Inte bara en topp som Emil valt till mig, utan även den toppen jag hade när jag fick godkänt på mitt examensarbete och blev utbildad psykolog, utan även samma topp som när jag fick beskedet att jag fick jobbet i Nyköping (samma dag visserligen men ändå!). Hoppades att den skulle bära tur med sig.
Uppkörningen skulle vara 13:50, och jag kände mig nervös hela förmiddagen. Var liksom inte riktigt med i BUP-svängarna, utan tankarna gled iväg till annat. På lunchen tog jag en promenad och luftade tankarna, och fick se Nypan i sitt vackra sommarskrud. Tänk att sommaren snart är över? *blir sentimental*
Klockan 13:20 mötte jag upp Emil utanför körskolan och gav honom en lycka-till-kyss.
Klockan 14:10 satt jag i bilen utanför kontoret för Förarprov och väntade på att Emil skulle köra in med bilen och få besked.
Klockan 14:30 kom han tillbaka, klev ur bilen och gjorde tummen-upp till sin körskollärare. Då hoppade jag ur bilen och gav honom världens största kram.
EMIL HAR TAGIT KÖRKORT!!!!
Första anhalt blev affären, då Emil lovat att köpa tårta till jobbet om han tog kortet. Vi skålade med kall Pepsi Max i bilen och jag förevigade ögonblicket med ett foto.
Emil var lite ringrostig med minin (då han så länge kört körskolans bil) och det blev lite hackigt ibland. Fel växel lades i och ett motorstopp här och där. Plötsligt säger han: "Förlåt... Förlåt för att jag har varit så dryg när du kört bil".. HALLELUJAH-MOMENT! Äntligen kanske jag slipper en liten baksätesförar-polis när jag kör bil?!
Emil var speedad men superlycklig i bilen. Fem minuter in i körningen tillbaka mot jobbet hör jag honom säga .. "Alltså vilka idioter! Vissa bör verkligen inte vara i trafiken!"..
Jag skrattade högt. "Baby.. Du har haft körkort i typ tre minuter. Du tycker redan att andra bilförare är idioter."
Oundvikligt, så säg?
Han släppte av mig på jobbet (HAN SLÄPPTE AV MIG PÅ JOBBET!!!!!!) och åkte vidare vägen över till sitt eget. Dryga halvtimmen senare hade vi båda slutat, och han hämtade upp mig (HAN HÄMTADE UPP MIG PÅ JOBBET!!!!!) och vi skulle vidare för att fira.
37 minuter bort med, till Arena Pizzeria, i Gnesta! Och Emil körde hela vägen!
Vi har varit här en gång tidigare, då jag blev överraskad med mitt livs största pizza. Denna gång visste jag vad jag hade att vänta, och beställde således en lite ödmjukare barnpizza..! Hälften margherita, hälften vesuvio. För att blanda till det lite!
Emil beställde en planka och blev mycket nöjd med sitt val.
Och jag med! Smakade som sedvanlig svennepizza. Jag sade det till Emil att "det här smakar som pizza när man var liten" och han frågade "vad menar du?"...
"Ja, du vet... När man trodde att det var DET HÄR som VAR pizza. Innan man insåg att detta var den svenska versionen av pizza. Att äkta pizza egentligen är något helt annat."
Båda med sin charm, givetvis. Men ändå. Vilket mörker en levde i?!
Efter pizzan körde Emil oss hemåt, och jag fick vara DJ (för typ första gången någonsin?!). Gjorde en ny spellista som jag döpte till "Emil har tagit körkort!!!" (klicka på länken om ni har spotify)... Sedan åkte vi och hälsade på hans familj och överraskade dem, både hans far, styvmor, lillebror och farbror, och så en sväng till hans farmor Kerstin.
Han var så lycklig över att få överraska alla med att han helt plötsligt tagit körkortet - till alla som tjatat så länge på honom om det. Åh.
Wohoo sån frihet när man äntligen tagit det! GRATTIS EMIL!
