Lösenord

fredag, februari 17, 2017

Andra examensintervjun och 17 grader varmt

I onsdags hade jag min andra examensintervju inbokad med ännu en fransk neuropsykiatriker. Sjukhuset jag skulle till var långt borta i nordöstra utkanten av Paris, och eftersom mötet inte var förrän klockan 14 så bestämde jag mig för att promenera det. Och dessutom viskade vädergudarna om att det skulle bli 17 grader varmt och solsken hela dagen!



Jag valde att ta vägen längs Seine, förbi Notre Dame... Det var tokvarmt, och jag som hade jeans, tjocktröja, jacka och halsduk höll på att svettas ihjäl. Återigen tog jag av mig plagg efter plagg, för det var rena sommarvärmen.. Den 15 februari?!


Och hittade en perfekt utomhus-selfie-spegel! Se på den.



När jag kommit runt kyrkogården Père Lachaise så insåg jag att det bara var en timme kvar till intervjun. Men vänta här nu, så lång tid skulle det ju inte ta att promenera? Jag fick lite panik, börja powerwalka och glömde helt av att ta fler bilder.

Trots det kom jag 20 minuter för tidigt, och knackade försiktigt på psykiatrikerns dörr. Hen plirade upp på mig från sin mobiltelefon, bjöd in mig att sitta och vi började prata lättsamt om intervjun. Denna gång gick intervjun som smort! Om man jämför med dentidigare intervjun, där jag tyckte att det var hackigt och konstigt många gånger, att jag missade vissa saker hen sade och att jag kände mig dumförklarad ett antal gånger, så var denna rena motsatsen. Mina frågor samt följdfrågor flöt på som på räls, hen förstod allt jag sade och svarade både koncist och tydligt, jag förstod varenda ord och jag kunde bemöta det adekvat på fackfranska. Jag vet inte vad som hände med mig?! Sen när kan jag det?!... Jag måste alltså lärt mig en hel del, både facktermer och hur jag ska uttrycka mig, under första intervjun.

Jag var så jäkla stolt efteråt ska ni veta, och kände mig verkligen som en segrare. Hen och jag satt även om småpratade lite efteråt, och hen verkade mycket intresserad och positiv till projektet jag startat upp. Därefter började jag gå hemåt. Fastnade vid en liten innergata som jag blev förälskad i.







Och sedan fortsatte jag traska hemåt, ned för hela Rue de Belleville och det var då jag insåg varför det tar 1,5h att gå hem, men 2,5h att gå dit... Det är ju uppförsbacke hela jädra vägen?! På hemvägen behövde jag inte göra annat än att lyfta ena foten framför den andra för att jag lättsamt skulle vältas hemåt.


Tog en väg över Île Saint-Louis igen på hemvägen. För att den är så jäkla *mys*.


Älskar utsikten från broarna, det är så idylliskt... Och jag ber om ursäkt för alla mina tusen snaps, men jag kunde verkligen inte hjälpa det!



Väl hemma hann jag vila en timme, och sedan kom Loïc över och vi skulle ut på middag och umgås lite. Totalt blev min dagsrutt enligt kartan nedan, på lite mer än 5 timmar. 




Fast om restaurangmiddagen, den får ni läsa om imorgon istället!


9 kommentarer :

  1. Alltså jag dööör, vilka fina bilder!!! Och 17 grader varmt?! Vill till Paris prick nu tack 😍 Har ju faktiskt tänkt resa någonstans över påsken så lägger nog till Paris på listan över potentiella resmål nu känner jag 😊 Härligt att intervjun kändes så bra. Första gången är ju alltid lite nervös, så från och med nu när du kommit in i det hela tror jag det kommer fortsätta gå galant! Fast ibland handlar det iofs lite om personkemi också...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hihi, jaaa, där blev jag verkligen frälst av vädergudarna! *så nöjd tjej*

      Ååh, tänk om du gör det? I så fall måste du höra av dig! Jag vill som minst ha en kram i alla fall?
      Och du har ju rätt, att man ofta förstör mycket med nervositet. Jag tror det var det som hände. Plus att jag liksom inte vågade gå och in "ta för mig" som jag gjort på de andra, och när jag väl är lite självsäker och känner mig kompetent och snygg så går allt så jädra mycket bättre...

