Pissnervös på Mindler HQ

Det kom en dag som jag fruktat med skräckblandad förtjusning länge. Att jag för två månader sedan tackade ja till att åka in till Mindler HQ och hålla en föreläsning för alla deras kontoranställda - på engelska. Det var lite pirrigt redan när jag tackade ja, men jag kunde distansera mig då det var lång tid kvar.

Ju mer jag arbetat på föreläsningen desto mer nervös har jag blivit. Det nådde sin kulmen timmarna innan. Jag hade ett par patienter, fixade i ordning mig och tog mig iväg. Hela handen skakade när jag försökte applicera eyeliner. Fick göra om det flera gånger. 

Pirret växte sig starkare när jag satt på tunnelbanan. Höll i mina fusklappar och hade inte ens ro att läsa klart meningarna på dem.

Vädret talade om godhet när jag gick den lilla biten mellan tunnelbana och högkvarteret. 

Jag kom in på kontoret och blev glatt bemött av kundtjänstpersonalen och några av mina kollegor som jag chattat/sett på möten i åtta månader - men aldrig träffat på riktigt. De allra flesta kände jag inte igen. Jag började setta upp i lunchrummet, där jag skulle hålla min föreläsning. En lunchföreläsning. Jag hade döpt den till Emotions and How to Cope with them.

Jag fick träffa Louise; utbildningsansvarig på Mindler (som var den som frågat mig om detta uppdrag) och Tina; produktansvarig med psykologutbildning. Jag pratade glatt med Victoria - chefspsykolog och en av grundarna. Så får vi inte glömma HR-Fredrik, IT-Adrian och Maja och Rodie från social marketing. 

När det väl var dags strömmande folk in från kontorets alla avdelningar. Till slut satt det 30-40 personer i publiken framför mig. Så ohyggligt läskigt. Jag hade pirrattacker i hela magen och svårt att hålla rösten stadig till en början. 

Jag satte igång. Det blev lättare ju mer jag pratade, och jag insåg att jag inte ens använde mina fusklappar. Tekniken strulade knappt och publiken var nog den mest tacksamma jag varit med om. Trots att de satt med sina lunchlådor höll alla konstant uppmärksamhet och ögonkontakt, log och nickade när jag sade något igenkännande, ställde rimliga (men inte för svåra) frågor efteråt, och applåderade i många fler sekunder än vad jag var beredd på.

Jag var som hög efteråt. Jag satt med ett par kollegor och lärde känna dem bättre (IRL) och när jag gick därifrån en timme senare hade jag fått så mycket fin feedback, kommentarer om en bra föreläsning samt min engelska och Louise hade redan bestämt sig för att jag ska hålla en till föreläsning i framtiden. Det vill jag definitivt - men då ska det bannemig gå en liten tid först 😆

Ville fira, så jag gick till Valhallabageriet. Har blivit så frestad av Klaras youtube, där hon ständigt äter den till synes fantastiska sockerkringlan.

Hade jag inte bestämt mig innan så hade det nog varit svårt att välja... 

Jag köpte två surdegs- och rågfrallor att ta med, och en sockerkringla att äta på plats. 

ALLTSÅ. Bröd med smör och socker - så underskattat ändå?

Då klockan inte ens var 15 så sms:ade jag Christer, som jobbade i stan, och frågade om jag kunde komma förbi hans jobb och snickesnacka lite. Det fick jag!

Fick till och med ett gästkort som jag kunde sätta på tröjan. Christer har påbörjat ett nytt jobb sedan ett par månader, men i dagsläget väntar han bara på att få bli pappa. Hans son hade beräknad födsel på Emils födelsedag, men har fortfarande inte valt att titta ut. Vilken väntan, va... 

Därefter tog jag en promenad innan jag landade tillbaka på Lidingö. Nattis & Vic var båda borta på ärenden, så jag åt en av surdegsfrallorna till middag och tittade på Wahlgrens Värld.

Att äta middag under täcke = självomsorg. 

Fick en Minou som ville ligga på bröstet och från det var jag så nöjd jag kunde bli. 

Jag var tacksam att få en så bra dag, i en serie av många kämpiga.