Lösenord

måndag, mars 06, 2017

Konflikterande känslor och boule-spel

I fredags var jag ledig innan helgens fullspäckade bagerijobbs-schema, och den dagen skulle jag tillbringa till främst två saker: 1) Koda transkriberade intervjuer samt 2) promenera.

Efter att ha kodat två intervjuer av tio, och totalt fått en hel hööög med slarvigt skrivna lappar utspridda över hela bordet, så valde jag att ta paus klockan 13 och ta mig ut för en sväng. Jag var trött. Behövde frisk luft!


Att vara ute och gå på Paris gator rör alltid upp massor av känslor i mig.


Det är något med de här husfasaderna, de här vyerna, som gör mig så jävla... lycklig? Jag förstår inte. Som i den här bilden nedan, när jag kikade upp och såg en kvinna öppna båda fönsterdörrarna och kika ned från sin franska balkong. Då började det bulta och värka i bröstet och allt jag kunde känna var "tänk om jag också kunde bo här... på riktigt". 


Å ena sidan är det en stark, positiv känsla som sprids i kroppen, och som kännetecknas av en sort längtan... Å andra sidan gör den ont, som om den grundas i någon sorts sorg. En sorg om att det aldrig kommer att hända.


Just den där konflikterande goda/onda känslan fanns med mig under hela det här tokvackra kvarteret. Min kropp bultade av både längtan och sorg på samma gång, över något som är mig så nära men ändå så ouppnåeligt.


Nedan skådar ni min favoritvy under hela promenaden. Jag stod i flera minuter och bara tittade upp på de mäktiga husen framför mig. Stängde av musiken, tog ut hörlurarna ur öronen och.. beundrade. #känslomongo


Sedan gick jag vidare, och kom förbi detta lilla bageri. Jag tyckte det var så sött att jag var tvungen att ta kort. Flera kort.


Att något kan vara så fint? Fattar ej.


Sedan började jag redan bli trött och få tunga ben, och trots att jag tänkt mig minst en timme till, så valde jag att börja vända hemåt. På vägen fastnade jag i en park och tittade på en bunt herrar som spelade nationalspelet - boule. Eller pétanque, som det egentligen heter.


Sedan gick jag hem. 


På vägen hann jag även handla - fick med mig åtta liter (!!) mjölk och lite fruktsallad. Mitt tedrickande har uppgått till 5-6 (stora!) koppar per dag med allt pluggande, och det har gjort att 6 liter mjölk gått åt på bara en månad. Nu behövde jag bunkra upp.

Totalt blev promenaden kring 3 timmar, och jag gick såhär:



Under kvällen saknade jag Emil, Skype:ade med Emil, påbörjade och avslutade halva säsong 3 av skam, åt fruktsallad och drack ännu mer te.


... Vilket deppinlägg detta blev. Jag var faktiskt inte ens så deppig? Bara känslosam, faktiskt.

14 kommentarer :

  1. Såna härliga promenader du får!
    Finns det några tankar på att flytta till Paris efter skolan på heltid? Speciellt nu när du får ännu mer känsla av hur det är i arbetslivet med intervjuer osv.. och att du hela tiden bygger kontaktnät som skulle kunna hjälpa dig in. Skulle Emil kunna tänka sig att flytta dit, gillar han Paris? :D oj vad mänga frågor det blev nu!! Jag såg förresten ett program igår på Tv om det där med bakelser i Paris och hur det sprider sig, tänkte på dig då! :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nina, för jag älskar-älskar-älskar massor av trevliga frågor såhär!
      Och ja... Alltså, min dröm är ju att flytta till Paris när jag avslutat min ptp i Sverige (ett år)... Men vi får se hur det kommer gå, jag vill det av hela mitt hjärta men samtidigt är det ju saker som kanske inte går helt ihop.. (För jo, jag har ju tänkt samma sak angående kontaktnät osv osv). Förståeligt nog så har Emil ingen framtid i Paris, i och med att han har hela sitt liv i Sverige, och det respekterar jag fullt och fast. Men det gör ju bara att min tid om ett-två år är lite diffus fortfarande.. (jag har ingen aning om någonting......).....

      Haha, åh, vad sött av dig! Jag gillar att folk tänker på mig när de ser söta saker! :')

      Radera
    2. Åh tack för svaren och omtanke! :)
      Jag förstår att Emil ser att hela hans liv finns här i Sverige .. men jag hoppas att ni är lika superkära fortfarande när den tiden kommer då du är helt färdig med skolan och att ni finner en lösning som funkar för er båda :) kanske kan han tänka sig att börja om i Paris! 😀 Vem vill inte bo där liksom!! :)

      Radera
    3. Ja, det gör jag verkligen också. VILL vi vara tillsammans kommer vi se till att vara det - oavsett om det kommer bli i Sverige eller i Frankrike. Och det är ju ändå lång tid kvar, så jag ska inte sitta och försöka förutspå framtiden...
      Och hahahhaa, jag håller med dig. Vem fan vill inte bo i Paris?! :P

      Radera
  2. Tycker inte det var ett deppinlägg, utan en suverän beskrivning av denna speciella längtan som Paris orsakar... Du har ju ändå gjort ditt bästa för att stilla den så mycket som möjligt, om inte annat så för stunden, eller hur? Vemodet ligger ju i att det är svårt att förena "två" liv, när det finns känslor på två håll, kombinerat med rent praktiska problem. Fint skrivet hur som helst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow.. Tack, teruko. Det betyder massor för mig, din respons. Din kommentar förklarar verkligen hur du förstår, och det känns... faktiskt otroligt bra. Och du återskapar min känsla så träffsäkert med beskrivningen "svårt att förena två liv", för det är ju verkligen så...
      Tack, min vän.

