Sunkig opepp gos- och ångestlördag

Både jag och Emil hade vaknat upp runt kl. 02 i panik över hur varmt och kvavt det var i gäststugan under natten. "Hur fasiken har vi överlevt tidigare år?!" tänkte jag, men insåg snabbt att vi då kunnat lämna dörren öppen. Nu hade vi ju en katt som vi inte vågade riskera att låta rymma. 

Efter några desperata försök att hålla i Minou medan vi vädrade ett par minuter, så stängde vi dörren och lyckades somna i den bastu som stugan var. Jag vaknade kl. 09 och gick upp, och då hade temperaturen gått ned. 

Jag hälsade godmorgon till farmor och gick sedan ut på en morgonpromenad.

Åh, vackra Sörmland.

Är inte detta stereotypen av ett svenskt hus? En liten röd stuga framför hästhagarna med en svensk flagga vid dörren. Fick Emil i Lönneberga-vibbar.

En himla bra grej med att vara här: jag har inget som helst behov av att göra mig fin på något sätt. Visst att jag kan uppskatta att piffa mig ibland, men att också kunna gå runt i pösiga mjukiskläder, sömngegga i ögonvrån och håret i en stripig hästsvans... Det är något befriande med det.

Jag plockade smultron och längtade inför att ta hit kompisgänget om ett par veckor. 

När jag kom tillbaka hade Emil vaknat (otroligt!) och vi åt frukost. Sedan tjuvstartade jag på blåbären som farfar plockat, och jösses! En hel 1,5L dunk full. Massor med blåbär! 

Minou ville inte ut på promenad i trädgården utan ville hellre leka med Emil inne i stugsängen.

Jag satt ute, bloggade, pratade med farmor och lyssnade på radion ett tag innan klockan närmade sig kl. 13 och vi skulle börja bege oss hemåt. Minou spändes fast i sitt säkerhetsbälte och gjorde allt för att lyckas ta sig fram till oss i framsätet. Han ville ju vara med. Så där satt han, hängandes över mittarmstödet, tittade på oss med rådjursblick och jamade, om och om igen. 

Det tog en god timme innan han accepterade att där fick han snällt sitta (i.e. hänga).

Helt utmattad blev han. Så att han till och med somnade hängandes!

När vi kom hem hittade vi ett litet bud utanför dörren. Det var Josefin som varit uppe och lämnat fyra av sina provbakade biskvier!

Jag och Emil kände oss helt slut. Vi lade oss i sängen för att vila - jag såg på Alice Stenlöf på Youtube och Emil scrollade. Pling plong! Så kom ett annat bud med vaniljhjärte-rutor! Också från Josefin som bakat till en bjudning och ville dela med sig till oss. Hur bra granne? 😍

De var SÅ himla goda, tyckte jag! Alldeles mjuka och krämiga på insidan, och lite krispiga med smulpajen uppepå. Jag åt en inom loppet av fem minuter och skrev till Josefin hur gott det varit, och tackat stort! 

Min trötthet gick inte över, utan istället föll den in i någon slags ångestfylld lealöshet. Kände mig seg, trött, misslyckad. Ville inte lämna sängen helst på hela dagen, så vi drog ned rullgardinen och låtsades att det var kvällen fastän klockan inte ens slagit 16.

En kort visit nere på butiken runt hörnet så köpte vi godis och choklad.

Till middag hade vi tänkt hämta hem mat, men ingen av oss orkade. Det blev smörgåsar och stora koppar te framför film. En liten Minou låg med hela dagen.

Det var dock riktigt mysigt, och kändes helt rätt. Orkade ingenting annat. Ville bara ligga och gosa.

Josefin hade fått höra att jag kände mig lite låg, och efter ett till pling plong så hade jag en hel form med vaniljhjärta i sängen.

Jag tröståt lite mer innan jag och Emil instämde i att "detta kan vi inte äta upp själva!"... 
Ångesten gick inte över. Istället var jag tvungen att gå ut på en kort kvällspromenad kl. 21 för att försöka lugna nerverna. Jag har ingen aning om var ångesten kom från, men jag tror att min känsla av seghet och inproduktivitet var för jobbig att hantera just då.

Ville sova tidigt, och när Emil pussade mig god natt på pannan sade jag "sömn är min bästa ångestmedicin". För morgonen efter är det alltid borta.