Lösenord

lördag, maj 06, 2017

Halv-monstruösa freakshakes, sagogatan och pizzetta i sängen

Nu ska jag berätta om igår; fredag! Fredagen där Emil skulle komma för sitt fjärde Paris-besök. Sitt fjärde besök på tre månader. Det snackar jag hängivenhet..! När jag gick upp var klockan bara halv sex, vilket förklarar den grumliga morgonselfien i brist på solljus.


Jag gick till jobbet och satte igång passet 7-14:30... Jag visste att Emil skulle anlända till busshållplatsen på andra sidan staden ungefär vid 11, och att han därefter skulle ta sig själv till mitt boulangerie. Det innebär att från klockan 12 var min blick fixerad mot entrén för att få syn på honom så snabbt som möjligt. Mina kollegor retade mig till och med "Han kommer snart, va? Är det därför du inte slutar titta ut hela tiden? Åh, vad du är kär, Emelie!" pikade de och log pillemariskt.

Och de hade ju rätt. 

Klockan var 13 när jag såg hans ansikte skymta till längst bak i kön av lunchsugna kunder, och mitt hjärta hoppade till. Som att jag inte alls var beredd på att se honom - trots att jag letat efter honom med blicken i mer än en timme.
Jag satte honom ned vid bardisken, serverade honom ett bacon-ost-bröd att äta och en éclair chocolat till efterrätt. Klockan 14 slutade jag (hade inte tagit min paus så fick sluta 30 minuter tidigare), och vi pilade direkt hem till mig. Och gottgjorde för de två veckor vi varit ifrån varandra *if you know what I mean*.


När hångelbehovet var tillfredsställt och klockan var kring halv fyra, så bestämde vi oss för att ta oss an dagens äventyr. Vi har pratat i flera veckor om det, och jag har taggat honom i instagrambilder och facebookvideos med detta nya fenomen. Jag har till och med skrivit det på vår gemensamma bucketlist-  att gå och äta freakshake


Freakshake - det är alltså en monster-variant av en milkshake. En milkshake med extra tillbehör, extraordinära smaker och galna blandningar. Vi tog en 40-minuters promenad till platsen jag fått nys om precis utan Paris, och beställde varsin. Han tog Oreo/Snickers och jag Banoffee (banan, saltad karamell och speculoos).


Alltså... Mmmm, den var god! Den var riktigt god - för att vara en milkshake. Men inte lika tuff som jag hoppats på, och som Emil beskrev det "inte så märkvärdig". Das hype was too big. Fast han kan också ha sagt så för att hans i princip uteslutande smakade jordnötter (och det är varken han eller jag så förtjust i), hehe... Onödig fakta: Jag rapade banan/karamell/speculoos hela kvällen sedan.

På vägen därifrån fick Emil för första gången prova på en av Paris mindre attraktiva sevärdheter: de offentliga, självtvättande toalettbunkrarna. Spoilervarning: Han överlevde.


Sedan fortsatte vi vår promenad. Vi gick uppe vid gatorna och tittade ned på ett övergivet järnvägsspår - sedan hittade Emil en smygväg ned, flyttade undan ett staket och vi smög ned på spåret. Sedan sprang vi över spåret det snabbaste vi kunde (han fuskade, han sprang inte på bräderna emellan! Därför vann jag. Han diskades från tävlingen.)


.... Och var tvungna att klättra över en spikbeklädd mur för att komma ut igen, för porten tillbaka var bommad. Oops.

Paris är så fint när det grönskar. 


Sedan kom vi fram till en gata som jag spontant ville visa Emil. Det var en gata som jag för länge länge sedan råkade snubbla över, och blev helt totalkär i. Jag letade ett tag, och till sist fann vi den! Sagogatan.


Som ger mig vibbar av Guldlock och de tre björnarna, eller den lilla stugan där Törnrosa bor med feerna i skogen.


Och vilken saga kommer den här filuren från egentligen?? Ja, inte är hon sugen på varken kall, skållhet eller lagom varm gröt i alla fall, efter den där monster-milkshaken hon just druckit.


Sedan fortsatte vi hemåt. Emil var trött i kropp och knopp - han hade ju trots allt gått upp innan klockan fem på morgonen och rest hela långa dagen, och sedan blivit utdragen på en av mina promenader. Stackarn.


