Bergamo: Dag 4, Gelato... och mer gelato!

Fjärde och sista dagen vaknade vi lagom innan alarmet ringde och hann morgongosa innan det var dags att göra oss iordning. Vi åt frukost i form av kakor och små glasstrutar i sängen.

Klockan 11 var det dags för utcheckning - men planet skulle inte gå förrän kl. 21. Därför hade vi hela dagen att tillbringa på Bergamos gator. Jag började med att lura ut Emil på en promenad.

Bergamo var fint, men vädret varierade snabbt mellan sol till mulet till blåsigt till sol igen...

På vägen utvärderade jag och Emil resan med superlativ-leken. Varannan gång frågade vi varandra exempelvis "bästa köpet?", "finaste minnet?", "godaste maten?", eller "hjärtligaste skrattet?".

Klockan 12 tyckte vi det var dags för lunch! Emil önskade testa de två mest traditionella pastarätterna på äkta italienskt vis: bolognese och carbonara (om ni bara visste hur svårt det var att hitta en restaurang som serverade båda dessa?! Kändes nästan förlegat.)

Vi var tvungna att gå 20 minuter ut från centrum för att hitta det.

Carbonara var fantastiskt god, men jag tyckte inte riktigt bolognesen höll måttet. Inget äkta djup i såsen och aningen för salt. Nej, bättre bolognese har jag slafsat i mig, minsann!

Vi traskade tillbaka in mot stan och kände oss båda rätt möra i benen efter 2 timmars promenad med packning på ryggen (Emil ville inte lämna våra ryggsäckar i hotellreceptionen pga överförsiktig).

Vi satte oss i en park, vilade oss och löste korsord. När det började blåsa upp fick vi nog av att sitta där och sade till varandra: "Gelato?".

Svaret var självklart. Vi gick till gelaterian som vi ätit på dagen innan och som vunnit våra hjärtan. Denna gång tog Emil en nutellafylld crêpe och jag en brioche fylld med tre kulor gelato.

Det var så gott att jag blev alldeles ledsen när det tog slut, och jag insåg att jag inte skulle få äta mer gelato på kanske väldigt länge. Jag tittade på Emil och sade "... en till?". Han skrattade bara - vi är ju som samma person!

Denna gång testade jag tre nya smaker: cioccolate di latte (mjölkchoklad), panna cotta croccantè (nötkaramell-pannacotta) och fior di latte (den icke-smaksatta glassgrunden som närmast kan beskrivas som mjölkkrämssmak).

... och..  fior di latte var bannemig den godaste gelato-smaken jag ätit! Smakade PRECIS som insidan i kinder. SÅ. GOTT.

Men NU var vi mätta, kan jag lova. *mvh livsnjutare*

Efter glass(arna) köpte vi matsäck till planet och smälte maten med en promenad.

Klockan var 15, det var ännu lång tid till dess att planet skulle lyfta. Efter lite om och men övertalade jag Emil att promenera till flygplatsen. Det skulle ju bara ta en timme!

Skeptisk gick han med mig längs dåligt samt icke skyltade gångvägar på snabbt trafikerade bilvägar. Lite farligt, kändes det.

På vägen såg vi en hage med bambis!

När vi nästan var framme såg vi ett grandiost shoppingcenter torna upp sig framför oss. Vi bestämde oss för att döda lite tid, och Emil blev mer än förtjust i butikerna med lego, tv-spel och disney.

Klockan var snart 18 och nu skulle vi bara hitta in till flygplatsen. Men det var lättare sagt än gjort..! Efter några vilsevägar och kliande i huvudet fann vi en tydlig skylt. HURRA!

Vi kom fram, tog oss igenom säkerhetskontrollerna och fram till rätt gate. Vilken lättnad! Både benen och axlarna värkte av promenad och packning och allt jag ville var att sitta ned. Så skönt! Ett par timmar senare så var det dags för boarding.

Ser ni bergen i bakgrunden, att skåda från panorama-fönsterna i flygplatsen? Magiskt. 

Väl på planet hamnade jag vid fönstret, och hade lyxen att få mittenplatsen ledig. Jag spred ut mig med korsord och åt min medhavda foccaccia med ost och aubergine. Den var jättejättegod.

När korsordet var klarlöst satte jag lurarna i öronen och lutade mig tillbaka mot nackkudden. Sedan blundade jag hela resan hem. Vid midnatt landade vi, blev upphämtade av Kerstin och damp direkt ned i säng.

Nu fortsätter livet som vanligt, åtminstone några veckor - innan nästa resa.