DET ÄR VI SOM ÄR DET JÄVLA PROBLEMET

Igår hade jag en halvbra/helt-okej-dag innan jag gick hem från jobbet. Solen sken och jag tog en *åh kolla vilket njUuUt*-bild på vägen.

Jag gick hem lite tidigare, för jag ville hinna umgås lite med Minou och förbereda kvällens middag (fiskgratäng) innan jag skulle gymma med Malin.

Kom hem, lekte med Minou medan jag samtidigt skar upp fisk och skalade potatis, bytte till träningskläder och PRECIS när jag skulle gå...

(här tar bilderna slut och 💩 tar vid) 

... så märker jag att det luktar fränt i sovrummet och Minou har kissat i sängen. Det är andra gången det händer (förra gången var för två veckor sedan) och jag får direkt stresspåslag.

Både för att jag vet att:

1) att Emil kommer bli frustrerad och arg och trött 

men MEST AV ALLT 

2) vad betyder detta för Minou? Hur mår han? Vad är det som inte stämmer? 

Jag avbokade träningen (som JAG fått övertala Malin att köra till att börja med!), ringde Emil, och precis som jag trodde... så blev han irriterad. JÄTTEirriterad. 

Jag har inget emot att Emil uppvisar negativa känslor, men vi har lite svårt att mötas i just detta scenario, då vi verkar oense om vad själva problemet är. Han upplever att problemet är att *BEHÖVA TVÄTTA* (när vi har en trasig tvättmaskin) och *SÄNGEN LUKTAR KISS* och *ÄNNU EN GREJ ATT FIXA* medan jag tycker problemet är att Minou inte mår bra, och oroar mig för hans välmående. 

Så visst att Emil får gå runt och muttra och grymta och vara sur AF, men då ska han inte vara grinig mot Minou!!! Då blir även jag skitsur, och försöker förklara att han kommer ju bara börja kissa MER inne om han blir skälld på och kanske ännu mer orolig. "Ja, men han måste ju förstå att han har gjort fel!" ... (Vill skrika: "NEJ HAN HAR INTE GJORT FEL VI HAR GJORT FEL SOM GJORT HONOM OROLIG TILL ATT BÖRJA MED"). 

Dessutom är Emil inte så förtjust i fisk, så den nalkande fiskgratängen var inte precis plåster på såren. 😑

Min oro var påtaglig. Hur mår Minou? Vad försöker han säga oss? Vad behöver han? Vad gör vi som är otillräckligt?

Pratade med min syster i telefon som kom med flera konstruktiva förslag. Jag försökte förmedla några av dessa till Emil.

Vi kanske ska skaffa en till kattlåda, fast utan lock? = Aha så vi ska ha sand i hela lägenheten?

Vi kanske ska ta honom till veterinären? = Det har ju hänt med två veckors mellanrum, så onödigt.

Minou kanske känner sig ensam och understimulerad? = jaha men jag är redan hemma så mycket jag kan.

Något är det! Han försöker säga oss något! = tror jag inte, vilket dumt sätt att kommunicera på!

MEN VAD TROR DU ATT DET ÄR DÅ? = ... jag vet väl inte. 

🤬🤬🤬

Tack och lov hängde Fredde med oss hem, hjälpte till att gå lassen till tvättstugan i byggnaden bredvid och höll Emils humör någorlunda i schack. När vi alla ätit, tagit två portioner var (se, den var inte så äcklig, va!!!) var det bättre stämning.

Min oro höll sig dock kvar under kvällen. Åkte och köpte feliway som vi satte in i vägguttaget i sovrummet för att hoppas att det kanske är en lugnande faktor. 

(Obs förstår att Emil framstår som en grinpelle och det är SJÄLVKLART min vinkling av det och han är egentligen inte så idiot som jag beskriver honom i detta inlägg men det vet ni väl redan 🙃)