Mina favoritmoments var när han stannade mig mitt i en vägkorsning och bara kysste mig. Då kramade jag om honom så hårt jag kunde, så viskade jag "Emil, det här är livet". För på riktigt, mina vänner - om det finns något som är livet, så är det kärlekspirr och kyssar på min favoritplats i hela världen.


Under promenaden berättade jag även mer om min Paris-kärlek. Om hur det känns att återvända till Sverige efter att få tillbringa tid på den platsen jag mår som allra bäst. På den sorg och saknad som brukar komma över mig, och hur det allt de första dagarna brukar kännas så.. meningslöst. Meningslöst i den mening att det känns som att... När jag inte är i Paris, så pågår mitt liv fortfarande i Paris. Utan mig. Och jag missar det. Jag missar allt. Jag saknar inte Paris - jag fattas i Paris. Förstår ni? Det är som att... Jag inte får leva på riktigt. Och som att jag missar livet, att jag är på fel plats.

Med det sagt har jag aldrig känt så när jag går hand i hand med Emil. Men den kärlek jag känner när jag får kombinera Emil och Paris - det är obeskrivligt.


När vi väl kom hem lite efter 18 så snusade Emil på mitt bröst i några timmar. Tröttis. Jag låg och ömsom smekte honom över nacke, kind och öra, ömsom scrollade instagram *prioriteringar*.


Klockan halv nio började vi bli hungriga igen. Nästan vanlig tid för fransoser att äta - för en gångs skull! Fast först gick vi ut till parken och löste korsord några minuter innan de stängde. 

Då bestämde vi oss för att köpa hem pizza och moffa i sängen. Vi gick till favoritpizzerian i kvarteret, och insåg att man kunde köpa pizzettas (pizza i mindre format!) för 4,5 euro! Kolla in!


Jag var lyrisk. En liten pizza i perfekt format (för att orka en stor efterrätt! = hur man alltid bör planera sina måltider) för en helt överkomlig slant!


Emil tog en pizzetta med skinka, och jag tog en klassisk margherita. Vänner; den här osten... Den var.. dödlig god. Riktigt såhär idealiskt stringy och smältande och kalasgod. Åh.


Medan vi åt pizza så slötittade vi på Big Bang Theory och diskuterade break-ups. Så intressant hur alla göra på olika sätt när man ska göra slut med någon, hur man planerar inför och hur det känns. Både innan och efteråt. Och den förvirring som alltid är en del av ett uppbrott.

Sedan somnade han så smått. Men inte utan att ha peppat mig att smaka en av hans nybakta, medtagna Emelie-kakor
- denna gång med ett förbättrat recept! 


Detta är alltså Emil-kakor (hur går det med bakandet, vänner?); fast saltad-karamell-varianten. Det vill säga: Den godaste kakan jag ätit i hela mitt liv. Stora bitar flingsalt uppepå, en seg kolakaka fylld med kakdeg. Låter bilden tala för sig själv. 

Men sedan orkade inte Emil hålla ögonlocken öppna mer, så då borstade vi tänderna och kröp ned, tätt tätt, och somnade.

50 kommentarer :

  1. Åhh, ser ut som en toppendag! Jag blir supernyfiken på hur ni resonerar och tänker kring break-ups mer detaljerat (pga relationer är det mest spännande ämnet som finns)? När är det du flyttar hem till Sverige igen, förresten? Stor kram och trevlig helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, ett sådant stort ämne.. Hur vi resonerar kring break-ups... Det är väl typ att... Det är viktigt att göra det respektfullt för alla parter, och våga möta personen face to face medan man gör det. Men att break-ups i många fall är oundvikliga och till och med viktiga, och att man växer som person både av att vara med att vara den som gör slut, eller den som blir utsatt för det. Det viktigaste är som sagt att man för sitt bästa för att må bra, och att man gör sitt bästa för att personen mittemot också ska göra det. Även om det kan ta tid. Och att både jag och Emil accepterar de relationer vi tidigare haft, och även accepterar att de är över. Men de är inte mindre viktiga för det.

      Jag har min studio här i Paris till den 1 september, och hyr även ut min lägenhet i Stockholm till den 1 september.. Men sedan, om jag flyttar till Nypan, då hyr jag nog ut min lägenhet i Stockholm lite längre.. :D Kram, trevlig helg, Emsis!

