Paris: Dag 4, Brödporr och tryffel för fjärde dagen i rad

Denna morgon var det bandsågen som fick äran att väcka mig, och när jag såg klockslaget 09:01 kände jag en oväntad våg av tacksamhet genom kroppen. "Tänk, att de faktiskt väntar med att börja till kl. 9? Vad respektfullt av dem! Jag kanske bör gå och tacka?" ... Men sedan insåg jag att detta kanske enbart var ett tecken på att jag var svältfödd på respekt sedan min hyresvärds bemötande, och att min reaktion kanske var lite överdriven. Men vad vet jag?

Loïc skrev "jag slutar om 45 minuter ungefär", och då blev det fart på mig. Vi hade bestämt en sista kompisdejt, och skulle ses för lunch. Jag märkte snabbt att det regnade, och drog med glädje upp mitt medhavda paraply. Snacka om att jag kände mig fransk när jag gick där i min dyra kappa, fina sidensjal och paraply.

Gick igenom 16:e och fick massor av varma känslor. Älskar det här arrondissementet. 

Snart var jag framme vid Lolos boulangerie. Han har blivit ansvarig för flera avdelningar (både för bröd-, bakelse- och smörgås-avdelningen!) och det betyder att han nästan är chef på det här lilla stället. *stolt kompis*

När han kom ut viftade han med en baguette och sade förnöjt "c’est une très bonne baguette cette fois... Peut-être même une de mes meilleures!" (Det är en riktigt bra baguette den här gången... Möjligtvis en av mina bästa!).

Och han hade inte fel. Jag bet tag i kanten och upptäckte att baguetten var alldeles mjuk och len på insidan, med en innandöme som i princip smälte i munnen. Förutom skorpan som var alldeles lagom krispig, så fanns där inget tuggmotstånd, och hålen inuti var perfektion. och nu My - ser du glutentrådarna?! Magiskt!

(Jag är helt ärlig när jag säger att jag zoomade och stirrade längtansfullt in i den här bilden länge efter jag tagit den. Den är så sjukt vacker, tycker ni inte?! Är lite kär i den här bilden #brödbesatt).

Älskar att jag har en vän som är bagare, och som bakar mig baguetter. Det är en obeskrivlig lyx. Jag berömde honom till skyarna medan jag åt baguetten på väg till métron.. "Elle est particulière bonne cette fois ! Lolo, elle est spectaculaire !" (Hon [baguetten] är särskilt bra denna gång! Lolo, hon [baguetten] är spektakulär!) hyllade jag, medan Loïc beskrev processen bakom som gjorde denna baguette såhär bra.

Innan jag visste ordet av hade vi anlänt till pizzerian som Lolo hittat på instagram förra månaden och sedan dess velat testa.

Vi slog oss ned och Lolo försökte fundersamt översätta vissa italienska ingredienser på sin mobil, så att han skulle förstå vad det var han beställde. Jag valde givetvis en tryffelpizza, med parmaskinka uppepå.

OMFG så god!!!!!

På riktigt i nivå med Pupetta, denna!!! Fastän den här var 5€ dyrare (pga parmaskinkan?)... Men det var riktigt svårt att slita sig från den här pizzan, måste jag säga. Riktigt vass!

*happy girl*

Detta innebär också att jag ätit tryffel fyra dagar i rad, sedan jag varit här... Hälsosam lyx eller osund hang-up???

Efter pizzan hade både jag och Loïc matkoma deluxe, och gick ett par varv runt i området innan vi kramade varandra adjö. "Nu ses vi inte förrän om 3 månader", suckade jag, och han kontrade "men vi hörs väl innan det?"... Ja, det är klart att vi gör!

Loïc tog tåget hemåt och jag fortsatte traskandet genom staden. Jag pratade med Nattis i telefon, och råkade då ramla över utställningen av Fête du Pain på Île de la Cité. 

Alltså en brödutställning där flera länder tävlar om vem som har de bästa brödkreationerna. Här avgörs även boulangeriet med den "bästa baguetten 2019", som sedan kommer locka flertalet kunder under resten av året. (Vet med mig att jag ätit på flera boulangerier som ett år fått en sådan utmärkelse, och de baguetterna är inte att leka med - det är jättestor skillnad mellan baguetterna i de olika boulangerierna).

Här ser ni en del av Danmarks bidrag. Rätt häftigt, va?

Jag gick vidare ned mot Saint Michel och fortsatte prata. Vi pratade om bråk med våra partners, om skillnader i förskolebarns kommunikation beroende på genus (hennes uppsats hon skriver), och om frierier.

När jag lagt på så var klockan efter 15, och jag hade börjat bli småhungrig igen. JP sms:ade med "den senaste trenden" han hittat på sociala medier, så jag traskade dit för att se vad all hype handlade om. Alltså Circus Bakery, som bakar stora, varma kanelbullar (eller rouleau à la cannelle - kanelrulle - som det heter här).

Jag entrade det minimala bageriet, gick fram till disken och fick peka på den största bullen som jag sedan fick i hand. Den var helt nygräddad, rykte och doftade fantastiskt av varm kanel. Jag hade tänkt spara den till lite senare, men nu när den låg där i min hand och dofterna skrek åt mig att komma närmare, så försvann den på ett nafs.

ÄLSKAR kanelbullar. På riktigt: underskatta inte en bra kanelbulle.

Nu sökte jag promenadäventyr igen. I brist på annat så valde jag att gå ned i 15:e, och kolla utanför byggnaden på det AirBnB som jag hyrt till i augusti. Jag har aldrig bott i 15:e förut (och är således lite nervös!), men känner till kvarteret (jag känner ju egentligen till alla kvarter då jag promenerar överallt).

Det var en byggnad precis vid livliga Rue de Commerce, och trots att byggnaden inte såg ut som mycket för världen så känns det som att det skall bli ett äventyr att bo i ett nytt kvarter. Hitta nya boulangerier, restauranger, snabbköp, utveckla mindre promenadstråk i närheten.... 

Men nu började jag bli trött, och valde att ta vägen genom 16:e arrondissementet för att komma tillbaka hem.

I 16:e skall jag bo i oktober 

När jag närmade mig studion var klockan 18, och jag passade på att gå förbi mitt favoritboulangerie i närheten. Plockade på mig en demi baguette tradition som jag inte kunde hjälpa annat än att börja smaska på, på vägen.

Kom hem och gjorde i ordning dubbelmacka med ost, smör och skinka, och en med hallonsylt och ost. Och ritade upp min promenix.

När jag hade ätit föll insikten ned på mig: Jag skulle åka hem imorgon. Det kändes vråljobbigt och tungt, samtidigt som jag saknade Emil och bara ville ha honom nära. Emil var vid denna tidpunkt inte tillgänglig via telefon då han umgicks med ett gäng vänner, och jag ville verkligen inte skriva och störa honom.

Han ringde upp mig när han kom hem och jag hade svårt att sätta ord på mina känslor. Jag bara grät. Förstod inte riktigt varför. Kände mig ensam och ledsen, vill vara kvar men vill samtidigt se honom... Så många konflikterande känslor.

Ute störtrenade det, som för att matcha mina tårar.

Varför äger jag inte bara en lägenhet i Paris?