Lösenord

onsdag, november 16, 2016

Paris: Dag 4, Burgare, milkshakes och apati

Sista dagen hade jag en mardröm innan alarmet ringde på morgonen. Usch. Det gick inte hand i hand med mitt nalkande Paris-avsked, och det var med tungt hjärta jag drog mig upp ur sängen.

Jag följde Maxime till tågstationen och gick sedan iväg till boulangeriet för att köpa en baguette tradition att göra matsäck på. Husfasaderna fick det fortfarande att kittla i magen på mig.




Jag kände mig både trött och halvtradig när jag satte på mig dessa pjucks. Avresepjucks. Fy, vilket deprimerande ord.




Jag packade iordning alla mina saker, lämnade lägenheten och tog mig till sjätte arrondissemanget. Där gav jag Maxime nycklarna, kramade om honom hårt och sade adjö. Hela mitt innandöme är full av en sådan platt hopplöshet, och jag vet inte alls hur jag ska sätta korrekta ord på dessa känslor. Och det, mina vänner, är ovanligt för att vara mig.

Jag beskrev det såhär i ett meddelande till Emil.
Jag kan inte riktigt sätta på ord på det ännu. Det är väl separation och förändring i stort som får huvudet att snurra. Mycket varför-hur-om-vad-fan-HÄNDER-MED-MIG som gör att jag blir helt utmattad. Känner mig svag och liten och vill bara krypa ihop till en liten boll och gråta i min ensamhet. Men sedan slår jag mig på bröstet som Donkey Kong och inser att jag är vuxen och att känslor inte är farliga, utan bara bra.

Jag mötte upp Loïc och vi gick för lunch. 




Jag var skitjobbig. "Jag vill inte ha någon lunch. Eller jo, jag vill ha pizza. Nej, jag vill ha något franskt. Jag vill ha bröd. Nej, jag vill ha pizza. Nej, bestäm du! Vad vill du ha, Loïc? Eller nej, jag vill ha burgare."




Loïc var som vanligt orimligt snäll och så förstående, och följde min varenda nick. Till slut kom vi fram till ett burgarställe jag tycker om. Studio 5. Det har jag testat förut (för två år sedan!), när jag dejtade JP - remember? (Skickade dessa bilder till honom direkt, för att visa vad han missar där han lever loppan i Kanada.)






Förjävligt goda burgare. Jag övertalade Loïc till en milkshake för att avrunda.




Efter maten rultade vi tillbaka till vår gemensamma arbetsplats, PAUL. Jag sade återigen hej och hejdå till alla kollegor, och jag knäppte några bilder på en av mina favoritplatser i hela Paris.






Loïc och jag fortsatte promenera runt. Han märkte att jag var tystlåten och reflektiv. Jag visste inte vad jag skulle säga. Stundvisa skratt och skämt blandades med en sorgsen frånvaro i diskussionerna, och jag ville egentligen bara att dagen skulle ta slut...






Så till slut sade jag till Loïc: "Jag vill nog åka till flygplatsen nu."
"Men allaredan? Det är ju fem timmar kvar."
"Ja, men jag vill..."

Så då följde han mig hela vägen till flygplatsen.



Bättre vän får man leta efter. 

... Så kom det sig, att jag satt på flygplatsen hur många timmar som helst för tidigt. Chattade, tänkte, lyssnade på musik, och lät bara tiden gå. Grät en skvätt. Skrattade lite. Funderade kring min framtid. 




Sen flög jag till Sverige. 


2 kommentarer :

  1. Åh vad jobbigt att känna hopplöshet, det är en sådan knepig känsla :/ Hoppas tankarna har klarnat lite här hemma.. Loic verkar btw vara en himla fin person :)

    SvaraRadera
  2. Hoppas verkligen verkligen att du blir bemött med Stora varma öppna armar och kramar, det förtjänar du. IMORGON IMORGON IMORGON!!! <3 <3 <3

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)