Tillbaka till ett snökaos

På måndagen vaknade jag upp innan alarmet ringde, lite efter åtta, och kikade ut på den mulna himmeln. Den speglade mitt humör rätt bra - som att den var surmulen för att jag skulle vara tvungen att åka idag.

Loïc skickade en bild med de färdiga baguetterna han ordnat till hemresan för mig, och det var det som först gav mig ett leende på läpparna.

Jag gjorde mig iordning, städade studion, lämnade en tack-och-hejdå-lapp och gick sedan för att säga adjö till Loïc. "Om hundra dagar ses vi igen!" försökte jag trösta (mig själv). Det var med nöd och näppe jag lyckades få de fyra baguetterna att passa i min kånken, tillsammans med packning och Kottis.

Sedan bar jag känslorna utanpå. (Se bild nedan).

Klockan 11 tog jag flygbussen mot flygplatsen, och såg det franska landskapet swischa förbi mig. Vissa delar snötäckta, andra med barmark.

Stod länge och undvek kön till boarding. Stod istället i fönstret och tittade ut på när semesterklara eller semesternalkande svenskar/fransoser klev på planet.

Spola fram tre timmar, och betrakta vyn utanför flygplatsen i Sverige. Ni skojar med mig.

Att möta upp Emil var precis det jag behövde. Han hade satt på full sätesvärme och hälsade mig välkommen in i bilen med ett "hej baby!".

När vi kom hem var han tvungen att skotta fram vår parkeringsplats. Det som gick genom mitt huvud (förutom att jag var tacksam att det inte var JAG som skottade, givetvis) var "bytte jag ut crêpes mot det här?".

Hej och hå.

Jag var tokhungrig (och därmed mer hyperkänslig än vanligt). Blev ännu värre när jag märkte att baguetterna som Loïc gjort hade varit vanliga baguetter, och inte baguette tradition (stoooor skillnad!!!).

Visst, de är fortfarande godare än svenska baguetter, men inte alls det som jag behövde för att trösta mig själv..

Spontant bjöd Fredde in till spelkväll hos sin nya tjej, med två arbetskollegor. Jag och Emil åkte återigen iväg i snön runt kl. 19 och satte oss tillsammans med fem andra och spelade Munchkin. Det fick mig faktiskt på lite bättre humör.

Vi åkte hem, påbörjade andra säsongen av Suits (sevärd serie! och ja, jag vet att vi är hundra år efter). Vi gosade massor, låg i varandras knän, försökte övertyga den andra om att en älskade hen mest och bara tittade in i varandras ögon. Så kär.

Tack gud för att jag har Emil. Han är bannemig värd allt. Drömmen om Paris, lägenheten och familj i Stockholm, polyamorin - bortprioriterat för arbete, bostad och liv här i Nyköping. Och jag ångrar mig inte ett dyft just nu (trots snön)(?!).