Kuslig kvällspromenad kring Notre Dame

I tisdags slutade jag 19:30, och bestämde mig för att ta en kvällspromenad istället för att gå hem direkt. Jag traskade iväg längs Boulevard Saint-Germain, kom fram till Île de la Cité och fortsatte gå längs floden.

Ramlade över den här skylten utanför ett amerikanskt café (som jag faktiskt arbetat på i två veckor för typ två år sedan), och skrattade högt för mig själv. #relatable

Gick givetvis förbi Notre Dame, och hon är så fasligt kuslig när mörkret faller på. Men egentligen är det väl i precis det här ljuset en bör betrakta henne för att se henne i sitt bästa ljus?

Jag fortsatte gå, och kom till de mer muntert upplysta serveringarna vid Île Saint-Louis.

Sedan kom jag till en gammal välbekant restaurang längs Boulevard Beaumarchais. 

Där jag gissar att de är helt grymma på cocktails (slutsats grundad i dekorationen + bartenders skicklighet i utförande), men där jag faktiskt aldrig beställt någon. Det jag däremot vet, är att de har makalöst goda pizzor.

Där satt jag i drygt en timme, mumsade på gratis foccaccia och surplade ur mitt vattenglas, småpratade med bartendrerna och iakttog människorna runt mig. Det var brusigt, hög ljudvolym, musik, ropande köksmästare och kockar, höga klinkanden från glas och bestick samt en kvällspigg stämning. Jag var glad som var observatör snarare än deltagare, faktiskt.

Lite efter 21 så valde jag att gå hem igen, och traskade nedåt mot min lilla studio i 6:e arronissemanget. Jag sade godnatt till Notre Dame på vägen (på avstånd visserligen, men ändå). Blev stött på två gånger på vägen hem, fast avböjde snällt och sade att jag hade pojkvän.

Sedan kom jag hem, Skype:ade med Emil men var så trött att mer än hälften av det jag sade doldes av gäspningar. Där kom tröttheten ikapp mig - ni som frågade!

Så fort jag lagt på så somnade jag, nästan på studs.
Dagen efter hade jag planerat att transkribera och översätta hela dagen, innan jag hade middagsplaner med min favoritbagare. Det kommer ni få höra om imorgon!

Fast ännu viktigare just nu, precis precis nu, är att imorgon klockan 20:40 kommer Emil gå av bussen här i Paris, och jag kommer äntligen få kyssa honom igen.