Vi går på radhusvisningar och Emil angstar

Söndag, alla hjärtans dag, hade vi många järn i elden. Jag vaknade ett par timmar tidigare än Emil och hjälpte Minou att äta. Med tratten har han svårt att nå ned till matskålen, så vi har försökt ordna det med en omvänt tekopp som han för ned tratten över. Går dock inte alltid så bra det heller för han råkar mest häva ned maten på bordet med nosen när han försöker äta... Så en får stå vakt och hjälpa till!

Kl. 11 hade jag bokat in en visning på ett radhus i utkanten av stan byggt år 2018, som har precis samma planlösning som den nyproduktion vi funderar på. Jag kände att det vore skönt att kanske få ett hum om HUR det skulle kännas att gå in där, och kanske göra vårt beslut lättare? (det var alltså inte tal om att köpa denna - denna är alldeles för dyr månadsvis med avgift PLUS drift PLUS högt pris PLUS dåligt läge). 

Det blev inte lättare att bestämma sig. Det blev värre. I och med att bottenvåningen på denna är aningen större (men vi vet inte exakt hur mycket större) än vad nyproduktionen kommer bli, blev Emil irriterad och orolig att vi skulle känna att nyproduktionen inte är rymlig nog (som denna var). Dessutom var han hungrig (han hade inte ätit frukost) så vi åkte snabbt till affären och köpte något att fylla käften med. Jag köpte en liten påse naturgodis pga akut sug. 

Emil fortsatte sin negativitet. "Varför ska nyproduktionen bli så jävla så små radhus?! Varför kan de inte bara ta i ordentligt med bredd och längd?!"... allt detta förstod jag var ambivalens och orolighet, men det uttryckes bara som klagande. Han är rädd att nyproduktionen nere i Brandholmen ska kännas trång. 

Vi hade en till visning inbokad, men innan dess svängde vi förbi Mio för att kanske få inspiration och tänka på annat. Vi testade nya soffor och Emil blev kär i ett soffbord. 

Andra visningen var på ett litet radhus från 1969 där vi kände direkt att "nej, det här är inte för oss". Golvet var gummimatta, tvättstugan hade smutsiga rör som gick från golv till tak, planlösningen var av äldre stuk och köket var omodernt. 

Medan Emil åkte och tvättade bilen bad jag om att bli avsläppt. Ringde Christer som behövde bolla en grej och hade en katt som skulle ligga ovanpå pga ynklighet. 

Lite skönt att slippa Emils klagande om nyproduktionen, om och om igen. I början har jag inget problem med det, utan försöker ge honom rum att ventilera... men när han bara maler och maler om hur jävla litet saker ska byggas för så stora pengar, och hur provocerad han är över det, så vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig längre. Nyproduktionen blir liksom inte större för att han klagar?

Jag försökte koka ned det till en enkel fråga: Tänk bort priset... VILL du bo där?

Och han tror det. Men han är rädd att vi ska uppleva det trångt (särskilt eftersom vi nu varit i något identiskt men lite större... som dessutom var SUPERFINT). 

Jag tipsade om att vi skulle testa proteinkakorna jag beställt hem för ett tag sedan. 

Dukade upp dem - chocolate chip, snickerdoodle, pumpkin spice och lemon poppyseed. 

... Men de var verkligen inte märkvärdiga och ingen av dem fick över 6/10, så vi slängde skiten 🙃 Men kul var det att prova!

Medan Emil fortsatte spåna inredningsidéer till vårt "trånga" radhus så lagade jag middag. Vit tryffelpasta, på den färska lilla vita tryffel som Nattis & Victoria gett mig i födelsedagspresent. 

Smör, finhackad lök, riven tryffel, grädde, parmesan, salt och vitpeppar, och resten av den vita tryffeln riven på toppen.... Men den smakade inte så mycket tryffel 😢 Det var gott ändå. Smakade lite som sofistikerad mac'n'cheese fast på parmesan och med *en hint* av tryffel. 

Till kvällen hade vi moffparty 🥳

Med ynkling som ville moffa ostbågar men inte fick. 

Vi gick och lade oss efter 23, medan vi sett på de nya avsnitten av Alla utom oss. Jag googlade nytt matbord och nya matstolar hela kvällen dessutom, och sparade i min mapp på mobilen. Jag tror detta kan bli riktigt bra. Jag tror det kan bli luftigt och rymligt, beroende på hur vi inreder det.

Men vi får se. Vi måste båda vara med på det här. Det är ju stora pengar.