Åt ett par smörgåsar och när fikat var klart gick jag tillbaka in på mitt kontor. Kikade på biljetter till Nederländerna en helg i sommar - jag och Emil skulle så gärna åka ned och hälsa på Marieke och Dirk i deras nya hus!
Det är däremot ett riktigt pussel att få ihop; bussbiljetter till Arlanda som skall matcha med (inte alltför dyra) flygbiljetter på tider som gör att Emil inte måste ta ledigt, samtidigt som helgen måste fungera för samtliga (som har mycket på agendan denna sommar). Pust, vilket jobb! #coordinator
Hur många sådana här selfies i mitt kontor har ni inte sett nu? Ni måste vara uttröttade.
Men helt plötsligt fick jag klartecken från både Marieke, Dirk och Emil om en helg som passade samtliga, och kunde boka biljetterna till sommaren! Det gjorde mig pirrigt glad!
Dagen tuffade på som den skulle, besöken kom och jag promenerade hem. Det var soligt men blåsigt, och under tiden pratade jag med min farmor i telefon.
Väl hemma så tog jag upp en sak med Emil som tyngt mitt bröst ett tag; hans förmåga att säga att han skall göra någonting, lovar att han skall göra det och så... blir det aldrig av? (i detta fall att han sagt att han vill fråga sin chef om han får ta en dag ledigt och ansluta mig i Paris i maj. Har väntat i flera månader på att han skall fråga, men han tar sig liksom inte för... och då börjar jag tvivla - VILL han det verkligen eller säger han bara så? och OM han nu verkligen vill, varför gör han det bara inte?).
Och jag som känner mig tokjobbig som tjatar och frågar hela tiden om han har gjort det, men hela tiden blir svaret "nej, men jag ska, imorgon/nästa vecka/snart", och så sitter jag där som ett ufo och bara väntar på något. Som till synes aldrig händer.
Inte helt oväntat blev det en reva mellan oss - Emil blev irriterad på mig för att jag inte kan acceptera att han ännu inte tagit tag i det, och jag kände mig förtvivlad för att jag inte blir hörd när jag säger att JAG KLARAR INTE AV ATT VÄNTA PÅ NÅGOT SOM KANSKE ALDRIG SKER.
Eftersom vi inte nådde fram till varandra så var vi tvungna att sära på oss. Jag lade mig i sängen och läste bok, och Emil lade sig i soffan.
Efter ett tag tog jag mig i kragen och gick ut och satte mig på vardagsrumsbordet mittemot honom. Diskussionen blev hetsigare och när jag slutligen lyckades förmedla att "jag känner mig vilsen och förvirrad och ljugen för när det aldrig sker - jag klarar inte av det! Antingen säger du att du vill och så GÖR du det, eller så säger du ingenting och så behöver jag inte hoppas" med tårarna rinnande nedför kinderna, så förstod han vad jag kände.
Och för mig är det inte viktigt huruvida han följer eller inte följer med (fastän det givetvis är mysigt när han är med!) - utan det viktiga är att han ger mig raka besked.
Oh well. Där kanske ni fick en för stor bit av vårt privatliv, men äsch, jag skriver ju om allt som är bra, som....
... typ som att han kramade om mig, bad om ursäkt, mötte mig på min nivå, förstod min önskan, och frågade om vi inte kunde gottgöra kvällen med lite gos och glass.
Så jag testade den nya kokosglassen från Ben & Jerry's (recension kommer!), och vi tittade ikapp PH.
Och gosade och kramades och allting kändes liksom... lätt igen. Nu har vi rensat luften och det känns som att ingenting är osagt längre. Och att Emil förstår att jag inte klarar av halvklara eller oklara besked. (eller att vänta, kanske?).. Haha nej, jag förstår det faktiskt inte helt ut själv, men... Det kanske ni gör?
Jag kände din frustration hela vägen hit genom att bara läsa det du skriver. Jag tycker det är skitbra att du ändå tog tag i det och pratade med Emil om hur du känner, sen kan jag tycka det är lite respektlöst att han brusar upp istället för att försöka förstå och lyssna på det du säger. Det blir ju samma sak där som det du faktiskt väntat på i över en månad- att bli lyssnad på. Känner du ibland att du drar dig för att säga hur du känner för att du vet hur Emil kan reagera? Jag undrar för att jag själv varit just där och det tog så himla mycket på mig att man liksom inte orkade ta upp något tillslut. Det är ändå skönt att ni kunde prata tillslut och att det kändes bättre för dig. Tänker att det kanske är något som behöver pratas om när det inte är något särskilt just att det kanske inte alltid är så lätt att komma till den andre när man vet hur personen kan reagera. Jag kanske är helt ute och reser.. såfall ber jag om ursäkt.
