Arbetsdagen jag fick betalt för att packa

I måndags var det kyligt men vackert att gå till jobbet. För sista gången skulle jag och mina kollegor till våra "temporära" lokaler på lasarettet (de har varit temporära i 10 år nu, välkommen till landstinget) innan vi skulle flytta över till våra nya lokaler. 

Men först skulle jag faktiskt, som flyttgeneral), till de nya lokalerna för att kvittera ut de nya möblerna som skulle komma. Jag tog därför en annan väg än vanligt på morgonen. 

Hit ska Barnhälsovården flytta! 

Det var ett tag jag var här nu, och det har sedan dess gått från byggkaos till en fin, ren arbetsplats. Och kolla ljusinsläppet i personalrummet!

Det här är mitt rum! Jag lyckades smöra till mig det näst största rummet (trots att jag skall sluta). Kanske för att jag är den enda som tillbringar 5 dagar av 5 i Nyköping och har patienter (mina kollegor har minst en resort i veckan, då de åker till Flen/Katrineholm/Gnesta/Oxelösund och har patienter där). 

... Insåg dock att det fanns lite kvar att fixa, då det är klart synfält rakt in i mitt rum genom glasdörren... 🙄 Frosta bara ena sidan - hur tänkte de där? Inte superpatientsäkert... 😅

Gick till våra SNART GAMLA kontor där packningen satte igång för fullt. Allt skulle packas ned, för imorgon skulle flyttlasset gå! Här ser ni hur vår PTP-psykolog Christina står och märker ut soffgrupper och kartonger.

Nöjd tjej som ska få eget kontor snart :)))))

Hon hade dessutom med sig en hel kartong delicatobollar för att fira sista dagen. De gick åt fort!

Tacksamt med socker, för jag var sviiiiintrött hela dagen (sovit runt 5 timmar, vilket är på tok för lite för mig). Och att ha en hel dag med bara packande, inget meningsfullt, inget strukturerat... Det var utmattande. Så pass utmattande att jag belönat mig med en liten flaska pepsi max för 24 (!!!) kronor i lasarettskiosken. Hårdsparandet går sådär när en håller på att somna mitt i packandet.

Men ingen tid att vila! Efter jobbet hade Emil och jag planer att äta middag hos Kerstin, för att fira Emil i förtid. Ni kanske ser hur 💀dödens trött💀 jag ser ut på den här bilden. Om inte, så kan jag säga att det är jag.

Kom hem till Kerstin en halvtimme innan Emil och Minou dök upp, så hann prata med henne i lugn och ro medan hon stod och trixade med maten.

Hon hade lagat Emils absoluta favoriträtt: klimp och fläsk.

Minou var med!

Vi satt ett tag i soffan och pratade om Ninni & Stefan (som har sin villa ute för försäljning och precis budat på en hus i Portugal) och deras kommande flytt, om huruvida Kerstin ska följa med och bo där med dem eller stanna här, om vårt nya radhus, om Minou och mycket mer. 

Till efterrätt hade Kerstin lagat äppelkaka och köpt glass.

Fast äppelkakan var inte så god (tyckte ingen av oss), så jag åt mest glass. Hela paketet närmare bestämt. Behövde sockret.

Men det hjälpte ändå inte mycket när jag satt och gäspade vid köksbordet, och höll på att klappa ihop helt och hållet. Vi tackade för oss och åkte hemåt och sedan gick vi och lade oss redan kl. 20, så trötta var vi!

Dagen därpå hade jag en tid till veterinären, då Minous öron inte läker.... Han får nya sår, trots att han inte kliar på dem. Känns oroväckande.