Emil välkomnas med röda rosor och jag tar min första shot (i.e. digestif)

Emil kommer idag, Emil kommer idag, Emil kommer idag... var den återkommande tanken som skenade genom mitt huvud hela morgonen. Jag vaknade 06- både av kissnödighet samt spändhet inför vad som komma skulle. Jag kunde inte komma till ro igen, det var helt omöjligt.

Istället klev jag upp och var så peppig som en bara kan bli. Jag snöt mig - för vad som kändes var sista gången - och sedan kände jag mig helt återställd från sjukdomen. Jag vet inte om det var friskhet eller glädje som fick mig så energisk.

Jag riktigt skuttade på gatan fram mot busstationen, och innan jag gick förbi en blomsterhandel såg jag till att plocka ihop en bukett röda rosor. Jag vet att Emil tycker att röda rosor är de finaste blommorna. #romanticAF

Sedan satt jag snällt och väntade på stenmuren intill bussparkeringen, gömde rosorna strategiskt till dess att jag såg honom komma gåendes mot mig, leendes och hur stilig som helst i sin kavaj. Han lyste upp av blommorna och blev så glad.

Vi möttes i en kyss - mina läppar var kalla, hans var varma. De smakade precis som de brukade göra när vi återförenades efter en tid med långdistans. Det var magiskt.

Emil var vrålhungrig, och vårt första mål var boulangeriet. Vi skulle inhandla lite varor till brunch! Baguette tradition, pain cacao och en financier nutella. Och två leende kära tokar.

ATTACK!

Skyndade hem och upp de sju trapporna jag tampats med i tio dagar själv. Trots att jag varit sjuk bara dagen innan skuttade jag upp för trapporna som vanligt, medan Emil kämpade med att hålla min takt. Väl där uppe dukade vi fram på soffbordet.

Han sade i mitten av måltiden: "Alltså Emelie... Om sådant här bröd fanns i Sverige.. Då hade vi inte ätit något annat." Det fick mig bara att älska honom mer.

När vi ätit och gosat tillräckligt länge, sagt "jag älskar dig" ett par extra gånger och jag fått titta in i hans grön-melerade ögon nog för att kompensera tio dagar, så drog vi med varandra ut på promenad. Han ville se lite mer av 17ième arrondissemanget.

Jag älskar när Emil fotar i Paris. Det känns som att han trivs då - kanske åtminstone en bråkdel av vad jag gör.

Vi hittade en stor kinder-chokladtomte i en butik (ja, de har ju börjat julpynta nu) och Emil sade "den där SKA du ha!"....  

Mmmm... Han blev däremot lite besviken när han insåg att jag inte kan förmå mig äta den förrän i december. #högtidsrigid

Men det är okej! Jag hade ju köpt glass till oss! När vi kom hem efter en timmes utforskande i området så satte oss i soffan och hade mellis.

Vi började med ett smaka en Magnum White Almond. Högt betyg!

Vid 18-tiden var det dags att börja gå till vår middagsdestination. Innan dess hann jag och Emil lämna en chokladask som han köpt med sig till Jacqueline, eftersom hon varit så fin och tagit hand om mig när jag var sjuk. Hon blev så glad över den svenska Marabou-asken där det stod "Tack!" rakt över.

En timmes promenad senare så var vi nere i Paris centrum, och stod framför den pizzerian där jag ätit mitt livs godaste pizza. Emil har tjatat om att vi måste gå hit, och jag har längtat oerhört mycket på att få återsmaka den.

Mycket förväntningar i luften. Jag var rädd att jag skulle hype:at upp pizzan så pass att det skulle vara en stor besvikelse för oss båda. Men samtidigt ivrig att testa den tryffelpizzan som tagit mig med storm...

Vi beställde in varsin cocktail i väntan på maten - jag var vågad och tog något med alkohol: vit rom, citronjuice och grenadine. Emil tog en drink med prosecco och persika. Jag tog en sipp av min och trodde jag skulle bränna sönder halsen av den brännheta alkoholen. Smakade Emils och den brände *bara lite*. Vi bytte (det slutade med att Emil drack upp både min och halva sin egen drink som jag försökt tvångssmutta på i en timme+).