      Radera
  2. Är du också sådär att du kan bli rätt stressad om du ska någonstans (speciellt om det är ett ställe du inte brukar gå till och därför inte vet exakt hur lång tid det tar att gå) och sedan ändå alltid är i supergod tid? I så fall är vi två.

    SvaraRadera
    Svar
    1. HAHA.. *story of my life*, Freddy, om jag nu säger så............

      Radera
  3. Jaa men absolut, blir det Paris vore det helt givet att ses! Givetvis hade du fått ge ett och annat tips också. Det var trots allt 8 år sen jag var där sist så finns nog mycket nytt att upptäcka 😁

    Haha jag känner så igen mig i att självsäkerheten (och den ack så viktiga snyggheten) måste finnas på plats för att det ska bli riktigt bra. Sprungit på många arbetsintervjuer på sistone och det tog verkligen ett bra tag innan jag började kunna ta för mig ordentligt. Numera känner jag nästan lite att det är jag som "äger" intervjun, trots att jag är intervjuobjektet... haha hej hybris! 😅

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jösses, vad roligt. Ja, men då får jag hoppas att du tar dig hit så jag får klämma lite på dig ;)

      Hahaha! Jag känner igen mig SÅ VÄL! <3 <3 <3

      Radera
  4. Älskar att du är tillbaka i Paris, det är så mysigt att följa dig där!

    Jag är nyfiken på hur du tänker runt att mäta hur långa dina promenader är, mest därför att jag vet att du har haft en ätstörning. Anledningen till att jag frågar är för att jag har insett att det här med att mäta avstånd triggar igång något i mig. Jag har aldrig haft en ätstörning själv, men har insett att jag helt enkelt inte klarar att ha en app eller stegräknare, jag blir lite som besatt?? Det blir liksom som en grej för mig att hålla koll på att jag kommer upp i ett visst antal kilometer, och jag känner själv att det inte var bra för mig, så jag har helt enkelt slutat med allt sådant. Även när jag är ute och springer!
    Hur tänker du kring detta? Har du någonsin känt av detta? Intressant att höra hur du känner, kanske speciellt mycket eftersom du vet himla mycket mer om hur hjärnan fungerar än vad jag själv gör!

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aw, tack Anna! Jag är också toknöjd över att äntligen vara här....

      Jag älskar att mäta avstånd, det gör jag. Jag kollar sällan på LÄNGDEN, dvs, kilometerantalet, utan mest bara på rutten och tiden som jag ritar ut på kartan. Det är en liten pirrig känsla i mig, men det brukar inte leda till något mer än att jag känner mig *stolt* efteråt. Jag har ingen tävlingskänsla att jag måste gå /mer/ nästa gång eller /minst så långt/ till nästa promenad, utan det är mest för att kunna kartlägga, komma ihåg och ge promenaden lite mer mening. För när jag går tillbaka och kollar på gamla promenader kommer det tillbaka gamla minnen, och det faktum att jag skriver ut var jag gått gör att jag UNDER promenaden är mer vaksam för vilka gator jag går på och kommer ihåg promenaden bättre, om du förstår? Så för mig är det enbart positivit, och inte alls triggande alls! Det som hade varit triggande är nog i så fall stegräknare eller kilometerantal, men sådant bryr jag mgi faktiskt inte ett dugg om. Promenaden är vad den är!

      Men det glädjer mig att du vet dina egna gränser och vet hur du ska sätta dem. Det är så vi får ett lyckligare liv ju! Hade jag någon gång känt mig "pressad" att promenera en viss sträcka, ja, då hade jag fanimej skitit i att gå alls! För DET tycker jag är viktigt iom min historia.. :)

      Radera
    2. Tack för ett bra svar! Förstår hur du tänker, speciellt eftersom dina promenader är en så pass viktig del av din vardag.
      Jag är nyfiken på om du även har promenerat Stockholm runt någon gång i tiden, eller om det är en Paris-specifik hobby?

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)