Minous utveckling

Efter ett önskeinlägg från Louice en tid sedan, så har jag suttit och väntat på att skriva detta inlägg; om hur Minou utvecklats sedan han flyttat hem till oss. Han är idag exakt 6 månader och 11 dagar. Rent instinktivt känns detta inlägg rätt svårt att skriva, eftersom jag upplever att han inte förändrats så mycket alls. Däremot har hans redan existerande egenskaper fördjupats på flera plan!

SKÖTSAMHET

Minou har alltid varit skötsam - aldrig varit på varken kablar, gardiner, tapeter eller klöser på olämpliga ting. Några enstaka gånger har vi kommit på honom med att ha lekt och vält en blomma, men de gångerna är så få jämfört med vad vi förväntade oss, så att det är knappast något att bråka om. Annars då? Han kommer springande när vi ropar på honom "Miiiiiinou!", och han lyssnar till (men inte alltid på) ordet "nej". Han vet m
ycket väl vad det betyder och han slutar för en stund (att exempelvis leka med bladen på en blomma), men så fort vi tar bort blicken från honom fortsätter han igen. Den lille jäveln. 

TILLGIVENHET

Vi har alltid upplevt Minou som väldigt tillgiven och kärleksfull, men även denna egenskap har växt med tiden. När en kommer hem från jobbet så kommer alltid en skuttande Minou för att hälsa - i början kanske mer för att *åh det händer något!* men nu märks det att det är OSS han vill träffa. Han jamar efter oss när han vill att vi skall komma och hjälpa honom med något (en leksak han råkat skjutsa in under soffan exempelvis), och ställer sig ofta och sträcker ut armarna för att bli uppburen. Det är hans nyaste beteende; att vilja sitta på vår axel och så ska vi gå på "promenad" runt om i lägenheten. Så ställer en ned honom efter ett varv, och bara minuten senare vill han upp igen och att vi ska gå ett varv till.

DELAKTIGHET

Som från start har Minou alltid velat vara med på ett hörn. Han vill gärna vara i samma rum som oss, även om han enbart vill hålla på "med sitt". Leka och sova skall helst alltid vara i närvaron av oss. Han har däremot blivit mer lugn när vi lämnar rummet för en kort stund. Förut brukade han alltid vakna/avbryta sin lek och springa efter så fort jag gick för ett toalettbesök. Idag är han tryggare då han vet att jag oftast kommer tillbaka, och kan ligga kvar/leka vidare utan att leka följa John.

FLEXIBILITET

Som kattunge var han väldigt flexibel med mattider. Ena dagen kunde han få mat kl. 06, och när det blev helg väntade han utan knyst till kl. 10 för att få sin mat. På senare tid han har blivit mer rigid med sina rutiner, och har han inte fått mat kl. 06:30 så ställer han sig utanför sovrumsdörren och jamar. Kvällsmålet är han däremot fortfarande väldigt flexibel med - vi brukar mata honom när vi själva skall äta (så att han inte är all up in our faces), och det blir lite olika dag till dag.

NYFIKENHET

Minou är fortfarande en enormt nyfiken liten kisse! Nyfikenheten har även trumfat rädslan flera gånger om, och numera blir han inte rädd för höga eller oväntade ljud. Han blev inte ens särskilt rädd för fyrverkerierna? Så fort någonting är NYTT så är han där och skall undersöka. Hans försiktighet finns kvar sedan tidigare, men han blir sällan rädd och blir snabbare trygg i situationen. Är jag och Emil i närheten brukar han inte verka orolig alls. Så elvispen, tvättmaskinen eller hårtorken är numera ingen match!

LOJALITET

Något vi blev varse mer och mer sedan vi haft lite längre besök, är att Minou är väldigt lojal. Nog för att han är öppen, social och vill gärna hälsa på alla, så är jag och Emil de som är viktigast i hans liv. Han lägger sig helst och sover på oss om han får chansen, och på natten skall han alltid sova i vårt rum med oss. Det är exempelvis bara vi som får klappa honom på magen (och det händer väl enbart en-två gånger i veckan). Det känns verkligen som att både jag och Emil har fått till en riktigt bra anknytning med honom.

FÄRDIGHETER

Minou har givetvis lärt sig en hel del sedan han flyttade in! Förutom att han lärt sig sitt namn (och kommer springade så fort en ropar!) så har han också lärt sig ordet "godis". Det märks eftersom ahn så fort han hör det springer in till köket där kattgodiset förvaras. Han har lärt sig att han med stor sannolikhet får godis om han klöser på sitt klösträd, vilket han gör halvhjärtat och sedan med en uppfodrande blick på oss. Han kan hoppa, högt! Upp på alla olika hyllnivåer och köksbänkar vi har (det kunde han visserligen förut också men då visste han inte att han kunde det, vilket brukade vara skönt för oss när vi *läs: jag* stod och mat).

Jösses, det var allt jag kan komma på... Frågor på det?

Som slutkläm kan jag ju säga att trots att han bara varit vår i lite mer än tre månader så älskar jag honom skamlöst mycket mer än jag någonsin trodde att jag skulle kunna älska ett husdjur. Det är rena rama vansinnet! ❤