Sedan kom pizzorna in. Vi tog en margherita och en tartufo, för att dela dem på mitten och få smaka av båda.

Vi både skålade med en pizzabit och började äta. Hmm... Det var något som inte stod rätt till. Smakerna kom inte fram på det sätt som jag minns dem. Den smakade lite konstigt på något sätt... När jag i besvikelse ätit nästan halva ser jag var problemet är; nästan hela undersidan är svartbränd. Vi hade varit först på plats och fått de två första pizzorna, och de hade blivit lite för brända på botten. För Emil skulle det inte ens tanken komma på att säga till personalen, men för mig känns det fel att äta något som inte smakar som jag hoppats.

Med skam i rösten skickade jag tillbaka pizzorna och förklarade att den smakade lite för bränt, varpå servitrisen frågade: "Hur kommer det sig att du inte sade till innan?". Gud. Där sitter jag och skickar tillbaka en pizza på vilken jag ätit hälften. Så jävla pinsamt. Jag skämdes så jag ville smälta genom jorden, samtidigt som jag försökte förklara min miss i att begripa vad problemet var (och därför jag åt vidare, i hopp om att den skulle smaka bättre). Vi fick snabbt därefter in två helt nygräddade (obrända!) pizzor.

Som smakade *mwah!*-gott. Alltså jättegott! Efter halva pizzan (då vi egentligen ätit en hel pizza var) så var jag proppfull. Men jag sade till Emil "Jag kommer INTE ha skämts såhär för att skicka tillbaka en halväten maträtt för att sedan inte ÄTA UPP den nya pizzan jag klagat till mig. Fy fan, någon måtta för det vara!", och så pressade jag i mig det sista. 1½ pizza = matkoma deluxe.

När vi skulle betala bad personalen om ursäkt för att pizzorna var för brända, och drog av priset för cocktailsen. Jag gav en maffig tricks (tacka fan för det!) och sedan frågade hon glatt "Voulez-vous un digestif?" som jag tolkade som (vill ni ha något litet av avsluta maten med?), varpå jag lite för snabbt sade "tack gärna!". Jag tänker mig typ en liten kaka eller så man brukar få till notan.

Inse min förvåning när servitrisen ställer två shotglas framför mig och Emil. Jag tittar på Emil med lite komisk terror i blicken - han tittar tillbaka, och har inte riktigt förstått vad jag hade tackat ja till (och inte jag heller, uppenbarligen!). Jag frågar servitrisen lite panikartat "är den stark?!" (jag som inte ens kan dricka ett glas med smaksatt prosecco ffs), varpå hon svarar "nejdå"........

..... Jag vet hur det är när folk säger att den "inte är stark". Då är den åtminstone för stark för mig. Eller, ja: allt är väl tydligen för starkt för mig.

Jag tänkte YOLO och så svepte jag och Emil hela det gröngula innehållet i shotglasen i ett svep. Det brände i halsen men jag försökte hålla masken, och Emil sade "åh, det smakade ju bara limoncello!"... ja, om limoncello bara smakar sprit så.

Men SNACKA om hur stolt jag var efteråt!!! Jag hade druckit innehållet i ett helt shotglas, även fast det bara var likör. Typ det mesta jag druckit på en gång i hela mitt liv. (Kände dock ingen skillnad i sinnesstämning).

Emil, som druckit hela min starka rom-drink, halva sitt glas prosecco och digestif-shoten upplevdes lite på kanelen, och gick storslaget spatserande bredvid mig på gatan. Han var glad, skrattade, skämtade och kramades och jag kände bara att ÅH VAD LIVET ÄR BRA. Speciellt när Emil bubblade fram lite att "jag har nog lite sfvårt att ... vokabulera (tror han råkade blanda ihop verbalisera och vokabulär)... just nu". 

Vi kom hem vid 22-tiden, vi försökte smälta maten (med lite cola zero och en glass till), titta ikapp på de serier vi missat tillsammans och sedan somnade vi runt midnatt. Det hade varit en sådan toppendag.