      Radera
    2. Ah, håller helt med dig! Det är så himla svårt för båda parter, särskilt eftersom man inte kan vara helt säker på hur man reagerar när det väl är definitivt heller... Men tror precis som du att man växer som person av båda rollerna. Jag är särskilt fascinerad över de relationer där beslutet att göra slut är helt ömsesidigt, pga att förhållandet har övergått till en vänskapsrelation eller liknande. Kan prata länge om det här känner jag, hehe.

      Men åh, vad göttigt med hela sommaren i Paris!! Förstår det med lägenheten i Stockholm; spännande att se hur det blir. ;)

      Radera
    3. Väldigt bra och intressant läsning om breakups! Jag fascineras mycket av hur du och Emil verkar beröra sådana här ämnen mycket, har du tips för hur man gör det på ett naturligt sätt (och kanske framför allt med en partner som är obekväm med det)? Har liksom en jättebra och kärleksfull relation med min partner men vi är ganska olika: jag talar gärna om vilka känslor som helst när som helst medan han helst håller känslor och mer *djupa diskussioner* om typ break-ups och hur relationen ska vara för sig själv. Tidigare funkade det ju bra att ta en del känslosamma diskussioner via skriftliga meddelanden, då vi inte bodde ihop, men numera känns det som att vi gemensamt kanske bör utarbeta ett sätt att kunna kommunicera om mer allvarsamma känslomässiga ting på... Har du tips? Hur funkar den biten för dig och Emil?

      Hoppas att resten av Emils visit hos dig blir lika bra som den här dagen verkar ha varit! <3

      Radera
    4. Emma, ja, jag håller med om att sådana ömsesidigt överenskomna break-ups är otroligt intressanta. Det måste vara väldigt svårt att finnas på exakt samma nivå som på det planet, men erfarenhet och hörsägen viskar ju om att det är möjligt. Ett sådant break-up hade jag exempelvis med Redoy! Har du varit med om liknande?

      Louice, det är riktigt fint hur jag och Emil pratar om så mycket saker. Han är även väldigt öppen och duktig på att prata känslor - också för att han är en väldigt känslostark och intern medveten person. Det är en av de saker jag älskar med honom. Jag har inte alls haft samma samtalskontakt med alla andra partners, utan det är verkligen få som har den förmågan att diskutera emotionella ting på detta sätt..
      men jag HAR haft partners, som du säger, som inte alls är lika känslomässigt pratglada. Och det har verkligen varit en utmaning. Med JP, till exempel, tog det ETT ÅR innan han öppnade upp sig. Vad gjorde jag? Jo, jag pratade känslor. Så ofta jag kunde. Jag grät när jag var ledsen. Skrattade när jag var glad. Frågade honom mycket om vad han tyckte och kände och ju mer jag gjorde det, desto mer vågade han svara och öppnade upp sig. Det är verkligen en vanesak och en kapacitet man LÄR IN, inte något man kan av sig själv från början. Så det tar tid, med det är möjligt. Truga, truga, truga! Och gör det på ett lättsamt och vardagligt sätt varje gång, som om det är naturligt. Vid middagsbordet, under filmen, på en promenad... Lova uppdatera mig om detta, Louice!

      Radera
    5. Ja, så spännande! Hur var det att ta steget från ett kärleksförhållande till vänskapsrelation och hur ser din och Redoys relation ut i dag? Jag har tyvärr inga sådana erfarenheter själv, men min nuvarande partners tidigare relation tog slut på det sättet, vilket har resulterat i att de obehindrat har kunnat fortsätta att umgås som vänner.

      Radera
    6. Alltså, med tanke på att jag och Redoy var polyamorösa så var det lättare än jag trodde. Både han och jag hade redan andra partners på sidan och vi var liksom vänner i grunden, så när vi märkte att pirret försvann och vi inte längre var kära så tog bort kyss-och-sex-biten, men allt annat var som vanligt. Pratade på samma sätt, skämtade, umgicks.
      Idag pratar jag och Redoy inte lika ofta - då och då på messenger - men när vi väl pratar så går vi djupt in. Han är en av mina allra närmsta vänner och jag värdesätter honom så högt! Han är en fantastisk person.