SvaraRaderaÄr så avis på att ni är så duktiga på dater och att gå ut o äta. Sån där lyx som småbarnsföräldrar inte riktigt har tid med. Blir ju inte fullt lika mysigt med två små huliganer med, även om det är fantastiskt på ett helt annat sätt. Ni är så fina ni två!
Haha, jag förstår det. Måste vara SÅ svårt att ha barn och få tid till varandra. Det är en av de sakerna som gör att jag fortfarande tvivlar - även om man såklart aldrig skulle ångra sina barn :')
RaderaNeeej barnen är det bästa som finns. När de väl är här känner nog de allra flesta att de är meningen med livet. Sån kärlek som man aldrig kan tänka sig finns förrän man håller den där lilla knodden i famnen.
RaderaJa det har varit tufft men vi har blivit bättre på att ha barnvakt o ta oss tid till varandra och även försöka umgås med lite mer kvalitet hemma på kvällarna, inte ligga m mobil framför tvn utan kanske spela spel eller sitta i köket o prata o så istället. Alla relationer kräver ju lite jobb :)
Det är precis det jag har förstått. Jag är både rädd och ser fram emot det, på olika sätt..!
RaderaVad duktigt av er! Det är verkligen så viktigt, för som du säger.. Det är inte lätt att vidmakthålla en relation, inte ens som barnlösa. Och ansträngningen blir mycket svårare när en alltid måste sätta sin partner i andra eller tredje hand. Så stor eloge till er, sötnosar!
Åååååh stort GRATTIS Emil!!!!!! :D Känslan när man klarat av det är obeskrivlig! Själv började jag gråta innan jag ens lämnat uppkörningsbilen, stackars körlärare :') Fick han några "oväntade" prövningar eller gick det till ungefär som han hade tänkt sig? Jag fick fickparkera på min uppkörning trots att alla sagt att de infört en regel att det inte får ingå i uppkörningen så jag fick lite smått panik inombords när han bad mig göra det haha, men det gick som tur var bra :) Åh återigen stort grattis! Skönt för dig också att kunna bli skjutsad :D
SvaraRaderaHahhaa, söta du!!!
RaderaDet gick jättebra för honom - körningen gick smidigt och bra. Enda var en oväntad fotgängare som svängde ut i gatan utan att signalera, när det som ut som att hen inte skulle gå över. Då behövde Emil bromsa in lite för skarpt, och han var rädd att bli kuggad på det. Men det var han inte. De hade sedan sagt "Det finns bra körningar, och sedan finns det jättebra körningar. Detta var en jättebra körning.", och han var så stolt så!
Ingår inte fickparkering i slutprovet?! Det visste inte jag! Men duktig du var som ändå klarade det, trots att det var en oväntad utmaning!
Men, Grattis! Vad roligt för Emil! Jag får känslan av att han är en sån där väldigt ordentlig person som gör saker noggrant och utan slarv, så jag är inte förvånad. Stämmer den bilden, förresten?
SvaraRaderaOch, jag har aldrig ätit "riktig" pizza! Bara svennepizza, som jag dock gillar skarpt, men utan förståelse för varför man vill ha caplriciosa eller liknande, jag vill ha antingen kebab eller typ kyckling/curry/banan/jordnötter (vill minnas att du hatar den Sistnämnda?). Min pojkvän älskar dock italiensk pizza och förstår sig inte alls på svensk pizza, han är från Norge och där har de norsk pizza, som är något slags panpizza, som jag inte heller förstår mig på, å min sida.
Haha, stämmer PÅ PRICKEN! x')
RaderaDu har helt rätt - det sistnämnda är min stora mardröm! Både kyckling, curry och jordnötter gillar jag inte, och frukt i mat är för mig ett stort no-no! roligt att smaken kan vara så olika. Men om din pojkvän älskar italiensk pizza, varför har du inte smakat av det? Känns som en sak som en pojkvän har som plikt att visa sin tjej ;)
Panpizza tycker jag kan vara gott, à la Pizza Hut-style! Men det gillar du alltså inte heller?
GRATTIS EMIL!!!!! :)
SvaraRadera//U.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Radera