Paris: Dag 8, Je me sens mal à l'aise mais ça passe

Torsdag. Vilken meh-dag. Vaknade upp och försökte pigga till mig med koppen te med utsikt över Avenue de Saint-Ouen. Älskar hur gatan brusar nedanför av förbipasserande fransmän, små mopeder, klinkandet från caféerna och till och med biltutorna.

Jobbade hela förmiddagen. Kommit på hur smidigt och förenklande det är att arbeta med två skärmar? Hur skall jag kunna gå tillbaka till enbart en skärm sedan? 

Lunch: Uppvärmd restpizza.

Efter det tvingade jag ut mig själv på en liten promenad. 

Sanningen är egentligen att jag inte alls hade lust. Kände mig äcklig, trött, omotiverad, seg, uppsvullen, ångestfylld, ängslig och självkritisk. Jag tror det är en kombination av den ångest som fyllt min kropp igår (och utmattningen efter den), samt mensen.

MEN det som jag säkert visste när jag tvingade mig ut var att en prestigelös promenad i världens vackraste stad faktiskt skulle få mig lite lättare till mods.

Det gjorde det.

Plus att jag självtröstade genom att köpa mig den längsta flaskan pepsi max jag kunde hitta. OCH såg att mina naglar matchade. Kändes meant to be. 😆

Jobbade klart mitt sista eftermiddagspass och hade förnyad kraft. Jobbet på Mindler känns roligt, omväxlande, givande, härligt! Så med ett nytt humör stämplade jag ut (okej jag stämplar aldrig numera, jag slutar så fort besöket är över, hehe)... och gick ned mot middagsdestinationen.

När flyttar vi? 👇🏻

Jag mötte upp Loïc på ett PAUL i centrala Paris, där han stod och samtalade med en gammal kollega. Vi skulle ha vår sista middagsdejt, jag och Loïc, för denna vistelse. 

Vi gick till O'scia, som är en pizzeria (duh!) i Paris kärna. Både Lolo och jag hade blivit tipsade om denna av flera utomstående, och då kändes valet självklart.

Lolo var trött efter att ha gått upp och jobbat sedan kl. 04, men satt ändå med glatt humör. Vi skrattade, skämtade med varandra och pratade om dagarna som varit. Loïc är en så härlig vän, ändå. 

Därför tvingade jag honom att ta en selfie efteråt. (förresten, pizzan var god! Inte Pupetta-standard, men absolut högkvalitet!). 

Jag lämnade av honom vid tågstationen och började traska hemåt. Paris LEVDE. Varenda uteservering var fullsmockad med folk (avstånd någon?)... Det som är lustigt i Paris är att ansiktsmask är obligatoriskt överallt i stängda utrymmen, men på terassen kan man visst sitta axel-mot-axel utan munskydd. Märkligt. 

Såg vyer som fick mig att dra efter andan.

När jag kom hem pratade jag med Emil i telefon - ett mycket lättsammare samtal än under gårdagen, och vi fortsatte drömma om en resa till Paris i början av augusti. Åh, vad jag hoppas att det ska bli av!