Paris: Dag 2, JP-selfie, blini med tarama och raclette

Redan klockan 08 var jag pigg på onsdagsmorgonen, och vaknade upp till ett grynande Paris. Medan Maxime sussade vidare så tog jag mig ut på en kort promenad till matbutiken. Jag behövde mjölk till mitt te, och Maxime ville ha multivitaminjuice. (visst antecknar ni? detta kan komma att examineras senare).

Efter att ha ätit en frukost på blini med nutella, så stämde jag träff med lite vänner i Paris. Maxime stannade hemma och vilade upp sig under sin lediga dag, och jag tog mig ut på äventyr. Ett äventyr som började med en métro-selfie.

Paris var tokvackert.

Jag mötte upp JP i sjätte arrondissemanget och vi tog en promenad genom vår favoritpark; Jardin du Luxembourg. Vi pratade om allt möjligt, från hans annalkande flytt till Canada (han flyttar om tre veckor!), mina studier, Maxime, hans nya jobb och allt därmellan...

Och här kommer den: Den allra första officiella bilden på JP. Kameraskygg men självutnämnd snygging.

Jag tvingade med honom för att jag ville äta crêpes. Såklart! Vad gör man annars i Paris?

*Crêpes-selfie*

--- och det gick ju som det brukar gå. JP hade kul på min bekostnad, som vanligt. (Ja, hur många gånger har han inte observerat mig äta crêpes? Otaliga gånger... Och detta kan ha varit den sista?)

Därefter gav vi varandra en kram, kanske ett avsked som kommer sträcka sig över flera år, och jag skulle möta upp min vän och ex-kollega från PAUL, Diana. (Om ni tittar noggrant kan ni skåda hennes skalp i hörnet längst ned till vänster.)

Vi gick förbi Monoprix, köpte något att dricka och satte oss och pratade bort en timme. Vi uppdaterade varandra på allt det nya i livet, och sedan sade även vi adjö.

Jag tog mig vidare på en kortare promenad...

Till mitt nostalgi-kvarter! Rue de Buci. Här där PAUL finns, där Maxime jobbar, där baren vi alltid går för aw, där... Ja... Där jag tillbringat de senaste två somrarna, i princip.

Destinationen var givetvis PAUL. Jag hälsade glatt på alla mina kollegor, fick bises och slog mig sedan ned vid ett bord och pratade med Loïc, Orlane, Alex och Nico.

Jag informerade även om att jag planerar att återvända till Paris under två veckor i jul, och hoppas kunna arbeta med dem då. Sanningen är att jag redan köpt flygbiljetter till Paris mellan den 26 december-12 januari samma morgon.

Men sedan började mitt förälskade sinne sakna Maxime alldeles för mycket, så jag tog mig tillbaka till hans lägenhet. Där blev jag bjuden på en blini med tarama, vilket jag aldrig hört talas om tidigare.

Har ni sett eller? Något sorts rysk pannkaka och torskäggsröra? Rosa torskkaviar typ? 

Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag tyckte om det eller inte, för smaken var verkligen speciell... Men.. Jag åt upp hela och satt fortfarande och funderade efteråt huruvida den var god eller inte.

Fast efter att ha slumrat och lyssnat på musik och slösurfat lagom länge så blev vi hungriga och bestämde oss för att gå en promenad till restaurangen vi planerat besöka. Ute var det 29 grader, men molnigt och rätt kvavt. 

... Och nog hade vi tur alltid, för precis när vi satt oss ned för att beställa så började regnet ösa ned.
Alltså, det går nog inte att se på bilden men det verkligen slog mot restaurangborden på andra sidan.

Vi hade planer på att ta min tartiflette-oskuld, men när Maxime såg racletten blev han så sugen att jag tillbringade en god 10-minuters-session med att övertala honom att vi skulle äta raclette istället.

Sedan gjorde jag en liten redovisning på svenska för vad som fanns på våra tallrikar. (ledsen att jag typ skriker, jag var alldeles för hunger-exalterad).

Alltså omnomnom. Vi åt ofantliga mängder ost.

Jag skämtar inte ens. Magen stod åt alla håll när vi var klara.
Känsla i ord: Vad har jag gjort mot min kropp? 
Känsla i bild:

Promenaden hem i 26 grader var rungande behaglig. Dessutom fick vi syn på en fullmåne.

Väl tillbaka i lägenheten var vi fortfarande mätta så det räckte för flera dagar framöver, men eftersom jag visste att en viss någon köpt glass till frysen dagarna innan....

... så kunde jag ju inte låta bli. Men sedan tyckte samma viss någon att glassätandet kom ivägen för mitt filmtittande, så jag var tvungen att fokusera på skärmen istället för kakbitarna i glassen. Killar alltså. De har ju inga prioriteringar.

Klockan var 01:30 när filmen var slut och vi till slut släckte lampan för nattens sömn.