Äntligen äntligen äntligen äntligen, det bara pirrar i hela magen och jag kan inte hjälpa annat än att le. Så här, från min plats vid Maximes köksbord, så tänkte jag gå igenom lite kvickt vad som hände.
Fast nu börjar jag ju i fel ände.. Flyget kommer inte förrän i mitten av dagen. Vi spolar tillbaka...
... till morgonen, precis efter att jag gjort min videoblogg. Här har jag klätt på mig och är på väg till skolan för min sista statistikföreläsning för veckan. Det är kyligt så jag tvingas ha halsduken på mig, vilken jag misstänker kommer vara outhärdligt varm i Paris (vädret där skvallrade om 30 grader..).
Men sol var det i alla fall i Stockholm.
Tre timmars statistik blev det, där jag satt längst bak i klassrummet och istället googlade julbiljetter till Paris. (är jag sjuk i huvudet eller är jag sjuk i huvudet?).
Efter föreläsningen så pilade jag iväg som ett skott och vips! så var jag på flygplatsen. Kalasglad. Tokpirrig. Vansinnigt förväntansfull.
... Men efter två timmars väntan visade sig planet vara en timme försenat och då var min känsla såhär medan jag försökte ladda min mobil på en av flygplatsernas toaletter. Bara det är ju värt en snörp på munnen. Jag ville vara i Paris nu nu nu nu.
Men till slut fick jag komma upp i luften, och utövade min flygtradition med lösgodis och korsord. Och podcasts och musik.
På flygplatsen gick jag direkt till utgången, och där stod en man väntades med mitt namn på en namnskylt. Det var chauffören som Maxime beställt för att köra mig hem till honom (lyxen?! känner mig som typ i en film...) och innan jag visste ordet var stod jag utanför på hans gata.
I Paris.
Innan jag gick in till honom tog jag fem minuter att beskåda byggnaderna framför mig, njöt av de tusentals fjärilarna som fladdrade i magen på mig och försökte landa i att jag nu var... här.
Filmen vi såg hette The Lobster och var virrigt fascinerande och obehagligt intressant. Har ni sett den? Tankar?
Vi somnade lite efter midnatt, och jag kände mig helt och fullkomligt sprängfylld av positiva känslor.
Tycker det mesta du verkar uppleva är som i en fillm inte bara taxifrekvensen... Allt.
SvaraRaderaO ja, The Lobster. Intressant o snygg film, tycker jag. Men skruvad o lite obehaglig. Men samtidigt, speglar den inte hur vi människor "jagar" idag ...på fler än bara våra egna villkor, att vi kanske är mer ute efter att hitta "the perfect match" utåt sett( och vad är en perfect match?!) Å när vi väl hittar en kärlek måste vi ändå bevisa det..? hur går dina tankar?
Haha... Tycker du?! Wow, jo, jag är nog verkligen priviligerad på många sätt och vis...
RaderaJa, jag blev mycket, mycket fascinerad av filmen. Jag tänker lite som du - filmen spelgar hur vårt samhälle vidmakthåller "normen" om monogami och att man idealt sätt alltid ska ha en partner. De som inte har det blir "loners", ses ned på och är inte lika mycket värda som alla andra. Och varför är det så? Varför är det mindre värt att inte ha en partner? Varför söker vi alltid efter något att dela vårt liv med? Och allt var så svart-vitt, extremt i filmen, på alla sätt och vis. Det tycker jag speglar poläriteten vi också möter i vårt samhälle - man kan aldrig vara mittemellan, man måste alltid välja sida.
Håller du med?
Var också fylld av sådana frågor efter filmen. Och det där med att måsta bevisa sin kärlek till varandra (oavsett om det var egen vilja eller inte) inför någon slags myndighet var kanske lite humoristiskt i filmen. "Tänk om det var sådär". Men visst ligger det lite sanning i det?... Till viss del beror det väl på huruvida man själv känner att samhället iakttar och bedömer vs. skiter helt i vad folk tycker och tänker. Men viss trovärdighet tycker jag det där med hela hotell- /övervakning-/bedömningsgrejen har. Och det är väl DET som gör filmen rätt obehaglig
RaderaVad tråkigt att flyget var sent, tycker att man spenderar så mycket tid på flygplatsen även om planet är i tid. Men fint att du kom fram smidigt i alla fall.
SvaraRaderaExakt..! Och ja, nu är jag äntligen här :))
RaderaMen mysigt med korsord!! Vill också lösa det nu!!
SvaraRadera