En julafton med förfrusna lår och sug på revansch

På julaftonsmorgon vaknade jag och Emil upp i den lilla stugan. Vi hade somnat till en busig katt som lekte med våra nya tofflor, men jag hade sovit djupt. När jag vaknade hade ett nytt snöfall täckt marken. 

Blickade upp från madrassen på golvet mot Emil i sängen. Det låg en toffel bredvid honom. Jag fnissade för mig själv innan jag tog mig ut. 

Passade på att ta en julaftonspromenad på morgonen medan Emil snoozade. Det var -11.6 grader och bitande kallt.

Utsikten från min mindfulness-brunn var särdeles vacker just denna dag. 

Jag var ute i mer än en timme, och när jag kom in värkte låren. Huden var helt knottrig och illröd och hade röda rivmärken över dem. Jag hade nog varit ute lite för länge, trots flera lager underbyxor.. 

Men! Ingen tid att deppa - det var ju julafton! Jag och Emil åt frukost i form av gröt, vörtbröd med ost och julskinka och te. Och tittade på sista avsnittet av julkalendern.

Brasan sprakade bekant och tryggt hela dagen. Kl. 12 kom faster med familj; sambo och mina två "små"kusiner. De är tonåringar nu, Wilma och Linnea.

Julmaten dukades fram. Det var det vanliga; många olika sorters bröd, lax, räkor, sill, ägghalvor, julost, rödbetssallad, gräddfil och typ fyra olika sorters senap. 

Honungsglaserad brysselkål, kokt potatis, janssons, två olika sorters prinskorv och köttbullar.

Vi åt och njöt, och hade sedan paketöppning. En del av paketen sparades till morgondagen, då Nattis & senare Victoria skulle komma (de kunde inte åka på julafton pga sjukdom och brist på kattvakt). 

Emil och jag gick ut då och då och gosade och lekte med Minou (älsklingen!) och kom in och umgicks med de andra. Det var mycket skratt, skämtande, spelande, paketöppnande och småätande. Jag hade en socialt underbar och väldigt lycklig jul, och kände mig nöjd med hur dagen varit. Förutom på en aspekt.

Hos farmor och farfar är det alltid ymnigt med mat, och inte minst på julafton. Jag räknade till 9 (!!) chokladaskar i olika saker och märken, 5 tillhörande godispåsar och såklart extragodis en fick i present. Jag åt mig mer än bekvämt mätt, och hade sedan ont i magen i flera timmar efter att jag borstat tänderna.

För första gången på väldigt länge kände jag en stark matångest när jag skulle gå och lägga mig. Jag har känt mig så trygg och stabil i ätandet så länge nu, och nu kändes det som att jag ikväll tappat kontrollen och inte längre njutit av det jag hade framför mig - jag åt bara för att det fanns, utan att lyssna på min kropps hunger- eller mättnadssignaler. Jag var besviken på mig själv, smått illamående, magont och med en självkritisk inre röst. 

Jag försökte intala mig att ångesten var tillfällig, och de elaka destruktiva tankarna jag tänkte skulle gå över så fort magontet släppte och att jag blev hungrig igen. Till skillnad från flera år tidigare så är ångest inget dagligt inslag eller något som påkallar långsiktiga förändringar i min kosthållning. Ändå blir en lite rädd, när tankar som varit främmande så länge helt plötsligt återuppstår och blir övertygande. Lika övertygande som de gjorde när jag mådde som sämst.

Jag klämde in mig bredvid Emil i sängen och berättade om hur jag kände, resonerade, tänkte och fick höra hans kloka svar. Han får mig alltid att må bättre. Jag grät en skvätt och sade till honom: "Det här är min mörkaste sida. Det här jag tänker om mig själv nu - som tack och lov inte längre är en del av min vardag, är mitt värsta jag. Tack för att du fortfarande finns här."

När jag sedan somnade så kände jag mig lite tryggare. Jag tänkte ta revansch under morgondagen. Äta vad jag vill och vad jag är sugen på - men för i helvete vara mindful och njuta av det.