Lösenord

måndag, februari 27, 2017

Bestigning av Eiffeltornet, crêpes-fail och ont i låren

Söndagen började som föregående dag med en mastig brunch. Denna gång gick vi inte till mitt bageri Julien, utan vi hade bestämt att möta upp Loïc utanför PAUL för att få äta hans nybakta baguetter (hans baguetter är de bästa i hela Paris!) och för att introducera Emil och Loïc för varandra. Inte för att de ens kan prata med varandra (Emil kan ju inte franska och Loïc kan inte engelska), men.... ändå typ.

Vi fick två baguetter - en bien cuite (välgräddad) och en pas trop cuite (inte för gräddad - som jag föredrar den), och köpte med oss en croissant och en av mina favoriter; pain au chocolat aux amandes.



Efter att vi ätit, myst och duschat så tog vi oss ut. Dagens agenda var spetsad med ett visst spetsigt torn.


Nämligen detta! Vi skulle bestiga Eiffeltornet.


Vi betalade slantarna för oss att gå upp de två första våningarna, och sedan ta hissen upp den sista biten. 


Ovan skådar ni utsikten från den första våningen, och nedan skådar ni min favoritutsikt. Emil i Paris. 
Får så sjukt starka kärlekskänslor av den här bilden. Han är ju helt jävla gorgeous, den här mannen.


Rätt maffig utsikt.


Och det vore ju inte rätt om vi inte tog en hel drös selfies. Dessutom blåste det friskt högst där uppe, så jag virade min stora halsduk runt oss båda.



Här ser ni en jämförelse, förresten! Våning 1, våning 2 och slutligen sista våningen. Skillnad, eller vad?


När vi väl kom ned sedan var vi både möra och trötta och aningen kalla, och bestämde oss för att äta medtagen matsäck. Jag åt en Emil-kaka och han en del av baguetten från morgonen med nutella.


Vi fortsatte promenera hemåt igen, och fäste blickarna vid diverse estetiskt tilltalande fasader.


På vägen hem bestämde vi oss för att kika i lite olika souvenirbutiker, för att Emil skulle få sig en liten present hem. Han hittade en miniatyr av katedralen Notre Dame, och tack vare mina franskkunskaper lyckades jag pruta ned den hela 2 euro (haha!). Stolt var jag, däremot! Kändes som en vinst.

 Det gav oss inspirationen att besöka insidan av Notre Dame. Det är lika mäktigt varje gång. 


För första gången verkade Emil lägga större märke till de små detaljerna i Paris arkitektur som jag går runt och beundrar ständigt. Jag blev helt varm i hjärtat när han stannade mig för att ta foto på den enda byggnaden efter den andre, och uttryckte samma irritation som jag dagligen känner pga störande bilar/vägskyltar/moderniteter som förstör motivet för bilden.


Se bara vilka fina bilder han tagit...!


När vi sedan kom hem hade vi varit igång från 12-17:30 (fast med mycket tid till köande och Eiffeltornsklättring). Vi lade oss i sängen och Emil somnade nästan, innan jag buffade honom vaken och sade att det var dags att äta middag. Vi skulle gå till mitt favoritcrêperie!


Vi beställde två olika galetter och två olika crêpes. Olyckligtvis var hans galette bränd och crêpen inte heller i hans smak, så det blev inte ett optimalt restaurangbesök... #fail.

Det gjorde mig rätt ledsen och uppgiven (pga förväntningar osv osv), och helt plötsligt kändes det bara som att jag ville sätta mig ned och gråta. Jag blev överväldigad av starka känslor som jag försökte trycka undan men det gick bara inte, och jag kände mig både fånig och dum.... Emil fanns där för att trösta mig och hjälpa mig till insikten att allt faktiskt inte måste vara perfekt och vi måste faktiskt inte gilla samma saker. Saker som jag egentligen vet, men har svårt att acceptera ibland.


Vi pratade mycket om det under kvällen; att trots att jag är medveten om allt detta så vill jag så gärna att han ska ha det bra här, och det bottnar i en stark rädsla att han inte ska vilja komma tillbaka. Emil var så oerhört stöttande och förstående - som allra oftast - och snart gick vi runt och skrattade och skämtade igen.

Till kvällen hade vi bestämt att återvända till Eiffeltornet för att beskåda det i nattljuset, och när det glittrar. Vi kom dit lagom till 22, och fick se när det exploderade i flimrande ljus i 5 minuter.


Vi gick över Champ de Mars, förbi hennes ståtlighet och betraktade henne från utsiktsplatsen Trocadéro


Och om ni vill se historien om bestigningen av Eiffeltornet, klicka på play nedan! #gemensamsnapstory


Därefter började vi gå hemåt. Ned från Trocadéro, mot vattnet, och sedan längs Seine hela vägen hemåt. Jag tog en bild på min favoritpojke. En lysande bild, bokstavligt talat.