      Aaah.. Är det fortfarande jobbigt att de umgås så lättsamt? (om jag inte missminner mig har vi diskuterat det?) <3

      Radera
    7. Ah, det kanske blir annorlunda som polyamorös än monogam p g a att man fortfarande kan ha kvar det som utmärker en kärleksrelation, fast med andra personer? Vad fint att höra om er relation! Ibland behöver man kanske inte alltid ses rent fysiskt för att kunna upprätthålla vänskapen, utan den står sig bra på egen hand.

      Nja, det är faktiskt helt OK, även om det finns omständigheter som jag grubblar över. Känner dock att det blir lite för privat och utlämnande att skriva om här, men jag skulle kunna maila dig om du vill? <3

      Radera
    8. Tack för svar, Emelie! Jag försöker redan nu att försöka tala om känslor och visa känslor så mycket som möjligt, för precis som du säger så är det ju någonting man lär sig (och tänker att en genusaspekt kan spela in här också, att killar inte socialiseras till att lära sig visa känslor på samma sätt?). Men det har åtminstone gått låångsamt framåt sedan vi träffades, även om jag fortfarande ganska ofta blir tokig på att mina känslor inte blir bemötta, att vi inte talar känslor och dylikt. Men ska följa dina råd och förhoppningsvis kanske det leder till ytterligare förbättring!

      Radera
    9. Emma, jag tror att det är så - att polyamorin gör skillnad... Och du får mer än gärna maila mig, ser du min mailadress på sidan där? <3333

      Louice, jag hoppas verkligen det! Jag sänder lite känslostyrka härifrån Paris, och hoppas att det gör att du är uthållig i dina försök. Fortsätt skriva om hur det går, är du snäll! <3

      Radera
  2. Åh så härligt! Måste prova kakorna också!!! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör det!! Och då MÅSTE du skicka mig bilder på resultatet - det har andra redan gjort, tänkte göra ett *inlägg* om det sedan :DDDD

      Radera
  3. Åh, blir själv alldeles kärlekspirrig och stinn av att läsa det här! Allt är så fint: du, Emil, det som ni två har, Paris, freakshakes, pizza, sagogatan! Det är omöjligt att inte sitta med ett töntigt leende när en läser och jag är så glad att du låter oss ta del av allt! Stor kram! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahah ÅÅÅH vad jag fnissar och rodnar och läser det här högt för Emil. Fina fina du, vad du förstärker mina lyckokänslor!!! <3

      Radera
  4. Asså pizzettas????? Genigrej!!!! Finns det barnpizzor i Frankrike också eller är det pizzettas som gäller då också?

    SvaraRadera
    Svar
    1. JA??! Världens bästa grej faktiskt. För om man vill ha en bra efterrätt är en hel pizza i största laget, och man vill ju inte LÄMNA pizza?! Sjukligt beteende det.

      I ALLA FALL. Barnpizzor finns inte, och jag har aldrig sett pizzettas förut?! Detta var första gången. Därav att jag var lyrisk. Men jag tror det kanske finns, men på få ställen?

      Radera
  5. Alltså osten på pizzan <3 vill bara äta osten. Och måste hitta den där gatan i Paris! Magisk *.*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Osten var verkligen gudoooomlig.. Och ja, den ligger nere vid Montsouris - nästa gång du är i Paris måste du hitta och carpa!

      Radera
  6. Alltså det här är dem bästa inläggen :) man riktigt känner hur kära ni är 😍

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh söte <333 Smälter av dig!

      Radera
  7. Så gott allt ser ut, hur klarar man sig som glutenintolerant i Paris ? :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, som svar på frågan: Det gör man inte. Ingen är glutenallergiker här, haha!!

      Radera
  8. Buhu, skrev en kommentar nyss som jag tror försvann :( Det är min lynniga routers fel, då och då bara lägger den av utan anledning. I alla fall: Fan vilken vacker och hjärtknipande beskrivning av din kärlek till Paris! Tror faktiskt att jag börjar förstå hur du menar. Jag känner igen den där hemska känslan av förlust och saknad även om den utlösande faktorn för mig aldrig har varit kärlek till en fysisk plats. Du beskriver det så bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nääää, så tjivigt?!?! Elaka router. Jag har tur som har en så fin vän som skriver i alla fall, trots frustration som tillkommer med en bristfällig internetuppkoppling <3
      Och... Wow... Tack. Jag kände själv att det känns omöjligt att kunna beskriva det rätt, beskriva det bra, men... Om du skriver så så kanske jag når fram.. I vilka fall känner du igen dig? Med en människa?

