Paris: Dag 5, Jag träffade nästan Pernilla Wahlgren

Lördag var min sista dag i Paris innan avresa. Jag vaknade runt kl. 08, och tog mig ut för en morgonpromenad innan dagens korta (en timmes) jobbpass. Nedan ser ni nästan exakt samma bild som jag knäppte i oktober.

Här är jag och allt det där.

Jag hade fått feeling och köpt brevpapper och skrivit ett brev till min bästa vän Marieke i Nederländerna. Det var så vi kommunicerade för runt 10 år sedan - via brev (bland annat, och såklart MSN). Passade på att posta det.

*Vackra byggnader i mitt kvarter*

Kl. 10.15-11.15 så hade jag två patienter - sedan stämplade jag ut. Så himla lagom att bara arbeta en timme! En känner sig produktiv och duktig, men behöver inte lyfta många fingrar.

Men! Carpa dagen! Det var lördag, det var behaglig temperatur på 10 grader och jag var promenadsugen. Jag satte fart mot 16ème, och tog några foton på vägen genom 15ème.

Jag fick julkänsla och beställde en chailatte.

Sen! Sen hamnade jag i mina gamla kvarter, där jag bodde när jag var au pair för... 7 år sen?!

Jösses, vad det väckte känslor. Alla dessa byggnader, så mäktigt otillgängliga men ändå bekanta.

Fick knutar i magen av nostalgi, saknad, sorg... och den där pirriga känslan som när jag var här för första gången, och vad STORT det var för mig då. Vilken äventyr jag hade gett mig in på.

Jag tog den värsta vägen tillbaka - via Eiffeltornet. Undviker ofta att gå via Trocadéro, för det är en som en tjock dimma med turister som gör det osmidigt att ta sig fram. Men utsikten är fin. 🥲

Vinkade hejdå när Eiffeltornet sedan gömde sig alltmer bakom hustopparna. 

Klockan närmade sig 16 och jag köpte en baguette att äta till middag. Klassisk Paris-bild. Brödet är bannemig det bästa med Paris. 

Så skrev Nattis i vår gruppchatt, då hon uppmärksammat att Pernilla Wahlgren var i Paris. "Spring dit och ta en autograf" skrev Nattis. Det visade sig att Pernilla var på en restaurang 35 minuters promenad bort.

Först fortsatte jag promenaden hemåt, men sedan tänkte jag att.. "fan vad kul ändå". Så jag chansade, och tog métron upp till Champs-Elysées (var annars?) där Pernilla enligt sin story suttit på restaurang.

Men jag missade dem, för när jag kom fram till restaurangen var de inte längre kvar. Äsch då. Friskt vågat, hälften vunnit! En kan ju säga att jag nästan träffade Pernilla Wahlgren! 😉

(Sen är det ju lustigt att Pernilla bor på Lidingö precis som Nattis & Victoria, så egentligen är ju de närmare henne dagligen.....). 

Lustigt nog fastnade jag framför en reklam på métron tillbaka, för Mindler 👆🏻 Vad är oddsen? Kändes som en vinkning till mig. Typ "du missade Pernilla, men du har ett sjuhelsikes bra jobb!". 

Jag kom tillbaka till studion, städade i ordning lite, skrev en liten lapp till Angélique och dukade fram små svenska julklappar (pepparkakor och juleskum) som jag köpt... Sedan lade jag mig och tittade på en fransk film, åt choklad och grät framför näst sista avsnittet av Så mycket bättre. 

Innan jag gick och lade mig sköt jag upp fönstret på vid gavel, lutade mig ut och andades in den friska nattluften. Det var nästan helt öde ute på gatorna. Jag stod där några minuter och betraktade det gula ljuset och de mörka skuggorna, och försökte ta vara på Paris sista minuter.

Tidigt imorgon, kl. 05.30, skulle klockan ringa, och resan mot flygplatsen påbörjas.