Lösenord

tisdag, mars 21, 2017

Känslomässigt frånvarande och utan aptit

Detta inlägg blir en konstig sammanklabbning av min fredag/lördag, vilket i princip var som samma dag. Det var två otroligt konstiga dagar, och jag ska försöka få ned det i skrift hur det var jag kände.

Kanske är det stress över rapporten som måste in, kanske är det oro över jobbsökandet, kanske är det saknad av Emil, eller kanske en blandning av allt?
I vilket fall som helst hade jag sedan i torsdags känt mig.. frånvarande. Lite som att jag är observatör, och inte längre riktigt vaken i min egen kropp. Jag ser saker, jag tänker saker, jag känner saker, men allt känns så... platt? Jag kände mig inte hungrig, inte ens sugen på mat (och om en känner mig vet en att detta är skumt!)...

Under fredagen hade jag planerat att plugga, promenera och äta pizza. Jag började gå ut för att få lite luft i lungorna och se om jag kunde känna mig levande igen. Trots det var jag inte alls sugen på att promenera (även det mycket skumt?!).


Jag gick på gatorna, betraktade min omgivning men kände mig inte riktigt där. I stunden. Jag som vanligtvis är så närvarande, känslomässigt och fysiskt, kände mig som sagt som en observatör utanför min egen kropp.


Det gjorde inte ont, det kändes inte jobbigt, det kändes bara... ingenting? Typ tomt?


Dock flöt en stark känsla förbi när jag såg den här söta lilla innergården. Här skulle man ju gärna bo. 


Jag tog många svängar i Jardin du Luxembourg. Såg alla de nyplanterade blommorna. Tog kort. Kände mig... udda. Tänkte på farmor. Farmor hade uppskattat detta.


Efter en timme ville jag inte promenera mer. Men jag visste att om jag gick hem nu skulle jag bara ligga i sängen och tyna bort. Ute fick jag åtminstone lite rörelse i benen och luft i lungorna. Och tänkte. Vad jag nu ens tänkte på, det kommer jag inte ihåg. Jag var liksom inte ens närvarande i mina egna tankar.


Jag gick hem sedan och lade mig ned. Planen var att jag skulle äta pizza, men när jag klädde på mig för att gå ut och köpa den insåg jag att... jag är inte ens hungrig. Jag är inte ens sugen. Så jag struntade i det, och hoppades att aptiten skulle återkomma dagen därpå.  Kändes synd. Hade verkligen velat kunna njuta av en pizza. Istället blev det äpple och jag fick i mig en halv Emil-kaka. En halv Emil-kaka (vad fasiken är fel med mig?!).


Jag chattade mycket med Emil, beskrev hur konstigt det kändes för mig. När han skrev fick jag kärleksbubbel i hela kroppen och jag känner mig.. så.. kär. Känns som att jag är mer i en kärleksbubbla än i min egen kropp? Är det så här det nu känns att vara förälskad?

I alla fall älskar jag dig, så himla himla mycket. Tack och lov att du kommer på fredag. 


Även lördagen kände jag likadant. Tomt. Frånvarande, liksom, förutom de få stunder jag pratade med Emil. Då kände jag pirr i magen.

Men pizza blev det på lördagen istället. Jag var inte hungrig då heller, och hade ingen aptit, men jag sade åt mig själv att jag var tvungen att äta för att få igång aptiten igen.  Plus att när Emil skrev så underbart kärleksfulla saker fick jag lust att äta, trots att inte hungern var med mig.


Doften av pizza luktade ändå gott och när jag väl började äta var den riktigt jädra god. Jättejättegod, faktiskt. Testade ett nytt pizzaställe som är riktigt billigt bara stenkastet bort, och jag ångrar mig inte ens sekund. Dit ska jag återvända.

Till efterrätt åt jag sista halvan av den sista kakan. Nu finns det inga mer Emil-kakor. Saknar er redan, kakor.


Innan jag somnade chattade jag med Loïc lite. Med tanke på hur han brukar se mig äta, och vad han brukar kalla mig inför andra "du skulle se hur hon har aptit, den här tjejen!" så var han mycket förvånad över mitt tillstånd.

"Du tänker för mycket, Emelie. Du oroar dig. Det är därför."
"Tror du?"
"Ja, det tror jag. Sluta med det."

Okej. Jag ska sluta med det. (Emil kommer äntligen på fredag).


12 kommentarer :

  1. Många många kramar från mig ❤❤

    SvaraRadera
  2. Ja, det finns sådana dagar när tankarna snurrar, man känner sig konstig och inte på topp. När jag känner så försöker jag acceptera att det känns så just nu och att det är helt OK. <3 Hoppas det känns bättre idag! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo.. Du har ju helt rätt i det, Karin. Jag måste bara.. andas och låta det vara såhär, till dess att det går över. Det är både kontraproduktivt och onödigt att försöka kämpa emot. Kram! <3

      Radera
  3. Jag tänker att Loïc kanske har rätt i att du tänker för mycket, även om jag vet själv att det är svårt att låta bli. Men jag tror hur som helst att det är bra att tillåta sig själv att vara lite låg ibland, och jag hoppas hur som helst att allt snart kommer att kännas bättre, och att du snartk ommer kunna njuta av dina promenader till fullo igen <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med. Jag vet ju det. Men jag hatar att inte ha aptit, och jag hatar att inte vara mig själv. Men jag försöker acceptera det och låta det långsamt gå över av sig själv. Tack och lov att jag har hela våren/sommaren i Paris...! <3

      Radera
  4. Jag tror att det är för att du faktiskt är riktigt riktigt kär och att framtidens alla möjligheter och val känns svåra och jobbiga just därför, inte så självklara. Inget går liksom "på räls" i den nya situationen, det är mycket som ska stämma och sådana livsfunderingar kan tveklöst göra en mer eller mindre lamslagen. Det är svårt då att känna sig delaktig i nuet och aptitlöshet är nog inte ovanlig. Kropp och själ har liksom fullt upp med allt det andra... Jag vet av egen erfarenhet, även om det var lääänge sedan :) Hoppas nu du tolkar min teori rätt och inte blir irriterad på mig! Tiden löser allt och snart kommer ju Emil, så att du får ro i själen. Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker din kommentar är jättevacker, teruko. Och det känns som att du verkligen träffar rätt, för något började fladdra i mig när du beskrev det så. Tack.
      Jag saknar Emil massor. Tack igen för dina fina ord, och kram! <3

      Radera
  5. Skickar en stor kram till dig! Saknad och tanketrassel kan få kropp och själ att reagera på oväntade sätt.

    SvaraRadera
  6. Hörrö, skicka din paris-adress till mej på fb så skickar jag lite kärlek från London när jag är där i helgen. <3

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)