Så, fredagskvällen packade jag och Emil bilen så full med min packning att Minou var tvungen att sitta i mitt knä hela bilresan (sssh, säg inget! 🤫). Vi kom fram till Mariefred, som nu kommer vara mitt hem i en vecka, och därefter sporadiskt boende.
Här ska jag bo! I gäststugan precis bredvid huset.
Efter att Emil dragit kablar så att jag har internetuppkoppling där inne, så var han tvungen att åka tillbaka mot Nyköping. Vi är nu officiellt särbos. Väl i Nyköping måste han ägna helgen åt att tömma hela garaget (föreningen har tydligen bestämt att byta garagedörrar så vi måste flytta ALLT vårt bohag någon annanstans, oklart var).
Jag har spikat upp ett lakan i taket, klätt en stol i filt och staplat upp laptopen på en trave tjocka böcker. Allt för rimliga arbetsförhållanden.
Jag sover i nedre våningssängen på andra sidan lakanet. Det blev som två rum i ett. Minou älskar att hoppa upp i övre slafen och ligga och spana. Här kan vi nog trivas.
Världens gosligaste gose. Han blir så extra hängiven när det bara är vi två - det är så tydligt att vi har ett starkt band.
Förutom här, där det ser ut som att Minou skriker för full hals 'HJÄLP HJÄLP JAG ÄR ENSAM KVAR MED MATTE'. 👇🏻
Vi varvar att vara ute i gäststugan och inne i huset, med den sprakande brasan, två dvärgpudlar och två farföräldrar. När hundarna är i närheten smyger Minou mest omkring.
Jag hann med en krispig promenad igår innan solen gick ned (alldeles för tidigt).
Farmor hade kokat gryta till middag, och sedan tittade vi på revy medan vi åt godis och löste korsord. Det känns som när jag var liten, och var här hela skolloven och nästan varje helg.
På kvällen smög jag och Minou in till stugan igen, och jag kom på ett genisträck: att hänga upp Emils platta i taket på våningssängen och se på Så mycket bättre.
Minou var världens sötaste när han kikade ned huvudet från slafen över, ned över kanten.
Jag hade svårt att sova. Det var en märklig känsla - sova utan Emil, sova i våningssäng, smälta att jag nu ska vara här en hel vecka... och jobba. Märkligt.
Åh <3 Vad tydligt det är att du verkligen _gör_ saker, alltså problemlöser, mitt i alltihop. Vet att jag har sagt det förut, men är så imponerad över hur du/ni faktiskt tar er för saker under den här perioden. Förstår också att ni ju inte har något alternativ avseende vissa saker såklart. Vem blir du i detta? Liksom, vilken roll tar du? Eller växlar det, från dag till dag? <3
SvaraRaderaJag blir smickrad av att du blir imponerad, samtidigt som jag inte heller helt kan ta emot mig det fina berömmet (för jag vet inte riktigt vad eller hur jag gör 😆).
RaderaJag märker att jag i dessa situationer blir väldigt mycket projektledare, planerande, praktisk. Samtidigt kan jag i andra stunden helt släppa allt ansvar för att "det blir för mycket", bryta ihop en aning, delegera lite och sen tar jag över allt ansvar igen när jag fått mer kraft 😂
Hur blir du?
Så tråkigt att särbolivet börjar men så mysigt det låter att få bo hos dina farföräldrar och få flashbacks till barndomen. Jag saknar mina morföräldrar så mycket när jag besöker min mamma ibland som nu bor i deras gamla sommarstuga. Den är delvis omgjord men ibland när jag kör dit så känns det som att det är sommar och jag ska köra hem till mormor och morfar och då saknar jag dem alldeles fasligt. Speciellt mormor som aldrig hann träffa Benjamin eller veta att jag hittade någon att bilda mig ett eget hem med. Min morfar hann träffa Benjamin och hälsa på oss en gång i huset innan han dog vilket jag är glad över.
SvaraRaderaÅh, jag förstår att det framkallar massor av minnen som betyder mycket. ❤️❤️❤️ Kan du glädjas i känslorna, eller blir det mest smärtsamt?
RaderaAtt jag alltid ska sväva iväg när jag skriver mina kommentarer. Kände nu att den förra fick för lite fokus på det jag faktiskt ville säga. Att det ändå verkar som att du kommer ha en rätt härlig vecka mitt i allt det svinjobbiga som det såklart är när du ska börja hatta runt så här. Och att sakna Emil! Vill vara peppande och skriva något om vilken boost det kommer bli med saknaden, när ni väl får ses sen. Men det är ju ärligt talat ingen pepp för vette tusan om jag själv ens tycker längtan och väntan är värt det när man äntligen får ses igen.
SvaraRaderaHaha jag ÄLSKAR det. Jag vill ju höra saker om dig! Det är ju just därför det känns som att jag "känner" dig så bra jämfört med tidigare bloggläsare - du har alltid varit så bra och generös med information tillbaka, och då har vårt band blivit starkare 🥰
RaderaHaha! Jag försöker se det positivt också och jag försöker tänka att saknaden ändå är rätt sund 😆 Upp till bevis även där.