Ältandet hos den idisslande kossan

Ältandes är som ett ständigt gnagande - ett oupphörligt tuggande som maler bakom pannbenet. Ett ältande som får mig att känna mig som idisslande kossa, blott ett djur utan varken vett eller förstånd att slutligen svälja ned det tunga lasset jag nyss inmundigat.

Tänderna pressas mot varandra så hårt att käkarna nästan ömmar, om och om och om igen känns trycket och det är en outhärdlig process som aldrig tar slut och det får mig att gå skvatt galen.

Jag försöker övertala mig själv om att låsa fast käkarna, att åsamka all möjlig saliv och - som den idisslande kossan - äntligen få ro genom att forcera ned ältandet i magstrupen. Med all uppbådad kraft trycker jag tungan mot gommen och med ett abrupt avslut vinkas de omättliga tankarna nedåt magen.

Med en plötslig panik ångrar jag mig. Tänk om jag inte tuggat klart? Tänk om jag nu kommer kvävas av mina egna, obearbetade tankar? Tvivel som ett annat slags ältande ersätter det föregående och i ren desperation kväljer jag tillbaka det som nyss varit mitt innandöme.

Ältandet är tillbaka i munnen med en än bittrare smak än tidigare, och som den dumma kossa jag är fortsätter jag tugga. Det är råa tuggor, tuggor som blandas med gnissel av osäkerhet och fullkomligt förstör tänderna på mig. Samma frustration som ursprungligen regerat över mig förbannar den enträgenhet med vilken ältandet klänger sig fast i mig; med den envishet tankarna har etablerat sig i mitt huvud; och med den uthållighet den tvingar mig att tugga, tugga, tugga.

Det ter sig vara ett evigt förlopp skapat av mitt eget begär av total kontroll, min rädsla över bristen av den samt hopp om förevigad trygghetsgaranti. En garanti jag tror jag får på köpet tack vare min tuggandes fantastiska precision.

Fast egentligen. Som vilken kossa som helst längtar jag bara till att springa ut på grönbete.