Paris: Dag 5, Långbrunch och klättra på hustak

ALLTSÅ JAG VILL INTE ÅKA HEM, skrek hela min kropp när jag vaknade kl. 8 av mig själv (fastän jag inte somnat förrän kl. 2 på natten). Kunde inte somna om, inte ens för en liten timme. Jag gick ut på en promenad för att ta vara på så mycket som möjligt av min drömstad.

Söndag på Paris gator. Helt dött. Spöklikt vackert.

Bara tio minuter in i promenaden kom det som jag förutsett på väderprognosen: regnet. Jag tog fram mitt paraply men inte långt därefter hörde jag hur sulorna gnisslade av att vara fyllda med vatten. Jag skyndade in till mitt favoritboulangerie, där jag planerat inhandla min brunch.

På boulangeriet är det inte dött, kan jag säga. Få boulangerier har öppet på söndagarna, och de som har det har mycket kunder. I plingande stress gjorde jag min beställning, skyndar hem i regnet och dukade upp.

En halv baguette tradition, en brioche praliné och en bit citronkaka.

De två bakverken hade jag ännu inte provat från detta boulangerie, och jag var mycket nyfiken. Jag gjorde i ordning mina smörgåsar, kröp ned i sängen och tittade på youtube medan jag åt.

*tittar på när Nick Dompierre äter de donuts som jag och Emil tänkte få tag på när vi är i Florida*

Så såg jag att regnet avtagit, så jag valde att duscha, packa ihop lite och sedan försöka ta mig ut på ett sista stros runt kvarteret.

Det var friskt ute, precis som det brukar vara efter att det regnet. Inte kyligt, men liksom fräscht. Som känslan när en precis har borstat tänderna, fast översatt till hela kroppen.

Jag kom in igen efter en timme, och kikade då längtansfullt ut genom fönstret. Nog hade jag spanat på ett det fanns en liten avsats där efter fönstret - men inte skulle väl jag...?

Eller jo. Det skulle jag visst det. Det var min sista dag i Paris och bannemig om jag inte skulle få gå på ett parisisk hustak!

Spontant krälade jag mig ur det lilla vindsfönstret, gled försiktigt ned på avsatsen och pustade ut. Det var väl inte så svårt? Efter att ha andats in min dramatiska handling en aning kom jag på att jag måste ju föreviga detta?! Jag ålade in genom fönstret igen, hämtade mobiltelefonen och tillbaka ut. *mvh mobilberoende*. Vinkade till mig själv i fönsterreflektionen.

Så spanade jag ut igen. Vilken mäktig känsla. Här står jag på ett hustak i Paris.

*PIC OR IT DIDN'T HAPPEN*

Alltså wow. Försiktigt trampade jag mig närmare kanten. Vågade inte stå upp, så satte mig på huk och kikade ned över kanten. Ned på gatan. Oj. Långt ned dit. Huuuu...  

Fast jag vågade bara ett par minuter, sedan hade rädsla och förnuft ersatt den tidigare starkare nyfikenheten. Jag klättrade in igen och klappade mig själv på axeln för ett väl utfört äventyrsdåd!

.... Så kan jag stryka det från bucket list:en, ska ni tro!

Men till den tråkiga delen. Att åka hem. Hej då, Paris. Vi ses om tre månader. Jag kommer sakna dig. Buhu och suck och allt det där. 

Hämtade upp ett par bakelser från det lokala boulangeriet (resematsäck samt nattamat till mig och Emil) och tog bussen till flygplatsen.

Där åt jag min medhavda, halvt mosade men ack så goda croissant.

Och så det här vanliga - hur man knäpper bältet och vad man gör om planet kraschar:

Klockan 23 stod Emil på parkeringen och vinkade glatt. Jag kastade mig in i bilen och kysste honom, massor. Vi åkte hem, och jag blev helt lyrisk när såg att han städat hela lägenheten och dessutom ritat ett gulligt meddelande på vår whiteboard. Därefter plockade både jag och han fram det vi hade till vår nattbuffé. (Nattamat är den bästa maten!).

Varsin halv baguette tradition med olika pålägg och så massor av fika. Vi slog på Netflix medan vi åt.

Fast Emil blev mätt någonstans mitt i så jag fick avsluta kalaset med det sista. Då var jag moffklar och redo för sömn, kan jag säga er! (tror jag tänjt ut min magsäck en hel del i Paris, hehe).

Vi somnade inte förrän kl. 2 på natten, efter att ha mumsat fika, pratat och gosat. När klockan ringde kl. 6 sade min fitbit att jag fått tre timmars sömn. Håhåjaja, nu kör vi jobb!