Jag tog ett stort beslut

I fredags arbetade jag hemifrån. Det var ingen vila - telefonkonsultation, möte, utbildningspill, digitalt möte med Mindler och så mitt i allt så ringer chefen för Min Doktor också. Mindler frågar mig om jag vill gå vidare. Min Doktor frågar om jag vill gå vidare. Jag hör hur min röst skakar när jag pratar.

Fram till kl. 16 hinner jag trycka i mig par-tre knäckemackor och så ber jag Emil hämta upp mig utanför porten när han slutat.

Jag hade frågat om vi inte kunde åka till Elgiganten för att inhandla...

... okej, egentligen skulle jag BARA handlat en webbkamera, men jag blev förälskad i en liten laptop väl på plats...  så det var oplanerade 8000 kronor 🙈

Som jag köpte för att jag TOG JOBBET PÅ MINDLER!!! 

Magkänslan sade Mindler. Trots att Min Doktor skulle erbjudit mig en rejäl extra hacka, och att jag där skulle få fysiska kollegor och dator tilldelad, så kändes det som att flexibiliteten som Mindler innebar vägde tyngst. Vilket lättnad att ha tagit ett beslut. 

och nu har jag en sprojlans ny dator och webbkamera för att ha videobesök i toppklass! 🤩

När vi kom hem plingade det på dörren. Det var Jocke, som kom över för försenat födelsedagskäk och massor av bostadssnack. Snubben är ju mäklare och har koll på sina grejer. Han hämtade upp mat från ät. och jag åt min älskade oxfilépizza.

Emil och Jocke tog varsin Royale. Jag snodde några pommes medan Emil var i köket 🤫

Sedan pratade vi bostadsmarknaden, och det radhus som vi funderar på. Jocke har massor av nyttiga och intressanta tankar; och tycker själv att det är dyrt för vad man får. Vi håller med, men samtidigt är det något i oss som ändå vill, men är osäkra på om det är värt det. 

Efter att Jocke gått (vi bjöd på maten för hans fina deltagande i vårt angstande) satt vi i flera timmar och pratade vidare om radhuset. Vi skrev listor, och rankade plus- och minuspunkterna i olika värden. Räknade ihop totalpoäng. Vi spekulerade kring worst case scenario; både vid flytt och vid kvarvarande. Vi stakade upp rumsmåtten på radhuset och låtsades gå runt i dem. Fantiserade om inredningen. Vi har insett att om vi kör på detta, så kommer de flesta av våra möbler behöva bytas ut; de platsar inte i den planlösning som radhuset har. 

I slutändan kändes det lättare. Det kändes aningen mer rätt. Det kändes som att vi nog skulle kunna trivas där. Men vem vet. Imorgon kanske det känns tvärtom igen.