Paris: Dag 1, Le premier jour de mon rêve

Jag vaknade upp efter kl. 07 på torsdagsmorgonen för att påbörja min långa resdag. Eftersom idag var första dagen för den stora strejken för både flygplatserna och tågbolaget, så förväntade jag mig många hinder på vägen. 

Dagen började lite i den andan: jag kikade på flygstatus för dagens flyg, och såg att morgonens flyg redan var försenat. Det bådade inte gott till mitt flyg (12.55). Dessutom skulle covidbevisen öppna upp i den digitala appen idag. Såklart strulade det också. 

Jag hade dock preppat noggrant *i fall att* det skulle strula med:

1) fysiskt vaccinkort jag fått på plats, 

2) utdrag från 1177.se att jag tagit två doser, och 

3) tillfälligt vaccinbevis från regionen som jag beställt hem i brevlådan. 

MVH ostoppbar

Processen på Arlanda tog tio gånger så lång tid som den egentligen brukar. På grund av rådande situation var alla, läs ALLA tvungna att checka in manuellt i diskarna, och att stå i den här långa, långsamt krypande kön... SUCK... Tur att jag åkt för att vara där två timmar tidigare. Men det gav mig i alla fall tiden att uppdatera covidbevis-sidan tusen gånger och ladda ned mitt digitala bevis 🙃

När jag kom fram till gate:n var planet - som förväntat - försenat. Men bara en halvtimme, än så länge!

Jag slog mig ned vid strömbrytare och framför tavlan (kontrollbehov, vågar aldrig sitta långt från en informationstavla) med en cola light som jag köpt för 39 kronor. Det kändes som: det här kommer gå! jag kommer iväg i alla fall!

45 minuter försenat började vi komma igång. Jag kunde knappt tro det själv när jag klev på planet - än mindre satt och tittade ut i blåa luften. 🤯 När planet dunsade ned på den franska flygbanan, kom det starka pirret i hela magen. 

"Jag är på fransk mark."

Nu var bara det största hindret kvar: att ta sig ur den franska flygplatsen, och hitta en väg in till Paris. 

Men tji fick jag av mitt oroande, för på flygplatsen kunde jag bara traska rakt ut (hade inget incheckat bagage = jag är ju ingen rookie 😉) och demonstranterna visade sig vara på en annan flygplats denna dag. Dessutom gick tågen precis som vanligt? Alltså. Varför skrämma upp mig så i onödan, är frågan?! 

När jag kom ut i Paris välkomnades jag av det bullrande, tutande, plingande, ropande Paris som jag är van vid. Det luktade som en blandning av varma avgaser, nybakt bröd, grillad kyckling och grillade kastanjer. Så som det gör i Paris mest täta områden. 

Overkligt. Jag tog ändå bussen upp mot Guy Moquet, där Amanda bor. Hon visade mig sin lägenhet som jag nu skulle bo i de kommande tio dagarna. Här är sovrummet/arbetsrummet! 

Stort fönster med säng, TV... 

... arbetsyta och bokhylla. Perfekt med vit vägg där bakom mig, inför mina digitala patientbesök!

Ser ni längst ned i bokhyllan? Där ligger Maddie och vilar 🥰 Hej Maddie, jag har bestämt att vi ska bli kompisar! Maddie är en jättegammal katthona med diabetes och lite andningsproblem. Det låter som att hon snarkar när hon går och får även insulin morgon och kväll. Lite skygg, sade Amanda. 

Förresten, berättade jag om utsikten från rummet? 

VAR-SÅ-GODA.

Någonstans här skrek mitt hjärta. 

Eget badrum med badkar, och så lilla köket (med tvättmaskin!).

Utsikten från köket 👇🏻

Amanda visade mig alla finurligheter och sätt med lägenheten till dess att jag kände att jag hade full koll. Sedan tackade hon för sig och lämnade mig i lägenheten. Inte långt därefter skyndade jag iväg till supermarché. Klockan var nu 19 och jag hade bara ätit snacks och barer hela dagen. 

Jag handlade smör, ost, skinka, sallad, tomat, basilika, sylt, saft, pepsi max, mjölk, godis och äpplen. Hittade en ny glassmak! Den ska jag köpa någon kväll när jag ska lyxa lite 🤩

Och sen, till det jag längtat mest efter i ett helt år... BAGUETTE. 🥖

Jag gick hem och gjorde iordning min traditionella Paris-smörgåsmiddag, och slog mig ned i sängen framför youtube. Jag var så trött, men samtidigt så uppfylld av lycka och förväntan. Inte långt därefter kom skygga (?) Maddie fram och lade sig i min armhåla. 

HIHI hon tycker om mig redan!

Jag funderade på att gå ut en sväng efter 21 när himlen var så vacker, men hindrade mig själv. 

Jag var egentligen alldeles för trött, och sade till mig själv: "Emelie, du har tio dagar här att njuta. Du behöver inte stressa. Du kommer få vara här nu ett tag." 

Svårt att förstå, att jag nu ska få jobba här i tio dagar. Idag är första dagen på min dröm - att kunna jobba som psykolog, från Paris.