppas ni har det trevligt nu, de sista två veckorna innan Paris!

      Radera
    2. Vi har det trevligt, omgivna av två katter och en hund som vi passar åt sonen 0ch hans familj, när de är i Spanien. Vi bor i deras villa och har haft fantastiskt väder hittills med tillfälle att grilla osv, något vi inte är bortskämda med sedan vi flyttade till lägenhet :)Men det är en hel del jobb med djur, så det är inte enbart semester...
      Mitt inlägg ovan ser helknäppt ut dessutom, hade en krånglande dator som levde ett eget liv! Hoppas ni har det bra!

      Radera
    3. Men det låter ju himla härligt! Visst att det är mycket jobb att ta hand om djur, det vet jag mycket väl, men tack och lov får man ju så mycket kärlek och sällskap tillbaka i slutändan :)

      Radera
  5. Åh, Emelie Wonka! :D Kommer aldrig glömma det heller! <3

    Hoppas att ni har kunnat prata ut & bli sams nu idag istället. :) Konflikter är ju alltid till för att lösas & ni verkar ju vara så bra på att lösa dem i slutändan. :) Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, söta!!
      Och vad fint sagt. Du har rätt - nu känns allt mycket bättre igen, och det handlade egentligen bara om att acceptera våra egna olikheter. Puss på dig! <3

      Radera
  6. Usch, bråk är aldrig roliga. Jag har aldrig gillat när folk stormar iväg ut och bort vid bråk. Det känns dramatiskt tycker jag. Men jag förstår att man vill lägga lite avstånd emellan genom att gå in i ett annat rum ett tag, för så känner ofta jag. Och i erat fall har ni ju bara den där lilla ytan att vistas på vilket nog inte gör bråket lättare. Det finns ju ingenstans att gå undan!
    Jag och min sambo har aldrig bråkat på riktigt (helt galet eftersom vi varit tillsammans över två år). Men vi har haft lite oenigheter och varit irriterade på varandra. Det går ju inte att undvika när man lever tillsammans och omöjligt kan tycka likadant om allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte heller en person som varken höjer rösten eller rusar ut, och det brukar inte Emil vara heller... Men denna gång hettade det till rejält för honom, för han kände sig så maktlös. Tack och lov känns det löst nu!

      Men jag är imponerad att ni lyckats hålla lugnet ni båda, det är ett tecken på mogenhet, respekt och resoneringsförmåga hos er båda.. :') <3

      Radera
  7. Så fint och modigt att du delar med dig! Känns som ni har en väldigt öppen relation där bådas känslor och tankar får komma till ytan, vilket är fantastiskt. Hoppas ni lär er acceptera och jobba med era olikheter så det slipper bli så stora konflikter. Men som sagt, alla relationer handlar on att lära känna personens riktig jag, och det verkar ni definitivt göra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad känns så fint att höra dig säga det - speciellt när man i den stunden känner sig så hopplös och trött och less på att man inte bara kan komma överens EXAKT VARENDA SEKUND. Men när jag tänker efter så löser vi ju konflikter på ett väldigt lugnt och respektfullt sätt, och det borde jag verkligen uppskatta mer.. :)
      Tack, Elin <333

      Radera
  8. Styrkekramar till er båda ❤️

    SvaraRadera
  9. Mycket modigt och ärligt inlägg. Det är något jag uppskattar med din blogg, den känns så "himlans ärlig och tagen ur verkligheten, inga försköningar utan bara en realistisk bild av det som kallas livet". Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, det värmer verkligen att höra det, Charlotte. Tack för att du säger så, jag känner mig verkligen stolt över att jag lyckas förmedla en rätt "realistisk" bild av hur livet kan se ut <33

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)