      Radera
    2. Nej, den gång jag tänker på är när jag hade ett jobb jag verkligen avskydde. Jag tyckte så illa om det att det även påverkade min fritid, jag var liksom aldrig glad. Jag hade exakt samma känsla som du av att vara på fel plats, men för mig var det fel plats i livet snarare än fel plats i geografin. Och jag kommer ihåg att jag till sist saknade MIG SJÄLV, så som jag brukade vara när jag trivdes. Kan du ibland när du är i Stockholm sakna Paris-Emelie? Och jag känner igen meningslösheten du skriver om och känslan av att inte vara riktigt levande. Som om min gnista hade falnat...

      Radera
    3. Usch, det låter vidrigt... Liksom, ett svårdefinierat och obeskrivligt obehag som liksom bara tär på en. Nej fy satan.

      Ja... Jag saknar Paris-Emelie mycket. Hon är en så jävla fin person. Hon strålar, skrattar, är social, promenerar, njuter... Stockholms-Emelie är så mycket tristare att vara. Hon är rutinbaserad. Och har inte livet i sig på samma sätt...

      Radera
  9. Ni är så fina! och det ser verkligen ut som en sagogata mitt i en storstad :) känns som att du är bra på att hitta alla undangömda skatter där borta.
    Minna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Minna! Och ja, jag tror man ramlar över en hel del (det allra mesta utan avsikt!) när man bara är ute och går helt destinationslöst. Det är de bästa promenaderna :')

      Radera
  10. Ja du, är det någon som förstår den där närmast olidliga kärlekskänslan till Paris, så är det t ex jag... Nu har jag ju ändå levt mitt liv i Sverige, men alla Parisresor och alla rundresor sommartid i Frankrike har varit såå nödvändiga. Underbart att läsa din kärleksförklaring till staden, förstår den såå väl.
    I min ålder är det inte uppbrott som diskuteras... Senast igår satt vi uppe till långt efter midnatt och mindes - för hundrade gången :) - hur det gick till när vi mot alla odds startade vårt gemensamma liv. Är så tacksam för allt!
    Hoppas ni båda får en fortsatt härlig helg!
    (Detta är andra försöket till kommentar... tryckte fel nyss så allt bara försvann . Pjuh!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det vet jag att du gör <3 Tänker alltid på dig i sådana här fall, för jag vet att du är en av de få som verkligen förstår. Och tack och lov har du funnit en minst lika stor kärlek i Bosse, som ändå gör dig lycklig trots att Paris inte är en permanent hemvistelse för er. Men några gånger om året så!

      Wow, jag förstår det... Det måste vara en historia värd att omdiskutera många många gånger. Även jag har Emil har den - fastän vi bara varit tillsammans i fem månader. Ser fram emot att ha den många gånger till.

      Radera
  11. Ååh, jag blir alldeles rörd Emelie! Du bjuder in oss på ett sätt som känns så otroligt familjärt! Jag blir aldrig trött på dina kärleksförklaringar till Emil, de framförs på ett så äkta och jordnära sätt att jag bara känner inspiration och rörelse. Fina ni, njut av tiden där det bästa av två världar får finnas i samma ögonblick; Emil och Paris!

    Ps Kan man fortfarande köpa din bok? Jag är mycket intresserad isåfall! ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, HANNIS! Vad jag blir helt rörd av din kommentar, den är så träffsäker och går rakt in i hjärtat på mig. TACK!

      Jag har inga exemplar i eget försvar men jag tror den finns kvar på CDON.com...! Och så jädra kul att du är intresserad, wow! :'D

      Radera
  12. Men åh vilken underbar dag ni hade!! Jag förstår helt din känsla av att livet på ett sätt pågår utan dig när du inte är där du vill vara! Det är en jobbig känsla! Hoppas hoppas hoppas att ni en dag kan bo tillsammans i Paris! Ni är så underbart fina tillsammans! <3
    Kram Veronica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har du också känt den känslan förr? Och du är så fin, det är det jag hoppas mest mest mest av allt i hela världen just nu... Och tack, Veronica, och stor kram! <3

