Paris: Dag 11, Voyager toute la journée

I söndags var mina sista timmar innan avresa mot Paris. Flyget skulle inte gå förrän 16, men myndigheterna varnade för strejk och demonstranter vid flygplatserna även idag, så att det var viktigt att vara på plats i god tid. 

Jag började morgonen med att gå ned och hämta upp mina två demi-traditions som jag beställt under gårdagen. Det är ju tradition (med baguette tradition!) att jag och Emil har brödmoff efter att jag kommit hem från Paris 🤭

Jag kom tillbaka, åt frukost, duschade, bäddade av sänglakanen, dammsög, diskade det sista och tog ut soporna. Nu var jag redo för att Amanda skulle komma tillbaka.

Då jag hade en timme på mig innan hon skulle anlända passade jag på att ta en sista promenad runt kvarteret. Himlen var klarblå som för att säga "au revoir!"

Gick igenom en liten gränd och korsade en katt. Hen kan inte varit mer än ett par månader, så liten och söt! Funderade efteråt på om jag nu bör vara orolig....... 

Kom tillbaka till lägenheten och satt med pirr i magen i väntan på Amanda. Jag vet inte varför, men jag får ofta pirr i magen på att vänta på saker. Inte för att jag har något att vara nervös över - jag var nog mest ivrig att få berätta hur allt gått.

Amanda var jättenöjd och trött efter resan när hon kom, och glad att allt gått så bra. Efter att överlämningen skett tog jag mig iväg med métro och RER mot flygplatsen. Fixade lite färdkost (ostbröd) i ett byte.

Jag kom fram till flygplatsen snabbare än kvickt, och kunde skriva ut mitt boardingpass i en självincheckningsautomat.

... och eftersom jag var typ fyra timmar tidig till flygplatsen fanns inte några köer. Inte heller en demonstrant så långt ögat nådde. 👀

Men kontrollanten tvingade mig slänga min biscoff spread... 😢 (okej det var lite väntat men jag hade ändå lite hopp!).

Väntan på flygplatsen var lååååång... Jag var som sagt klar och redo genom säkerhetskontrollen redan kl. 13, och inväntade boarding tre (!) timmar senare. Vad gör en ens i tre timmar på en flygplats? En vill ju inte traska omkring för mycket heller då det är så tung packning att kånka med sig.

Men med en liten liten försening så var jag på planet, och kunde äta min favoritbar: Snickers White.

Efter ett flyg fick jag vänta ett timme på ett tåg, men kl. 21 stod Emil och väntade på mig på tågstationen i Södertälje. Han var röd som en kräfta efter en kajakstur som gått snedd (han paddlade i bar överkropp och flytväst i gassande sol, och den tur som skulle ta 2 timmar tog istället 7 timmar). Jag skuttade (bokstavligt talat) fram till honom och kramade om honom. Saknat honom så mycket!!! Sedan fortsatte resan hemåt, och Emil satt i en timme+ och berättade om hans hemska äventyr. 

Vi åkte och handlade lite snabbt innan vi parkerade bilen hemma. 

Väl hemma gjorde i ordning de baguetter och chokladbröd jag tagit med från Paris. Midnattsgott!

Under kvällen började Emil få allt fler symtom på solsting. Hans hud sved och radierade värme, han kände sig lite illamående och yr, och han hade svårt att koncentrera sig. Nog vet jag hur det var - jag var med om mitt livs värsta värmeslag på Teneriffa för ett par år sedan. Stackars älsklingen. Och inte kunde vi kramas på natten heller för snubben var varm som ett jädra element.