Halvtid

En morgon när jag tog min morgonpromenad höll solen på att gå upp, och det var som en lysande hinna över Örserum.

Emil kom hem i söndags kväll. Åh, så fint det var att se honom igen. När han dök upp var han rödflammig om kinderna och helt glansig i de halvslutna nöjda ögonen - ungefär som om han vore berusad. Han hade tydligen dygnat även lördagsnatten. Medan jag sovit tre nätter utan honom - så hade han enbart sovit en natt utan mig. Hur lustigt?!

Han var alltså helt slut kl. 17, för att han redan varit vaken mer än 30 timmar (för ANDRA gången inom loppet av tre dagar). Han lyckades dock hålla sig vaken och slevade i sig falukorv och makaroner med gott humör, innan han sedan somnade i soffan när vi såg på Gift vid första ögonkastet Australien.

Dagarna utan honom har varit fridfulla, lite rastlösa, lite slentrian. Min favoritfrukost har varit stående.

Och nu när Emil är hemma är det slut på detta; en njutande solkatt som håller mig sällskap under patientbesöken.

Kommer sakna ha honom nära. Nu ligger han bara inne med Emil som spelar spel istället. Hussig AF.

Våren är fortfarande trevande här i norra Småland. Vintern håller kvar sitt grepp om nätter och mornar, men våren kikar fram på eftermiddagen och försöker smälta bort dem is och snö som natten åsamkat. 

Nu har vi bott halva tiden här. Halva tiden kvar. Tänk, vad tiden går fort!