      Radera
  13. Vilken fantastisk gata! Och milkshake 😋
    Är sugen på att testa att göra kakorna men jag är otroligt dålig på att baka :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men... testa!!! Jag är så nyfiken på resultatet - de som redan skickat in bilder har ändrat lite och gjort sin egen "twist" på det, och det har både blivit bra och dåligt i olika fall. Roligast är att göra det. Och om du gör det, så kommer ditt bidrag mer än gärna upp på bloggen i ett samlingsinlägg :D

      Radera
  14. Alltså shit vilken shake ( emoji med stora ögon)!! Och pizzan ser ju helt oslagbar ut:-)
    Det är så himla mysigt att läsa om er kärlek! Och din kärlek till Paris som ju faktiskt verkar ha tagit Emil med storm:-) Eller om det va du ;-). Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha... Jadu.. Jag tror nog att det är jag som tagit Emil med storm, men Paris-kärleken får han på köpet. Hoppas smitta honom lite, åtminstone, och det verkar jag ha gjort.. I alla fall med brödet ;)

      Radera
  15. Aww vad mysigt inlägg!! :D Alltså, de där pizzettorna! MÅSTE SMAKA! Får bli på min bucketlist för nästa Paris-besök ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaaa, det tycker jag DEFINITIVT!

      Radera
  16. Emeliiiee, jag måste bara fråga; din poster från en Bamse-film, har den ett sentimentalt värde och en historia för dig? Jag är så nyfiken 🙈

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja.. Jag var tokkär i Bamse från 1 års ålder, och har tittat på hans filmer och läst hans serietidningar en hel livstid. Prenumererade fram till jag var 13, tror jag. Har alltid älskar Bamse, vad han står för, teckningarna, tidningarna, filmerna. Det är trygghet för mig.

      Just postern var något som Emil fixade åt mig när jag skulle flytta till Paris, för att jag skulle ha något fint att sätta på väggen. Så klockrent <333

      Radera
  17. Klart det va du, vem kan motstå dig ;-). Och Paris är nog inte heller så svårt att tycka om. :-).
    Å jag älskar bröd!!! Färsk ljummet nybakt och alldeles fluffigt <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, sötnos.. OCH JA! Bröd är världens bästa. Har du ett favoritbröd också? Eller ett favoritpålägg?
      Jag måste säga att ost är min oslagbara favorit. Gärna i kombination med skinka och basilika, eller dem båda. Och sallad. Ibland leverpastej, men ABSOLUT INTE kaviar. Så det så.

      Radera
    2. Levain är lätt min favorit!! Älskar surdegsbröd i alla dess former:-)
      Favorit pålägg är ost och kalkon, gärna i kombination och så lite sallad på det :-)
      Haha jag skyr både leverpastej och kaviar värre än pesten!! Usch klarar knappt av att ber det på mina barns mackor ( som båda älskar både kaviar och leverpastej, dock inte på samma macka) Inga pussar får dom heller innan dom är tvättade och borstat tänderna ;-) .

      Radera
    3. SURDEG ÄR LIVET <3
      Kalkon, wow, det var länge sedan jag åt det. Åt det mer när jag bodde hemma, och då älskade jag det... Speciellt om skivorna är riktigt, riktigt tunna! Ska nog köpa igen :D
      Hahaha, jag tycker det är bra med tydliga ramar, Caroline! Hur kommer de sig att de börjat äta det från början, om du inte själv äter det? Är det förskola eller faderns fel? ;)

      Radera
  18. MYS. SÅ extra kärleksladdat att man knappt (ljug) blir sugen på allt socker du presenterar oss.

    SvaraRadera
  19. Vilka vårkänslor man får av att läsa ditt inlägg. Blir alldeles pirrig själv av att höra hur fint ni har det ihop!

    SvaraRadera
  20. Alltså O M G, Sagogatan! Typ det finaste jag sett. Så lummigt!

    En fråga, förresten, har du besökt Katakomberna någon gång eller tror du att du kommer göra det? Jag pluggar ju arkeologi och är intresserad av alla såna där morbida saker (haha) så om jag skulle åka till Paris någon gång så är det typ det första jag skulle besöka. Vad tycker fransmännen om det? Är det något många besöker eller är det världens turistgrej? Jag är så nyfiken på allt. :D

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)