Lika-klängiga-klubben, inomhuspingis och ett cocktail-försök

I lördags vaknade vi upp vid halv åtta och både gudarnas och Emils tillstånd överensstämde. Emil kände sig lite sjuk och hängig och utanför var det gråmulet och regnade. Perfekt för en mysdag inomhus!

Vi började dagen på bästa sättet vi kunde komma på; att äta choklad i sängen. Lite innan-frukost-gott sådär.
(Min favoritchoklad som Emil tagit med från Sverige, dessutom!).

När chokladen gjort oss tillräckligt pigga trotsade vi vädret och smög iväg till mitt boulangerie där frukost inhandlades; demi-baguette, croissanter och en liten tiger (; en liten mandel-sockerkaka med choklad och nutella). Emil övertalade mig även att köpa världens godaste müsli med massor av choklad och sockerklumpar.

När vi var mätta och belåtna frågade jag: "Kan vi inte krypa ned i sängen igen och se en film?" och Emil verkade mer än okej med idén. På med pyjamas igen och så ned under täcket, på med en film och fram med chokladkakan.

Så gosade vi. Alltså på riktigt, den här gossen är den gosigaste någonsin. Har aldrig mött en kille som är mer mjuksdjur än människa - men det är han! Finns ingen som jag vet som är lika gossugen som honom (förutom jag då). Vi skulle kunna bilda en klubb. Lika-klängiga-klubben eller Kan-aldrig-bli-för-mycket-kroppskontakt-klubben. 

Så spelade vi inomhuspingis också. Jag blev sugen på lite *sport* (som en blir), och vi sköt ut mitt lilla frukostbord i mitten av  min minimala studio, satte upp bokryggar som mitten-avskiljare och tog fram racketen. Först spelade vi elakt, men eftersom det gjorde att bollen mötte golvet mer än racket så bestämde vi oss för att spela snällt istället - och tävla efter att få till 50 slag utan missar. VI KLARADE DET! (efter typ 40 minuter). Vinsten var hångel i sängen. Massvis med hångel.

Klockan 16:30 hade jag ett kortare arbetspass, till 19. Jag stack tillbaka till boulangeriet och race:ade igenom 2 ½ timme, bara för att få möta upp Emil för middag sedan.

När Emil mötte upp mig vid 19 var det meningen att vi skulle ut och äta fondue, men på grund av strul med bordsbokning och krasst bemötande på restaurangen så valde vi att sticka därifrån och hitta något annat.

Emil var både hängig och hungrig, varav det sista gjorde honom vresig och lättirriterad. Fram till dess att vi hittade en restaurang, beställt in varsin rätt och Emil fått mat i munnen. Då blev han helt plötsligt en helt annan person, började prata i dur och log återigen! Himla skönt att jag inte är den enda som blir grinig när jag är hungrig. (Någon mer som känner igen sig?).

Här är en bild på min rumsteak (köttbit) med gratin dauphinois (potatisgratäng). 

Såsen till smakade som utsöndrat av Guds svettkörtlar - så sjukt god. 

Emil åt entrecôte med potatisgratäng också. 

Efteråt bytte jag plats och satte mig bredvid Emil vid bordet, och sade.. "Emiiiil... Jag skulle vilja ta en drink, och lösa lite korsord. Kan vi inte göra det?".

Emil gick med på det, vi tog fram korsordet och beställde varsin drink. Jag som aldrig beställt in en cocktail förut var rätt nervös, men äsch, vissa saker måste man faktiskt bara testa i livet. Emil tog en Caripirihna och jag en Piña Colada.  (Mest tack vare Markoolio, faktiskt. Var helt besatt av den sången när jag var liten och det fanns ingenting jag var mer pepp på att testa i 9-års-åldern än en sådan drink.).

Emils drink smakade uteslutande sprit. Det sved till i halsen och varken han eller jag tyckte den var god. Min drink smakade som jag trodde - fast med en svidande och stark eftersmak. Alkohol alltså.

Emil tyckte mest att den bara smakade ananas och kokos, men själv hade jag svårare för den. Jag lyckades (nästan) få i mig hälften innan det satte stopp. Nathalie frågade mig på snapchat om det, och jag svarade.

Japp. Men klart. Har man inte druckit alkohol hela livet på 25 år, så kan man inte förvänta sig älska det direkt. Min kropp undrar ju vad det är för jävla gift jag försöker lura i mig själv, dolt i en blandning av ananasjuice och kokos.

Planen var sedan att vi skulle gå till mitt favoritcrêperie för dessert, men Emil var alldeles för trött och hängig och när jag för miljonte gången frågade om vi skulle gå hem istället gav han med sig. Han hade däremot dåligt samvete hela kvällen hem, vilket orsakade en oenighet mellan oss. Jag blev ledsen och frustrerad för att han mådde dåligt över att han tyckte att han förstörde vår kväll genom sitt dåliga mående, och jag kände att kvällen blev så negativ helt i onödan. Vi hade ju bara kunnat gå hem och mysa.

Efter att ha gråtit ut en del frustration och massor av pussar hamnade vi tillbaka under täcket i sängen där jag strax därefter somnade på hans bröst. Mest av allt tror jag faktiskt att jag var ledsen för att han redan dagen efter skulle åka hem.

---

Igår är inte så mycket att skriva om. Jag jobbade 7-16:30 och fick därför inte se honom alls. Höjdpunkterna på dagen var dock när han kom för att köpa frukost och jag fick stjäla pussar mellan kunderna, och när han kom förbi på min halvtimmes lunchrast, åt lunch med mig och sedan smög vi och hånglade i trapphuset.

Sedan lade Emil upp en snapstory som gjorde mig ännu kärare i honom än jag redan är.

Jag fick sluta nästan två timmar tidigare (älskar min chef) och lämnade av honom vid busshållplatsen. Fy fan. Det blir inte lättare att lämna av honom. Det blir bara svårare, och svårare. Emil, om du läser det här... Jag älskar dig så att det gör ont ibland, och det finns ingenting som gör mig så lycklig som när du kommer hit till Paris. Tack för att du kom hit och gjorde min helg fantastisk.