En kär picknick på Tjuvholmberget

Igår, onsdag, hade jag en rätt kass dag på jobbet (nu när jag är själv på plats innebär det att jag måste ta ansvar för alla ärenden som kommer in, vilket ibland kan kännas övermäktigt; att behöva ta emot alla och vara experten utan kollegialt stöd blablabla). Jag valde att sluta tidigare (runt 14), gick hem och tröstade mig med att jag åtminstone satt en surdeg under morgonen.

Jag tvättade, diskade, packade, ställde in disken, hängde upp tvätten, gräddade brödet... och lagom till att allt var klart kom Emil hem och mötte mig med öppna, varma armar. Vad glad han blev för att jag fixat så fint!

Då molnen skingrades och solen tittade fram så föreslog jag picknick som middag. Han var inte sen på bollen, och så stod vi helt plötsligt och gjorde surdegssmörgåsar i köket.

Vi tog cyklarna ut till Tjuvholmen, då jag funnit en guldklimp till picknickplats uppe på Tjuvholmsberget. Det hade varit en ren slump att jag hittat det, då jag ramlat över det under en av mina morgonpromenader.

Vi slog oss ned på klippan med bäst utsikt över vattnet (okej det var panorama-vy så utsikten var bäst överallt). Emil placerade ut picknickfilten omsorgsfullt.

Så blickade vi åt vänster....

… och åt höger.. 

Vansinnigt fint. Det var helt vindstilla också - går det ens vid vattnet? Vi plockade fram vår matsäck, och överraskningen som jag gömt i picknick-korgen: ett av Emils favoritgodisar.

Som alla vuxna säger (och jag har blivit en av dem nu!?!): mat smakar bättre utomhus. Klyschigt, men sant. Och mitt surdegsbröd, tillsammans med massa smör, herrgårdsost, basilika, tomat, sallat och flingsalt… Mmmm! 

I två timmar satt vi. Det enda som hördes var vattnets kluckande, fåglarnas kvittrande, en liten båt som puttrade förbi... och så våra röster såklart. Då vi pratade om dagen som varit, om våra imaginära superkrafter och hur kära vi var i varann. Och kysstes, massor. Det var så skönt och soligt att jag till och med kunde ta av mig och sola topless.

Flera gånger sade jag till Emil: "Det är det här som är livet. Det är det här vi kommer minnas och sakna. Vi lever mitt i sommaren 2019, det är nu. LIVET, EMIL." Njöt så att det knappt fick plats i kroppen på mig.

Runt klockan 19 kände vi oss klara, packade ihop våra saker och tog cyklarna tillbaka. Att cykla i friskt kvällsommarväder bland lummiga träd, är bland det härligaste en kan göra, tycker ni inte?

När vi kom hem slog vi oss ned i soffan, drog på en serie på Netflix och så fastnade jag med mobilen. Började pilla med hetaste trenden faceapp, och gjorde om bilder på hur jag och Emil skulle bli som äldre.

Emil ser då ut som världens snällaste gubbe. Själv ser jag ut som farmor, fast mycket rynkigare (se bild nedan).

Och tydligen har mitt leende blivit stelt och obehagligt som äldre. Emil är så gullig att jag inte ens vet vad.

…. Fast de där bilderna stämmer inte riktigt, för jag och Emil har bestämt att vi ska bli tjocka när vi blir äldre.

Vi satt så länge att Netflix börjdae oroa sig över om vi verkligen var kvar.

Så vi kröp till kojs lite innan 22, och jag somnade som en prinsessa inkringlad runt hans ben med huvudet på hans axel. Ingen psykologisk snedbänga här inte - snarare tvärtom.