Återförening med världens godaste crêpe

Eftersom jag inte kunnat gå dit i torsdagskväll, så direkt efter jobbets stängning på fredag så kilade jag över de tre minutrarna till mitt favoritcrêperie. Klockan var kvart över åtta och nu var det livat, ska jag säga, för hela crêperiet var smockfullt!

Jag öppnade dörren, gick in och såg kocken försjunken bland crêpes-pannorna. Så kollade jag upp, log mot mig och sedan insåg han vem jag var och hans haka föll till golvet. Det fick mig att skratta, så förvånad jag såg att han blev. "T'es là ?!" (Är du här?!). Jag gick fram till disken där han stod och stekte fyra olika galetter samtidigt, småpratade lite och frågade om det fanns plats till mig.

"Ja, sätt dig precis här nedanför!" anvisade han mig, och jag slog mig ned precis bakom disken. Helt plötsligt kikar servitrisen (även kockens fru) fram bakom hörnet, öppnar munnen i förvåning och springer fram och ger mig bises. "Jag trodde du skulle komma nästa månad?" säger hon, men jag rättar henne och skrattar.

Sedan fick jag mig min favoritcrêpe till bordet, och tillsammans med favoritkorsordet kändes det precis som vanligt. 

Alltså den här. DEN HÄR. 

För i helskotta så jag längtat, för det är här bannemig det godaste jag någonsin ätit i Paris. Den ligger på topplistan bland bästa desserterna någonsin (som delar plats med Emilkakorna).

Så kom servitrisen med en kanna te också. "Jag har inte glömt dina vanor, min fina", säger hon, och börjar direkt prata med grannbordet om att jag åkt hela vägen från Sverige för att vara här.

Det gör att när servitrisen går så börjar jag prata med de två unga kvinnorna vid grannbordet. De är två fransyskor från Bretagne, 27 och 30 år gamla, och vi diskuterar Sverige, crêpes, arbetsmarknaden i Paris och huruvida vi ser ut som vår ålder.

När jag ätit upp crêpen och druckit teet så tackar jag flickorna adjö och säger "vi kanske ses här någon annan dag - jag kommer hit ofta!" och de skrattar och nickar. Sedan går jag för att betala.

Servitrisen tar tag i min plånbok, kastar tillbaka den i min väska och säger "Va te faire foutre !" (Stick och brinn!) och så ler hon finurligt. Hon låter mig inte ens betala. Jag ger henne en stor puss på kinden, och sedan så säger jag att jag nu kommer komma ofta och störa dem. Hon säger att hon ska tala med sin make om ett reducerat pris eftersom jag kommer så ofta, och jag bara ler och känner mig som världens gladaste, mättaste, tacksammaste person.

Att det finns så snälla människor i världen? Och att jag lyckas bli bundis med typ allihopa, känns det som?