Tänker mig att det är få dagar jag kommer kunna njuta av att gå till jobbet nu när det börjar bli kallare. Så jag försöker passa på att gå så mycket jag kan, innan vinterkylan drar in och jag börjar tigga skjuts från Emil.
Väl på kommer av-hattifnattade jag mig och blev psykolog.
Hade därefter tre inbokade besök, utvecklingsbedömningar, med tolk. Det är mina minst roliga besök (tradigaste uppdraget och svårare att kommunicera på grund av tolk) så jag lägger dem alltid på tisdagar, och håller andra dagar öppna för roligare föräldrastöd, post partum depression och gravida.
Denna dag var inte en bra dag. Dagens sista besök hade jag med vår PTP-psykolog Malena samt tolk, och det var missförstånd redan från början. Föräldrarna kom med barnet trots att barnet inte skulle medverka i besöket, fadern var missnöjd över tiden, besöket blev en cirkus där pojken sprang runt i rummet och drog i lådor, kastade omkring saker, slängde leksaker på golvet, hällde tvål och handdesinfektion på golvet och där pappan var skrek mot oss, var hotfull och aggressiv. Det var riktigt skrämmande.
Jag var helt slutkörd när jag sedan gick för att möta upp Emil hemma hos hans farmor Kerstin, som skulle bjuda oss på Emils favoriträtt: klimp och fläsk.
Utan att veta att det kanske var det jag behövde som mest, så hade Kerstin förberett med pepsi max och smörgåsar. "Emelie, du sade ju förut att smörgåsar är din favoritmat, så jag ordnade det också!".
Vilken guldklimp hon är! (på tal om klimpar, hehe). Emil åt massvis med klimp och fläsk och jag åt också litegrann (men mest smörgåsar).
Efter maten plockade Kerstin fram fikabröd, pekanwienerbröd, chokladmuffins, noblesse och toffifee. Gjorde det som farmödrar gör bäst: GÖDER sina barnbarn (+ respektive).
Vi åkte hem runt 19, och jag kände att jag efter den tunga dagen hade lite PTDS-light. Hade svårt att släppa det som hänt under dagen, tankarna rullade och jag hade extremt dåligt samvete, ältade hur jag hade kunnat hantera situationen annorlunda och mådde generellt dåligt.
Jag och Emil lade oss i sängen och vilade. Scrollade lite på instagram, kramades, pratade...
"Åh, vad gott det vore med choklad" kläckte jag ur mig, trots att jag var hur mätt som helst efter middagen hos Kerstin. "Du ligger kvar här. Jag fixar!" sade Emil.
… Så gjorde han det som jag behövde som allra mest; han var en bestämd, trygg person som tog kommando och utan att vänta på att jag skulle be om uppvaktning. Han gav det till mig på eget bevåg (är inte de grabbarna de bästa?! De som tar egna initiativ?!).
Så han klädde på sig, sprang ned till affären tio minuter innan den stängde och kom tillbaka med Ben & Jerry's och sportlunch.
Så han klädde på sig, sprang ned till affären tio minuter innan den stängde och kom tillbaka med Ben & Jerry's och sportlunch.
Det behövde jag.
Usch, vilken dag! Dels att ha så många besök med tolk på en och samma dag, dels att det sista besöket gick som det gjorde. Det låter verkligen som om luften var laddad av oförståelse och att inte nå fram till varandra, er emellan? Hur känner du inför besöket nu, någon dag senare? Har du kunnat få lite mer distans till det? Känns det som ett misslyckande, eller snarare läskigt? Hur blir det inför nästa besök? Nej, usch vad svårt.
SvaraRaderaVad fint av Emil att ta initiativ till att du skulle må bättre. Och jag håller med dig, det är så härligt med någon som dels tar initiativ och faktiskt slutför dem, och som gör det av omtanke och som cue:as av små anspelningar man gör. Är ju inte helt ovanligt att man inte vill känna sig jobbig och därför säger saker som "det behövs inte" eller liknande, och då behöver man någon som säger "jo, det behövs visst det, så det så!"
Jag mår bättre nu, och har mindre dåligt samvete. Men klart att det ändå svider. Inser dock att utifrån den information jag hade, så var det oundvikligt att det blev som det blev. Och det känns väl lite lite tröstande. Har bokat nästa besök i november, och det känns så långt bort att nu har jag inte fått ångest än :)))
RaderaJa, men verkligen! Emil är egentligen inte en sådan person, men om jag påminner honom och hintar så brukar han fatta att jag vill att HAN ska bestämma saker. Annars frågar han ofta mig alldeles för mycket saker, haha :P EXAKT så är det, som du skriver! Är Olav så?
Fina ni <3
SvaraRaderaJa #goals på killar som liksom bara fattar vad de ska göra för att få en att må bättre.. och GÖR det! <3
SvaraRaderaEller hur!! AMEN!
RaderaSå gulligt att Emils farmor fixade smörgåsar till dig och så gulligt av Emil också. Precis vad man behöver efter en jobbig dag.
SvaraRaderaPs. Förlåt för att jag varit så dålig på att kommentera på sistone! Har läst alla inlägg noga med stort nöje, men oftast från telefonen på väg nånstans (stressiga veckor – har börjat min master!) och det är krångligare från telefonen... Får fixa det. Ville bara säga det, hehe :)
Ja, men de är ju underbara <33
Raderaps. Vad fint av dig att skriva så! Då förstår jag varför jag inte hört av dig på ett tag, det känns lite bättre då <3 :)