Höstpromenad och nutellacrêpe med skelett i öronen

I fredags vaknade jag upp och hade lite preliminära dagsäventyr i sinnet. Jag brukar alltid försöka ha ett "mål" med dagen, för annars känns tillvaron så meningslös för mig. Men samtidigt försöker jag se till att målet är flexibelt, så att det när som helst under dagen kan modifieras eller bli till något helt annat som känns mer ändåmålsenligt. Ni förstår, det är ju semester! Man måste våga rulla med puckarna också!

Dagens mål:
1) Flexibel: Äta en crêpe. Specifik: På Saint Malo.
2) Flexibel: Skriva dagbok. Specifik: I en park.

Jag klädde mig i vitt och hade skelett i öronen. Lite förfirande inför halloween, kan tänkas (dvs: rebellisk akt mot att butiker vill hoppa över halloween och redan börjar julypynta??).

Började traska, och det var nedförsbacke hela vägen ned till Seine. Åh, Seine! Som jag saknat dig och ditt smutsiga vatten.

Traskade vidare in i mina gamla hoods i 6:e arrondissemanget, och såg hur hösten prydde de franska fasaderna.

Fick nostalgitrippar vid varje gathörn, och påmindes om saker som jag och Emil varit med om. Exempelvis boulangeriet på bilden till vänster (Emils favoritboulangerie) och fasaden till höger (där mitt favoritcrêperie-stånd brukade finnas - de som gjorde de är riktigt tjocka och härliga nutellacrêpsen jag alltid åt...).

Mötte hösten ännu mer starkt inpå i Jardin du Luxembourg, min gamla grannpark.

Snapade med Emil. Skrev att jag tänkte på honom massor. Kände mig så lycklig där jag traskade, och önskade att han hade traskat bredvid mig. Då hade jag, om möjligt, varit ännu lyckligare.

Sedan styrde jag steget mot favorit- och stammisrestaurangen Crêperie Saint Malo, där jag ätit min salta karamellcrêpe i fyra år. Förra gången jag var där (i maj) så varnade de mig att de eventuellt skulle sluta, hitta nya jobb och sälja restaurangen. Jag åt min eventuellt sista crêpe där med en klump i magen, och nu var det upp till bevis - om de fortfarande jobbade kvar.

Jag smög dit - inredningen såg ut som vanligt. Kikade in.... Det var andra kockar bakom disken. Jag rynkade på ögonbrynen, och synade menyn som låg på ett bord på uteserveringen. Exakt samma layout och färger på menyn, men.. Vänta här nu... Alla crêpe har ju ändrats om? Och min favorit, Crozon.... Har plötsligt banan som topping?! Vad är det som händer egentligen?!

Jag blev helt förvirrad, kände att såhär kunde det ju inte vara. Nu hade jag det svart på vitt att Yoann och Yolande sålt restaurangen, och att de nya ägarna "ändrat om" i menyn. Jag kunde inte gå in där och äta trots att mycket var sig likt, för det kändes som att jag skulle förstöra den tiden och den erfarenhet jag haft av Saint Malo innan. Jag ville ha kvar de minnena som de är.

Jag är helt enkelt tvungen att hitta ett nytt stammis-crêperie i framtiden, att skapa nya minnen på. Så jag gick därifrån, sade ett inre adjö till Crêperie Saint Malo och bestämde mig för att leta upp ett stånd som sålde nutella-crêpes. (Det är inte svårt i Paris!).

Jag plirade in genom kioskgluggen och frågade: "Bonjour, monsieur. J'aimerais bien une crêpe au nutella, s'il vous plâit." (Goddag, min herre. Jag skulle gärna vilja ha en crêpe med nutella, om det er behagar.) Och så fick jag en snilleblixt! "Plutôt épaisse, si c'est possible." (Rätt tjock, om det är möjligt).

Mannen tog mig på orden och gjorde crêpen med dubbla lager crêpessmet, och tänka sig.... Den blev nästintill identisk med den crêpe jag brukade äta från mitt förra favoritstånd. Tjock och härlig, lite degig i mitten och massor av nutella. Precis som jag vill ha min crêpe!

Det går inte att vara lyckligare än mig på den här bilden!! ÅH! Emelie  crêpe. Det här känns som meningen med livet. 

Med full mage traskade jag vidare, svärmade upp på vackra franska fasader. Köpte dricka i ett franprix, sparkade runt lite löv, snapade och lyssnade på podcasts.

När jag gått i lite mer än 3 timmar så ville benen vila. Jag hittade in till Jardin du Ranelagh, slog mig ned på en bänk och skrev tre sidor i min dagbok. Allt på franska, såklart. Jag skriver alltid på franska i min dagbok när jag är i Paris. Jag skrev om vad jag hörde, vad jag såg och vad det doftade. Jag skrev om mina känslor, mina tankar och mina drömmar.

Fortsatte gå den sista timmen hemåt efter det.

Blev en finfin promenad! Jag var hemma lagom till 16, och då lade jag mig i soffan som en klubbad säl och hade planerat att ligga så hela kvällen.

Fast vid 17-tiden blev jag vrålhungrig och sötsugen. Jag bestämde mig för att gå till Monoprix och handla något sött till ikväll. Var helt inställd på sådanahär chokladkoppar (som jag vet att mina au pair-barn åt mycket av) och köpte fyra stycken. (Spoileralert! Insåg under kvällen att trots att smaken var bra, så hade de en konsistens som chokladpudding. Jag tycker inte om chokladpudding. #sadface).

Fast det visste jag inte då! #happyface. Jag köpte glatt med mig en baguette tradition från boulangeriet nedanför studion, och den var helt varm och nygräddad!

Obligatoriskt att gnaga lite på den på vägen hem, såklart. Snarare omöjligt att inte göra det. Jag kom underfund med att detta var en av de bättre baguetterna jag ätit - den hade en så perfekt balans på smakerna mellan det sura från surdegen och saltet, perfekt krispig skorpa och mjukt fluffigt innandöme med stabila glutentrådar. SÅ GLAD att boulangeriet nedanför gör en sådan topp-baguette! (nog för att baguetter mellan boulangerier liknar varandra, men efter att ha jobbat på boulangerie så kan jag numera skilja en bra baguette från en fantastisk baguette. Det kunde jag inte i början!).

Såg på youtube och åt baguetten med halva skinka-ost-sallad-basilika och andra halvan hallonsylt-ost. Får jag välja (och det får jag ju!!!) kommer jag nog äta baguette minst varannan kväll under denna vistelse. Passa på, liksom.

Sen åt jag den där besvikelsen till chokladpuddingskopp. Pratade med Emil i telefon, försökte följa en serie på Netflix (gick asdåligt, tappar tålamodet direkt och orkar inte följa storyn), och sedan gick jag och lade mig.

Och med den dagen kan man säga att jag uppfyllde båda mina mål med dagen, varav jag var tvungen att vara lite flexibel på ett av dem. Men det gick ju hur bra som helst ändå!