Släktfika och Stockholmsavslut

På söndagen vaknade vi alla som om slagna med blöta fiskar. Innan klockan nio ringde alarmet, eftersom far strax skulle stå utanför med bilen för att hämta upp oss inför dagens bestyr. Det var ju Fars Dag på söndagen, och vi skulle åka till min farmor och farfar i Mariefred. Jag hade turen att smälla massor av flugor i en smäll och träffa alla dem jag saknar så.

Och det mest spännande av allt - varken farmor eller farfar visste att jag hemligt rest från Paris, och att även jag skulle medverka under denna fika. Vi skulle alltså se till att överraska dem - att jag satt kvar i bilen medan de andra gick upp, och att jag minutrarna efter traskade upp och anslöt mig vid fikabordet.

Vid halv elva-tiden var vi framme, och jag fick återse den lilla timmerstugan som jag så nära förknippar med kärleksfulla jular, soliga somrar och glada hundskutt.

Farfar var inte där när vi kom, så farmor blev den första att bli överraskad. Hennes klassiska "Nämen hej!!"; aningen ljusare än vanligt, hintade om att hon allt blev förvånad, och sedan fick jag ge henne den hårda kram jag så längtat efter. Råkade till och med fälla en och en annan tår, för jag blev så överväldigad (vilket jag faktiskt inte trodde jag skulle bli!).

Vi slog oss ned, tog det lugnt och inväntade farfar. Lennox lekte glatt med de två luspudlarna, och det var svårt att hålla dem i styr.

På bilden ovan skådar ni mina favoritdamer. Farmor och syster. Två av dem jag älskar mest i denna värld, faktiskt.
(herrejösses vad man blev sentimental av överraskningsbesök, då! tygla dig, Emelie).

Till slut kom farfar, och mitt i öppnadet av hans fars dags-present klev jag upp bredvid honom, klappade honom på axeln och tillade "hej där!".
Han tittade upp som hastigast, klappade mig tillbaka och sade "ja hej!" innan förbluffelsen tog över och han spärrade upp ögonen, flög upp ur stolen och omfamnade mig.

Den reaktionen kommer jag nog aldrig glömma, för den chansen att överraska farmor och farfar har jag tidigare aldrig fått.

Och nu högg vi in på fikat!

Vi tog det lugnt, tittade på TV, pratade, fikade och hade det trevligt fram till 14:30-tiden, när min far och farfar höll på att pissa på sig av nervösitet inför att jag skulle missa planet. För mig var det dock lugnt. Ko-lugnt. Planet gick ju inte förrän halv sex!

(Det är nu ni ska tro att det ska komma värsta helomvändningen och att jag missar planet, men så dramatiskt är inte mitt liv!)

Jag hann alltså med planet med råge ändå. Hann till och med skriva dagbok och ta selfies vid gate:n.

På planet fick jag mig själv en positiv överraskning - jag hade hela stolsraden för mig själv.
Gissa vem som satt med skorna avtagna, fötterna utspridda över sätet och en podcast i öronen under hela resan?

Väldigt nöjd tjej stupade i säng vid 23-tiden i Paris på söndagskvällen, knappt förstående vad som hänt under helgen, men inte desto mindre lycklig. Överraskningar är magiskt värdefulla, alltså.

Dessutom hade jag med mig ett pack kanelbullar, som jag har i syfte att visa upp för en viss fransos...