Under eftermiddagen var det inte fullt så givande. Jag hade ett nybesök som visade sig vara det hittills vidrigaste besök jag haft. Efter att ha suttit och blivit förminskad och invaliderad i en halvtimmes tid (tro mig, jag försökte verkligen!) så ställde jag mig upp och bad patienten att gå. Bara gå.
Skrev till Emil på vägen hem och tröstade mig med att titta på en kattunge som äter sin sista måltid innan 🥜 skall knipsas.
Satte på en tvättmaskin och den här tuffingen 👊 är numera inte rädd det minsta. Mer underhållen.
Emil kom hem efter gymmet, och hade med sig käk och.... en MAX Lyxshake! Åh! "Du sade ju att du hade haft en tuff dag, så jag ville försöka få dig att må bättre..!"
Han hade alltså köpt den nya smaken av hallon & vit choklad. Den var riktigt god! (fast klassisk vanilj slår fortfarande allt).
Efter maten så valde vi att sätta på en romantisk film. Jag drack te och åt vaniljkvarg med frysta blåbär.
Fick sällskap av två gosar, varav den ena fick plats i mitt knä. 😇
Men åh nej! Vad var det för patient och vad gjorde du fel enligt patienten? :( Stackare! Bra att du till slut bad patienten att gå, ni var tydligen inte en match... Styrkekram!
SvaraRaderaJag gjorde inget "fel" enligt patienten. Hon ville bara inte lyssna, hon ljög öppet (om saker som jag visste inte stämde för att 1) det stod i journalen annorlunda och 2) hon ändrade sig flera gånger om saker som uppenbarligen var lögn). Plus att hon återupprepat påpekade min ålder. HELT oacceptabelt!
RaderaSpeciellt när en kommer för att en vill ha hjälp???
Men fy, vad hemskt besök! Jag tycker att folk som kommer till dig borde vara tacksamma för att de får hjälp. Det är väl ett eget val att prata med psykolog eller ej? Eller de kanske mår så dåligt att de är elaka även mot den som ska hjälpa dem. Förväntar sig att du ska kunna säga något som förändrar hur de mår på ett litet kick.
SvaraRaderaJag tänker så med, för oftast är de ju det! Hjälpsökande och tacksamma och vill ha alla råd och tips de kan få. Detta var en helt annan historia... Hon ville väl ha hjälp, men hon ville inte ha den hjälpen som jag enligt forskning rekommenderar, utan den hjälp HON tror fungerar (och sen är jag erbjöd sådan hjälp från annan vårdgivande så ville hon ändå inte?). Usch och fy.
RaderaÅh, vad tråkigt att ha ett sånt samtal med patient! Gick hen på dig personligen liksom? Vad modig du var som sa ifrån, det är ju extremt svårt! Pch särskilt som psykolog, då förväntas vi ju liksom ställa oss ”över” sånt där på ett annat sätt än typ alla andra yrkesgrupper. Vi ska förstå ovh validera, inte ta saker personligt och alltid liksom agera ”ädelt”, så att säga. Hur känns det i efterhand? Kan du se att du gjorde något modigt?
SvaraRaderaJa, det var personangrepp från första stund. Det första patienten sade (som dessutom var lika gammal som mig) när hon slog sig ned var "Hur gammal är du egentligen?" med en kritisk ton.
RaderaJa, jag har alltid liksom "svalt" all skit för jag tänker mig att mitt uppdrag alltid är att hjälpa och "se bortom" elaka kommentarer. Men denna gång fick jag bara NOG och jag är så sjukt glad att jag gjorde det! Nu i efterhand tror jag att jag växt flera centimeter. Första gången jag gjorde något sådant. Jag är inte bara psykolog - jag är människa också!
Det där nybesöket verkar verkligen ha varit fruktansvärt... Hur känns det nu, i efterhand? Har du haft möjlighet att ventilera besöket med dina kollegor?
SvaraRaderaJag tycker att du gjorde helt rätt som bad personen att gå, tänker att personen inte verkar ha varit helt mottaglig för att ta emot hjälp från dig och då har hen ju inte där att göra. Du försökte ju nå fram under den där stunden och om det inte gick är det ju inte så mycket att göra tänker jag (även om det måste kännas surt såklart). Stor kram <3
Ja, jag ringde båda mina kollegor och min chef (min chef får jag inte så bra stöd av, men mina kollegor är guld!).. Och nu känner jag mig både stolt och nöjd att jag stod upp för mig själv!
RaderaDet har du helt rätt i, och jag tänker så med. Stor kram till dig, fina Louice <3
Men fy vad hemskt med ett sådant besök. Bra att du bad hen gå! Man ska inta ta skit (även om de ibland är lättare sagt än gjort)!
SvaraRaderaFick du något stöd hos kollegan sen? Slipper du träffa hen fler gånger?
Att bli förminskad är verkligen inte kul. Råkade ut för de en del som ny då en del tyckte jag var "ung" i min yrkesroll, men alla måste ju börja någonstans. Har du upplevt det?
//Em
Ja, och det är svårt att komma ihåg i en sådan situation att man faktiskt KAN säga ifrån. Och det behövdes verkligen denna gång!
RaderaJag ringde både kollegor och chef och jag sade till min chef att behandlar man mig så respektlöst så finns ingen hjälp att få. Jag slet i en halvtimme för att nå fram och fick bara skit - då får det bara. Då rekommenderar jag att hon söker sig någon annanstans.
Ja, jag märker det hela tiden. Oftast på blickar av patienter, men sällan kommentarer. Och de som har gett blickar/kommentarer ändrar sig ofta väldigt fort, när de hör mig prata, analysera och kartlägga situationen. Då inser det att det finns kompetens bakom liksom.
Hur känns det för dig nu? Och hur har du gjort för att övervinna det?
Ja det är lätt att glömma där i stunden och särskilt tufft om en inte blir uppbackad av ens chef. Upplever du att du blev det?
RaderaVad skönt att de ändå kan ändra sig, även om det säkert är tufft att ha det utgångsläget.
Det känns bättre nu :) Ser till att vara påläst och sen tror jag även att några fler år i yrket gjort sitt. Försöker också vara ödmjuk i att vårdnadshavare känner sina barn bästven om mitt uppdrag är störreän bara drn sociala biten.
//Em
Nej, jag upplever inte att jag blev det. Men det blir jag sällan av min chef.
RaderaLåter som kloka strategier!