Medan vi gick hem pratade vi om saker som vi tyckte kännetecknade oss, och vårt förhållande. Bland annat nämndes våra kärleksbullar, att äta Ben & Jerry's, att titta på Solsidan, att hångla, Pizza Hut, att åka buss tillsammans samt låten som spelades i bakgrunden första gången jag kysste honom.

När vi väl kom hem var klockan mitt i natten, och jag var helt slut i både kropp och ben. Vi hade varit aktiva näst hela dagen, förutom pauser vid köande och middag. Kartan nedan visar vår långa dagstur, och det måste varit minst 25 kilometer.


När vi kom hem kokade vi upp te, satte på Ringaren i Notre Dame (stämningsfullt, visst?), och så plockade vi fram en burk Ben & Jerry's som inte skådats i Sverige ännu....



En tio-minuter senare var glassen uppäten, och Emil och jag låg och skedade i sängen framför datorn och Disney-filmen. Jag kände mig så otroligt varm, lycklig, trygg och trött efter dagens eskapader, och slumrade långsamt in. Då och då hörde jag Emil kommentera något som hände i filmen eller utbrista ett reaktivt ljud, och jag bara grymtade till svar och sjönk djupare ned i min sömn. Jag ville bara ligga där med honom för alltid.


8 kommentarer :

  1. Jag jobbar ju i Lund den här våren och det finns ett stenugnsbageri där (St Jakobs) som alla talar så gott om men där jag har varit två gånger och blivit lika besviken båda gångerna. För de kör BARA bien cuite. Och det är så sorgligt för det känns som att de förstör ett bröd som egentligen är gott. (Trots att jag fattar att det finns folk som uppskattar välgräddade bröd.) Hur går det till på franska bagerier, gräddar man både bien cuite och pas trop cuite och sedan får kunderna välja?
    (Vad härligt det låter där i slutet av inlägget när du ligger och slumrar tätt intill Emil framför Disneyfilmen. Härligt och samtidigt lite sorgligt eftersom man ju inte vill att sådana mysiga stunder ska ta slut. Man vill stoppa tiden men man kan inte.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. ALLTSÅ VARFÖR vill de ha den bien cuite ?! Förstår inte heller. Pas trop cuite är så the way to go.....
      Här brukar man ha en bra varians med vissa satsar som de gräddar bien cuite och andra pas trop cuite. Men med tanke på att det är 80% som vill ha pas trop buite och bara 20% som vill ha bien cuite (av de som frågar specifikt) så är de flesta mot det ljusare hållet. Kan du inte fråga stenugnsbageriet om de inte har en pas trop cuite? Eller bara fråga om de "imorgon vid 16/17/18" kan ha en redo för dig? Vissa kunder som vill ha specifika baguetter (mega-cuite typ) brukar beställa i förtid hos oss!

      Åh, ja, det var magiskt faktiskt.. <333

      Radera
  2. Jag brukar ha precis samma problem - alltså att jag vill att det ska vara perfekt när någon hälsar på, och när det inte blir det, ja, då blir det jobbigt. Men vad fint att Emil kan trösta dig och få dig att må bättre :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då vet du precis vad jag menar.. <3 Och ja, jag har tur med en person som verkligen lyssnar och vill få mig att må bättre.. :')

      Radera
  3. Jag älskar hur du beskriver känslorna om magpirrande kärlek lika väl som rädsla och besvikelse. Du engagerar verkligen i allt du sätter ord på!! Det är magiskt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, gulle!!! Vad din kommentar gjorde mig rörd, Viktoria.. :')) TACK! (och gud, vad jag saknat att se dina små avtryck, vad jag sett verkar du och F ha det kalas och jag är så glad för din skull!)

      Radera
  4. Så öppet och modigt att berätta för oss om ett fail-moment som ju inträffar i alla förhållanden!! Tack Emelie! Det betydde mycket för mig att läsa det där; min f.d flickvän och jag hade helt olika syn på sådant, om hon var den som blev besviken var hennes reaktion bara kallt bemötande tillbaka (att hon börjat gråta hade nästan känts som en befrielse för då hade vi kunnat prata om det på en annan nivå) och var det jag som var besviken ville hon aldrig höra diskutera närmare de känslomässiga aspekterna bakom sådana förväntningar eller vilka rädslor som finns med i kärlek. Ditt och Emils förhållande verkar sunt och väldigt innerligt, jag blir avundsjuk!! ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hanna, om du VISSTE hur din kommentar värmer... Det första jag gjorde var att kopiera den till Emils chatt och skriva "kolla, kolla!!!!" och han svarade "oj... det var en väldigt stark kommentar <3"... För det är den verkligen, så fin och modig och.. tack! Tack för att du delar med dig - det gör bara mig än mer positiv att dela med mig av mina relationsmissar. <3

      Och jag förstår att det måste vara otroligt påfrestande, frustrerande - ja, nästan en förtvivlad känsla att inte kunna prata om det som ligger en så nära skinnet, och som är så påtagligt i den stunden. Det blir ju på något vis en klyfta som växer mellan er....

      Tack igen Hanna <333

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)