Vi går på dubbeldejt och Minou får en tratt

Igår, onsdag, var jag piffilurig med randig polo och välsminkad. Känner att jag haft en hel del snygg-dagar på sista tiden!

Passade sig bra att just denna dag var en av dem, eftersom Emil styrt upp en dubbeldejt tillsammans med Emma och Fredrik. När jag slutade kl. 15 så traskade jag hemåt genom en stad som redan sett skymningen.

Men Nyköping, vad vacker du kan vara en slaskig decembereftermiddag, ändå!

Skyndade hem för att göra mig i ordning och även hinna gosa lite med Minou innan middagsplanerna. När jag kom hem märkte jag dock att de små såren på innerörat som han haft ett par dagar (och som vi försökt få honom att inte klia på i hopp om att det skall läka) hade han rivit upp och var helt blodig i hela örat.

↑ mitt mest lyckade försök att få en bild på örat. (those eyes tho!)

Mitt lilla hjärta gick sönder när jag såg honom, och han tillät en inte alls pilla i det (givetvis). Jag väntade in Emil som fick hålla honom tätt invirad i en filt, så att jag kunde rengöra såret och även sätta på en tratt. Alltså det var så smärtsamt att behöva hålla fast honom...  Han skrek av rädsla och smärta när jag var tvungen att torka bort allt torkat blod från innerörat. Lilla älsklingen!

När han väl fick på sig tratten... Tror aldrig jag fått en så ond blick från en katt tidigare.

Dödsblicken 😾💀

Och jag vet att en inte skall skratta, men när han sedan själv skulle försöka röra sig omkring i lägenheten.. Så stegade han omkring konstlat som om han gick över höga trösklar, hoppade från sida till sida och backade i hopp om att få av tratten. Det var ofantligt komiskt att se!

Extra svårt var det att slita sig, trots dessa middagsplaner....

Vil hade bokat bord för oss fyra på Bar'N'Burger vid 17:30, och vi beställde direkt in våra burgare.

Jag tog en tryffelburgare utan bröd (för brödet här är lite blekt och trist) med sötpotatis och en extra tryffeldipp. Emil tog en BBQ-burgare med samma tillbehör.

I 1½ timme kunde jag sitta och prata, skratta och göra framtida matplaner med paret, innan mitt samvete inte tillät mer. Vi skyndade hem till vår krympling. (HAHA titta bara på bilden nedan - hur SITTER han egentligen?).

Men det märktes att han var olycklig, för han var konstant närhetssökande. I vanliga fall kan han varva lite mellan att gå och småäta i köket, hoppa runt i sitt klösträd, stå och kika ut genom vardagsrumsfönstret... Men nu var han hela kvällen klistrad vid oss.

Följde oss jamande, lade sig på vårt bröst eller vår mage, ville bli knappad och spann non-stop (mest sannolikt för att lugna sig själv).

Men spinnandet avtog med kvällen och när vi skulle sova kröp han upp på först Emils bröst, för att sedan på morgonen ha gått över till mig. Det var rentav olidligt att lämna honom hemma imorse, när allt jag vill är att vara nära och rå om honom.....