SvaraRadera<333
Nej, det känner jag väl inte egentligen. Emil blir sällan arg eller irriterad, och när han blir det är det för att han oftast känner sig "anklagad" eller "påhoppad", och blir lite rädd, tror jag. Rädd att ha gjort fel. Men i vanliga fall är jag inte rädd för hur han skall reagera - jag är rädd för hur JAG skall känna mig som person (typ jobbig, bitchig, dryg) när jag tar upp saker. Heh. If that makes sense.<333
RaderaÅh, relaterar så mycket! För mig är det heller inte bara den jobbiga väntan i ovisshet utan även frustrationen över när saker inte bara görs. Liksom, hur svårt kan det vara? Och att man känner sig oskön och tjatig och ah.
SvaraRaderaSkönt att ni fick rensa luften i alla fall, hoppas det för med sig gott! <3
JA MEN PRECIS. Så är det verkligen. Och jag har varit den där osköna, tjatiga personen i flera flera veckor nu....
RaderaOch ja, det som är gott att jag äntligen kan andas ut och slipper "vänta". Nu förväntar jag mig bara att han inte hänger med, och så är det bra med det!
Vad bra att ni kunde prata ut om dina känslor och försonas. Hoppas att det kommer att märkas i praktiken också, att han tar större hänsyn till du känner kring det här.
SvaraRaderaVarför tror du att Emil inte frågar? Är det för att han är rädd för att få ett nej, är glömsk eller helt enkelt bara inte orkar? Eller att det kanske inte är lika viktigt för honom att planera i god tid, att han tänker att han kan ta det lite som han kommer?
Ja, jag hoppas det. Och jag tror verkligen det, för det han reagerade på som mest var "jag känner mig ljugen för", då han helt stannade upp och bara "OJ... Men det är ju precis det jag gör?!?! Det har jag inte fattat! Jag har ljugit för dig?! Förlåt!" så det var ett break-through i den diskussionen :P
RaderaJag vet att han inte frågar för att han hatar vara en börda. TROTS att han har semesterdagar att ta ut, så känner han sig elak gentemot sin chef och sina kollegor när han ber om ledighet, eftersom de är så få som jobbar och det alltid måste vara bemannat (och kan bli mycket att göra om han lämnat sin kollega ensam). Plus att han sade själv att han "inte prioriterat detta", och därför inte brytt sig om att ta upp det när möjllighet har funnits.
Det där med att inte vara en börda låter 100 % som min egen sambo... Tänker att 1) meningen med semesterdagar är ju att de ska användas och 2) om det är hög belastning på jobbet borde de ju ta upp det med chefen/facket för att finna en åtgärd på problemet. Istället blir det ju en börda för dig att han inte frågar...
RaderaSkulle det underlätta för honom att skicka frågan i ett sms eller mejl istället? När Linus hamnar i sådana situationer, där han är rädd för att göra någon besviken eller få ett nej, brukar han skicka ett meddelande och sedan gömma undan mobilen tills han vågar kolla om han har fått ett svar... Inte det optimala men kan ju förstå att det är enklare att hantera det så än att fråga öga mot öga, det kanske skulle underlätta för Emil också?
Håller med dig FULLT OCH FAST. Men så tänker ju inte han, heh...
RaderaAlltså, jag vet inte? Jag känner mig dum som måste fråga om han skall skicka sms, för då blir jag ännu mer "tjatig".. Jag vet ju att han helst av allt göra det in person, annars hade han väl skickat ett kort litet lätt sms? Men han gör ju inte det, vilket gör att jag tror att han tycker det känns fel då.
Men hade det varit jag hade jag definitivt gjort så. SMS is the shit.
Jag är nyfiken på om du fick någon anledning till varför han inte frågat? För det verkar ju som ”problemet” ligger just där. Hade han känt sig tvungen att fråga för att inte göra dig besviken, trots att han själv inte vill åka, så vore det ju en helt annan sak. Tror det är superbra att förklara precis som du gjorde att det inte handlar om huruvida han vill eller inte, utan om att vilja ha just raka besked. Känner igen mig i det!
SvaraRaderaJa, men problemet har jag "känt av" väldigt länge, för det är samma problem som är varje gång han skall be om ledighet. Det tar ofta sjuuuuukt lång tid, eller så är det JAG som måste be om ledighet åt honom (se mitt svar till Louie här ovan kring varför). Emil tar ansvar personligen för att hans arbetskollegor inte skall ha för mycket på jobbet, och Emils frånvaro gör att han känner sig skyldig över att inte vara där. TROTS att han har semesterdagar att ta ut? Det är synd att det är så, men det är också det som gör att Emil drar sig för att fråga. Samtidigt tycker jag då att det blir en motivationsfråga, eftersom om han ville det TILLRÄCKLIGT så hade han ju frågat ändå?