      Radera
  3. Fina bilder och fint beskrivet! Älskar också Paris och känner verkligen igen mig med den där känslan av både lycka och sorg av tanken att bo där på riktigt. Jag kunde dock ingen franska så tror verkligen att du har bättre förutsättningar för att verkligen flytta dit om du vill fortsätta bo där :) Förstår dock om det blir lite känslokaos när du har kärleken i Sverige!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du förstår också? Alltså den känslan är så förrädisk.. Fattar aldrig riktigt vad den betyder?.. Men tack för dina ord, kaoset vidmakthålls men lugnas åtminstone lite... :')

      Radera
  4. Nu var det ett tag sedan jag skrev, inte för att jag inte läser, men ibland kommer livet som sagt i vägen och med ett dåligt Wifi i Andorras bergstoppar nöjde jag mig med att läsa dina inlägg. Måste säga att jag är imponerad över konsten att transkribera. Jag hade en liten kurs under jul där jag transkriberade fyra intervjuer och det är minsann ingen lätt uppgift. Tänk att du dessutom gör det på franska!!! Förstår att det krävs tekopp efter tekopp och drömmande Parispromenad efter promenad. Och även om det dyker upp känslor av vemod, kärlek och frustration under dessa promenader, så får du ju uppleva Paris magi just nu, är inte det magiskt? Tänk att du tagit dig dit!!! Deppigt eller ej, det är känslor av livets berg- och dalbanor. Vackert oavsett, särskilt med dina utryckta ord. Kram på dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ischdå, ja, jag har märkt att du inte varit lika aktiv här, men också sett bilderna på facebook och därmed förstått fullständigt..! ;)
      Usch, förresten, transkribera är hemskt.. Tack och lov är jag klar nu, och det är kodning och analysering som gäller!

      Och jo... Du har ju rätt i det. Tack, och kram, Sara <3

      Radera
  5. Alltså, kanske konstig fråga, eller påpekande, men du verkar ha så himla fin hy?? Vad är ditt trick????

    Plus, känner verkligen, verkligen igen mig i den där längt/onda-känslan. Den är liksom behaglig och obehaglig samtidigt? Hur nu det går ihop. Tycker den påminner en om känslan när en är kär, fast olyckligt. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, faktiskt, min hy brukade vara fin INNAN JAG FLYTTADE TILL PARIS. Nu blir den såhär torr och fnasig och hemsk - tror att det har med luften och avgaserna att göra... Eller kanske vattnet? I vilket fall har jag aldrig gjort något med min hy (jag vet, tråkigt), men jag ser till att typ aldrig använda tvål osv osv. Även när jag duschar har jag aldrig duschkräm på kroppen, utan bara schampoo och låter kroppen "sköta sitt" så att säga. (kalla mig äcklig). Men det har funkar i 25 år... Tills Paris då *mutter*.. Tror det har med gener att göra.. Men tack!!!

      JA!! Precis! Jag är olyckligt kär.. i Paris. Paris är typ min kk. Något jag får liksom lite halvt och casual men inte *innerligt* och *på riktigt* som jag vill. Och jag är liksom over-attached girlfriend.

      Radera
  6. <3 Finns också här och läser även om kommentarerna kommer mer sällan nu - fullt upp med neuropsykologi som slukar i princip all tid... Känner verkligen din längtan efter Paris i texten och förstår att det uppstår en krock mellan den och livet i Sverige, med allt vad det innebär. Jag tänker att det är svårt att veta nu hur situationen ser ut om ett-två år och att det kanske är bäst att försöka känna och vara just nu - hur klyschigt det än låter. Har du någon tanke kring vad för slags PTP-plats du vill söka, förresten?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Emma, och tack för dina ord! Även om det blir sällan så blir jag så glad när det väl blir av :D... Och jag fattar - neuropsykologi är inte enkelt alltså...

      Du sätter verkligen huvudet på spiken där, att jag faktiskt inte borde stressa över detta nu. Det hjälper verkligen inte, för jag kan inte förutspå framtiden..

      Och PTP.. Nä, inte än. Hade en önskan om en DBT-plats, men den blev tagen i april och kommer därför inte vara tillgänglig i höst.. Annars kanske jag letar efter något... i Nyköping? Vill gärna jobba med barn/ungdomar eller par, liksom. :)

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)