Minou utan nötter och en utebliven vitvinskavalkad

I torsdags vaknade jag av Emils alarm kl. 06:00. Regnet slog mot fönstret och jag suckade av lättnad; på grund av det faktum att jag skulle få en timmes extra sovmorgon och att jag skulle få ha bilen.

Varför då? undrar då ni. Jo, för medan Emil cyklade till jobbet så skulle jag ta med Minou till veterinären för kastrering. Det var dags för de små nötterna att knipsas!

Jag kom till veterinärkliniken lagom till kl. 08, och ställde mig för att få hjälp.

Minou hade snällt åkt med i bilen utan minsta jam. Däremot kom det en del prat under väntan i väntrummet. Mitt lilla hjärta gick nästan itu när jag var tvungen att lämna ifrån honom 💔, och såg honom bäras in i ett annat rum. Jag trodde verkligen inte att det skulle kännas så starkt.

Jag åkte till jobbet för att ha besök fram till lunch, för att sedan kunna åka så fort veterinärkliniken ringde mig. Då jag hann klart med dagens besök innan kliniken ringt, så valde jag att åka över till Ninni och fika.

Vi satt och pratade om allt möjligt; konflikten jag och Emil haft, missnöje på arbetsplatsen, den respektlösa patienten och hennes livssituation. Klockan började nu närma sig 13:00, och jag började bli stressad... Jag var ju tvungen att vara på ett möte kl. 14 i Oxelösund! (20 minuter bort från Nyköping). Jag som trodde jag skulle hinna vara hemma med honom ett par timmar innan jag var tvungen att åka...

Tack och lov var Ninni en räddare i nöden, och när vi väl fick klartecken från veterinären att hämta honom så erbjöd sig Ninni att passa honom medan jag åkte på mitt möte. Vi hann lagom hämta upp honom, åka hem till oss och gosa lite innan jag var tvungen att åka vidare.

Lilla älsklingen var fortfarande påverkad av narkosen, och hade väääldigt tröga rörelser. Han liksom stegade fram i slow motion nästan, och vinglade hit och dit. Försökte hoppa, men nådde inte ens upp till hälften av vad han brukade och rultade ned på backen istället. Lilla hjärtat!

Jag lämnade Minou i goda händer hos Ninni, medan jag åkte iväg på mitt möte. Lite kortfattat var det ett möte mellan Barnhälsovården och Socialtjänsten, där vi skulle försöka förbättra vår samverkan. (Kan bara säga att I KILLED IT 👊).

Kom hem igen till 17:00 där jag mötte upp en trött Minou och en ännu tröttare Emil.

Ett litet roligt sidospår: För drygt en månad sedan så köpte Emil en rätt dyr flaska vitt matlagningsvin som jag direkt ifrågasatte vårt nyttjande av. "Vad ska vi göra med den? Det är ju jag som lagar all mat, och jag använder aldrig vitt vin?" men Emil stod på sig. "Jo! Det finns ju massor man kan göra av vitt vin. Vitvinssås! Till typ.. fisk!" … "Men Emil.... Vi äter ju aldrig fisk..." … "Men jo, det finns massor ändå!".

Så för en vecka sedan ville jag sätta honom på prov, och på matsedeln skrev jag "Emils vitvinskavalkad". Nu var det dags för Emil att visa ett smakprov på alla dessa magiska rätter han tänkt sig med vitt vin.

Men när jag väl kom hem, spänd och nyfiken på vad han skulle göra... Så hade han varken handlat eller tänkt ut något. Han frustade högt "Men det finns ju ingenting som är gott som går att laga med vitt vin!" … 

NÄ JUST DET. Och där fick jag det - 🌟mitt erkännande🌟.

Så då bestämde jag att vi skulle köpa hem istället. Emil suckade av lättnad, och så tog vi bilen till Subway.

Jag är egentligen inte ett jättestort fan av Subway (det var mer än tonårsgrej för mig), då jag tycker att de är snåla med tillbehör och jag oftast kan göra godare smörgåsar hemma. Men nu fick vi båda feeling! Godast är ändå kakorna.

Efter maten så gosade vi oss ned i soffan med en nu busig Minou (som vaknat ur sitt groggiga tillstånd). Vi gick och lade oss redan vid 21, så trötta vi var, och jag såg fram emot att ha en ledig fredag. (mest för att rå över Minou, som jag kan säga egentligen INTE hade behövts).