RaderaAh, förstår! Knepigt. Jobbigt att känna så kring giltig frånvaro/semester, låter som något att försöka ta itu med. Dels för sin egen skull men kanske främst för er skull, tänker jag. Och om han nu inte prioriterat att fråga kring just den här resan, så hade han ju kunnat säga det tidigare, speciellt om du nu ”tjatat och tjatat” om det??? :-) Då hade du åtminstone fått ett rakt och ärligt svar, som för dig är det viktigaste.
RaderaELLER HUR. Tycker jag med. Men han förstår nog inte hur viktigt dessa saker är för mig, och hur viktigt det är för mig att "veta" och "känna mig trygg" i hur det skall bli. Men nu har han sagt att han skall bättra sig på denna front, så jag hoppas det blir så med :)))
RaderaSåg tips på apelsiner eksvärds Instagram för ett tag sen. Om man vill att någon/partners ska göra något, istället för att säga typ ”varför rplockar du aldrig upp dina kalsonger/lägger in din tvätt i garderoben/går ut med soporna/What Everest. Så bör man istället formulera sig ”Vad är chansen att du lägger in dina saker i garderoben idag?” Eller i ditt fall ”Vad är chansen att du frågar din chef om ledigt idag?” På så vis serpersonen möjligheten framför sig istället för att hen inte genomför det som gnället blir.
SvaraRaderaTestade på Sebbe idag. ”Vad är chansen att du sätter upp studsmattan idag?” Den är uppe nu! :-) Testa på måndag :-)
Vad klokt egentligen!! Jag tror jag gjort något liknande, säg "Tror du att du kommer fråga idag?", men då får jag alltid svaret "Ja, kanske, om inte [kollega] är grinig/trött eller [insert random ursäkt här]"... Och sen blir det inte av. Och jag tänker, när jag ställt den frågan flera gånger i veckan i två månader, då sliter jag snart av mig håret?!?!? För problemet är tyvärr inte i hur jag ställer frågan, utan hans motivation eller förmåga att ta tag i det och faktiskt göra det.... Och han har aldrig riktigt varit rädd för gnället, för konstigt nog är det HAN som från början sade att han vill följa med och HAN vill fråga om ledighet? Så sjukt ändå.
RaderaNu räknar jag istället med att han inte följer med, så jag får lite sinnesro, och han slipper "pressen" på att fråga, som han uppenbarligen inte vill tillräckligt mycket :)))))
Haha vad många bra autocorrekt jag fick till i förra inlägget. Så går det när man bara skriver och inte läser. Men det låter klokt som du säger att det är bättre att räkna med att han inte följer med. <3
SvaraRaderaHahaha, jag märkte det också, men anmärkte inte på det eftersom jag förstod poängen, haha! Men jag gillar det, blir lite mer spännande kommentarer då ;) <3
RaderaÅh, vilken jäkla frustration! Vi har ofta samma situation här hemma och i mitt fall tycker jag också att det finns en sån oerhörd frustration i att alltid behöva vara den som tar ansvar för att saker blir gjorda. Att vara den som måste *tänka på* att tvätt/städ/disk/vad det nu är faktiskt ska göras. Nu låter det ju som om Emil har en oro kring det här med att ställa till det för andra (har skamlöst tjuvläst tidigare kommentarer). Det finns ju något behjärtansvärt i det, samtidigt som det blir frustrerande för dig att inte kunna kritisera ett beteende för att det finns en *medlidandeväckande* bakgrund till det. Du blir ju faktiskt lidande av det. Skönt att du lyckades kommunicera det så bra att han fick en aha-upplevelse och kunde förstå hur du kände det så mycket bättre. Då har man ju en helt annan bakgrund för hur man kan *lösa* bråket istället för att bara bråka, så att säga.
SvaraRaderaAlltså PREACH, Amandah!!! Igenkänningsfaktor 2.0 i det att behöva ta ansvar för att saker blir gjorda..
RaderaEmil är urusel på att ta tag i saker (därför vi var tvungna att göra ett städschema åt honom), men i detta anseende så är det väl egentligen en osjälvisk gest iom att han bryr sig om sina kollegor. Men som du säger, det går ut över mig och jag kan liksom inte bli så arg för det som jag annars borde.
Och ja, vi lyckades lösa det riktigt bra. Nu hoppas jag bara att han är lika bra på det i framtiden - att bara säga saker han faktiskt tar itu med. :)