Vårt första hemmakontor i karantäntider

Igår vaknade jag med samma tryck bakom näsroten och pannbenet, och beslutade mig för att arbeta hemifrån även onsdag. Jag hade två digitala konsultationer och ett patientbesök, så det var lätt ordnat: jag mailade och bad vår sekreterare avboka besöket och sen planerade jag att ha mina konsultationer ändå.

Jag startade upp i godan ro, svarade på mail och... helt plötslig hör jag nyckeln i låset och Emil kommer in genom dörren. Minou rusar dit; överlycklig, och Emil berättar att han blivit ombedd att arbeta hemifrån idag då de fått reda på att hans sambo (i.e. jaaaag 🙊) har symtom. 

Ännu gladare blev jag när han köpt med sig färska vallmofrallor och vaniljyoghurt med pepparkaka. 

Emil har aldrig arbetat hemifrån tidigare eftersom hans arbete innefattar så mycket kundkontakt i butiken... Men det visade sig snart att han både kunde sitta med på digitala möten, svara i telefon, knappa ordrar och skriva offerter hemifrån! Och samtidigt komma och pussa på mig stundvis. Lyx! 

Själv satt jag med en konsultation på Skype med tre barnmorskor och diskuterade i två timmar. Det gick toppenbra, över förväntan! Var såhär nöjd (och sjukskabbig) 👇🏻

Jag tar mina fikapauser på allvar. De ska vara i soffan, framför tvn, med en katt. Och te och mellis. 

Emil joinade mig ett par gånger och jag uttryckte ljudligt "vad härligt, va! att kunna jobba hemifrån såhär! vilken lyx!".... och trots att jag såg att Emil höll med mig, så skruvade han på sig. Han hade dåligt samvete för att han inte var på jobbet och hjälpte till, medan jag sade "men de var ju dem som sade att du skulle jobba hemifrån. Plus: du jobbar ju! NJUT så länge du kan! Du kommer nog aldrig igen ha denna möjlighet på detta sätt."

Dessutom: när Emil är på plats på jobbet får han inte givna pauser, eller ens lunch. När en kund kommer in skall han möta upp, oavsett om han sitter mitt i en matlåda. Kanske därför han tyckte det var så obehagligt att få tydliga pauser, men jag tycker han förtjänar det!

Vid lunch gick Emil ned till butiken och handlade billy's och choklad! Han hade sett på instagram att det var chokladens dag, så han köpte även ett par chokladkakor och en chokladtomte! 😍

Jag satt på stand-by under eftermiddagen och svarade på mail och i telefon, och när jag skulle ha min eftermiddagskonsultation digitalt uteblev alla 😅 Snopet! Fem barnmorskor lyckades antingen inte få till tekniken, eller hade annat för sig. Men det var rätt skönt, för då slapp jag sitta med kamera och mikrofon och styra samtalet i två timmar.

När middagstid kom var jag så pass pigg att jag kunde laga mat! Huvudvärken var borta. Jag lagade de tidigare planerade stuvade makaroner och falukorv. Muuuums! 

Efter maten tittade vi ikapp på Paradise Hotel och jag åt glass. Chokladglass på chokladens dag, självklart 😉

Men någonstans runt kl. 21 märkte Emil att alla hans ritningar på sin iPad (som han suttit flera timmar med varje kväll i flera månader) förvunnit. Raderats under en uppdatering. Jag riktigt såg på honom hur han blev helt utom sig; arg, förvirrad, panikslagen, rädd, ledsen, uppgiven, arg igen... 

Jag försökte hjälpa honom med att googla back-up-alternativ och söka lösningar, och efter två timmars pillande, letande och googlade lyckades han efter en omformatering att få tillbaka alla sina filer. Han blev lyrisk igen, och så kär i mig för att jag hjälpt honom söka information. 

När vi lagt oss pratade om vi morgondagen. Jag berättade att jag kommer arbeta hemifrån en dag till och om jag då är symtomfri går jag till jobbet dagen därpå. Emil kände sig tveksam hur han skulle göra. "Vill du inte jobba hemifrån också?" frågade jag.

"Jo, det är jätteskönt, men jag känner mig så elak..." (Att han alltid ska vara så SNÄLL hela jävla tiden!!!)

 "Hur många gånger kommer du någonsin få chansen att arbeta hemifrån igen?"

"Ja, jo... Du har rätt.." sade han och jag vet att han ibland behöver någon som mig: en liten moralisk djävul, som hjälper honom släppa loss 😆😈