Studio-bekännelser och nattpromenad

Den här dagen, en vecka efter senaste "hej jag är kär i dig"-dejten, hoppades jag att chocken skulle ha lagt sig och att allt skulle te sig som vanligt. Fransosen hade nämligen skrivit dagarna innan och bokat in ny dejt.

Det var vrålvarmt ute, så jag kunde med lätthet bära kjol och kortärmat utan jacka. Alltså sommarvärme!

Hemma hos honom var jag inte förrän 20:30, och vi tog oss ut direkt. Jag envisades med att ta en promenad upp till Saint-Sulpice - mest för att få tillfälle och tid att berätta om sommarstudion utan att verka som en komplett kärleksbesatt toka...

Några minuter efter att vi börjat gå, och lagom till att vi närmade oss kyrkan berättade jag det:
"Och du, jag har hittat en studio över sommaren! Den är perfekt, den har tvättmaskin, frys, badrum, wifi....."
"Wow, grattis! Vad coolt! Var ligger den?"..

"Erm... Där." sade jag, och pekade bestämt på den stora porten framför oss.
"Men..! Då är vi ju grannar!" utbrast han, och jag kunde inte hjälpa att skratta. Lyckligtvis verkade han mest glad för min skull att jag hittat lägenheten, och jag var själv vrållycklig över samma faktum.

Så då kunde vi fortsätta till vår middagsdestination: ett nytt burgarhak!

Men tyvärr uppfyllde burgaren varken mina eller fransosens förväntningar, trots att de fått så högt betyg av andra. 

Men ledsna för det var vi inte (speciellt inte jag, jag var överlycklig!) och vi tog oss hemåt. 

Istället för en métro-tur valde vi att gå, och det blev drygt 1,5 timmar genom ett nattsvart Paris i mina högsta klackar. Vi pratade, skämtade, varvade att hålla hand med att gå armkrok och planerade nästa veckas dejt.

Efteråt hade jag lite ömma fötter, men en lycklig själ och en varm säng att sova i. Dessutom somnade vi bums när vi kommit fram, och hann inte ens säga god-natt.

Alltså: succé.