Spelet om nu

Sekunder, minuter och timmar; ansamlingar av nu som enbart och endast är nu - resterande tid som i kontrast utgör längtan efter framtida nu att åtnjuta eller tillfredsställelsen i erinran av nyligen gonade nu.

I en övergångsfas och i trånandet av nästkommande nu så slår det mig.
Självständigheten jag bär så tätt mot huden har förblindats av dessa nu. Dessa nu som maskerat sig i mitt bubblande skratt, som gömt sig i golvknarr och som lekt rövare i skuggan till den tysta lyckan.

Dessa nu som varit distraktion i spontan glädje och förtjusande upptäckter har lämnat mitt oberoende maktlöst,
lamslagit min oavhängighet och vidhållit förtrollningen över självständigheten. Dessa nu har spelat ett spel osynligt för förnuft, har kastat tärningar som faller efter sensation och visar ögon baserat på aktuell lusta.

Utan att jag förstått det själv, innan jag ens vet ordet av det och långt efter att en eventuell åtgärd kunnat göra det ogjort - nuet har drivit en skicklig och partikulär plan och lockat mig bort från ett vankande präglat av en oviss framtid, ett av och ett an utan destination och ett motstånd inför allt som borde vara (men inte är).

Undertexterna i mitt huvud - tolkningar av allt jag inte brukade säga högt - är nu ersatta med röstläge av beslutsamhet och en känsla av rättfärdigande. Jag är inte själv i mitt eget huvud när det intrapersonella blir interpersonellt och teorin blir verifierad genom dess verbala erkännande.

Bekvämligheten i rutinerna blir trygghet som blir till en självklarhet, och det som förut varit en bonus blir en grunduppfattning som är omöjlig att tänkas bort.

Ett spel jag inte visste att jag deltagit i är avgjort sedan lång tid tillbaka; med pjäserna som utgjort representat av de riktningar mitt liv kunnat ta, spelbrädet som företrätt möjligheterna jag omedvetet förutsatt mig förtjäna och målet som alltid varit och alltid kommer vara - strävan efter nu.