Paris: Dag 7, La meilleure crêpe au nutella et une nouvelle glace

Vilken dag var det nu egentligen? Jag glömmer så lätt bort när jag är i Paris, för varje dag är enkelt nog bara 'en dag'. Men onsdag var det i alla fall, om någon var nyfiken. Jag välkomnades av den brusiga staden på morgonen runt 08, där jag stod på balkongen och såg på korsningen vid Guy Môquet.

Hade inga besök inbokade denna dag, eftersom jag jobbat i söndags. Onsdag kändes mycket rimligare att få ha ledigt. Ledigt = promenader hela dagen, utforska vackra fasader och leta reda på ett nytt crêpes-ställe.

Vi börjar såhär:

Jag gick en timme ned till 6ème, där jag tänkte hälsa på Nadia och min gamla arbetsplats. Här är mitt gamla boulangerie! Men det känns helt annorlunda, för de har totalrenoverat insidan och nu är diskarna inte alls där de brukar vara, och all personal är sedan länge utbytt. Svårt att tänka sig att det var fyra år sedan jag jobbade där - känns som förra året?!

Nadia har ju även öppnat ett till boulangerie precis i närheten, så jag gick dit. Hon var inte på plats ännu men hon "va pas tarder" (kommer inte dröja), sade kassörskan.

Nadia dök upp och lyste upp i hela ansiktet och började fråga om hur jag hade det. Jag smittades av den härliga stämningen, men tyvärr kunde vi inte prata länge - Nadia skulle precis in på ett möte. Hon fick mig att lova att komma tillbaka på fredag kl. 13, för att vi skulle kunna sitta ned och fika (i.e. prend un café = ta en kaffe) tillsammans.

Jag styrde stegen vidare, och nu var jag hungrig. JP hade tipsat mig om ett litet crêpes-stånd på Rue Mouffetard, så jag gick dit för att testa. 

Nu när både mitt favoritcrêperie och crêpesstånd i 6ème är borta, så är jag i gravt behov av ett nytt go-to-place. Ett ställe som en kan lita på har färska, varma, tjocka, nygräddade, härliga crêpes. (För helt ärligt var den där kvällscrêpen häromdagen lite halvdan). 

Crêpesståndet var betjänt av en äldre dam och en äldre herre. Jag beställde en nutellacrêpe och hon satte igång.

ALLTSÅ. Den var tjock och härlig, alldeles mjuk och den äldre damen lade på mängder med nutella (+ extra uppepå!!!).

Jag var helt begeistrad.

Ännu mer så när jag åt av den och insåg att det var den godaste nutellacrêpe jag någonsin ätit. Allt jag någonsin drömt om. Tjock, härlig, varm, mjuk, gojsig, fylld med smält nutella och så jädra god! Jag insåg direkt att detta är mitt nya crêpes-stånd.

Jag traskade vidare, och med crêpe i magen förberedde jag mig på en omväg hemåt. Gick förbi mina gamla nostalgi-gator. Rue Duguay-Trouin - där jag bodde i nästan ett år 🥰

Molnen började hopa sig hotfullt, och det kom ett duggregn. 

Tack och lov inte alls så länge, utan efter tio minuter var det uppehåll igen.

Himlen sprack upp precis när jag hittade ett guldkorn och ögonen blev stora som tefat. 

Fötterna började verka efter fjärde timmen promenad, men jag hade nästan en timme hem. Minns att jag tänkte "jag fick ju aldrig ont i fötterna när jag var 25?!" #åldersnoja. Fick påminna mig om att sakta ned och gå mer makligt, än mina raska steg. 

Gick förbi ett boulangerie och letade efter pain cacao inför hemresan (Emil har önskat sig en sån, och jag rekar vilka boulangerier som faktiskt bakar dem). Hittade istället babka, som också är något jag velat testa i flera år. Hur goda ser inte dessa ut?!

Men en annan gång. Jag var fortfarande för mätt efter crêpen.

Min mobil laddade ur sista biten och jag var nära på att gå helt förbi studion, men fick fråga ett par förbipasserande om rätt väg. Ramlade dessutom då över ett boulangerie i närheten som hade precis pain cacao. Sicken tur!

Landade sedan hemma, laddade mobilen och kände mig helt död. Mycket oro och ångest har legat underliggande dessa dagar, på grund av bostadslösheten som väntar inför utflyttningen i augusti. Det är så många frågor vi inte får svar på; folk vi inte får tag på; personer som inte svarar eller som lovar att ringa upp (men aldrig ringer upp), och jag blir helt vansinnig på att inte få några svar. När Emil ringde och vi pratade om det så brast det totalt för mig. Jag fick en ångestattack och fick svårt att andas, tårarna trängde sig fram, tryck över bröstet, smärta i hela kroppen. Det slutade med att jag satt och storbölade på golvet och Emil lovade att han kommande vecka skulle försöka få tag på de personer vi söker svar från. 

(Alltså jag skämtar inte - personen vi ska nå har jag försökt ringa i två veckors tid, sms:at, mailat... Enbart när jag ringer från dolt nummer svarar personen men "sitter dåligt till" och skall ringa upp om en timme, men gör inte det. Nu, två veckor senare, med regelbundna samtalsförsök från mig, så klarar. jag. inte. mer.).

Efter att ångesten lindrats försökte jag hitta tillbaka till aptiten igen. Emil och jag skulle ha dejt hela kvällen med Skype-middag och film- och glasskväll. Jag köpte en baguette till middag.

Oförskämt gott. Vi skype:ade med roliga bakgrunder.

Under middagsdejten pratade vi om veckan som varit, veckan som komma skall samt en eventuell resa till Paris i augusti... Emil pratade om att han kanske vill åka till Paris med mig i början av augusti...!!!! Men det är mycket som måste klaffa; antigentest, flyg, tåg, kattvakt, pass (Emils har gått ut), bostad i Paris..... 

Vi tog en paus och jag köpte glass. Den glassen som är ny som inte finns i Sverige (än?)!

Vi valde film på Netflix som vi satte på exakt samtidigt från olika håll, och satt och kommenterade under filmens gång. Jag åt upp glassen (recension kommer!) och fick tröstande pussar av Maddie.

Hade svårt att sova efter den långa dagen, fastän jag var helt utmattad av de långa promenaderna och starka känslosvallningarna.